bloggosfärisk kärlek

opinion & reflektion

kattdagbok

Så den finlandssvenska e-världen surrar om den annalkande bloggalan, och jag känner mig både matt och förtjust. Är så glad över all analys som ploppat upp i.o.m. att nomineringsskedet har öppnats — gillar sånt! — men känner också att hajpen är något jag inte fullständigt förstår mig på. Känner mig som vanligt som att jag befinner mig någonstans i periferin. Vet inte ens om jag ska gå, det är väl kanske det, var jag en sådan som kände mig bekväm i sociala festliga situationer så skulle jag nog lätt dras med i konfettikänslan som tycks råda på var och varannan blogg just nu. Roligt är det att nånting händer, i alla fall, jag älskar bloggosfären.

Och på tal om bloggosfären så läste jag en Facebookpost i vilken skribenten undrade hur det kommer sig att den till klar majoritet består av kvinnor, och funderade på att så många av dessa kvinnors bloggar består av yta och sällan djup. Det var mer där också men jag ska lämna det för jag har sjukskrivit mig från allt som känns tungt [självömkande förkylningsynkande här]. Så, över till det jag istället vill säga något om —

Jag tror inte att det är något sammanträffande att bloggosfären främst består av kvinnor. Trender påverkar förstås men den starkaste länken så tror jag faktiskt att vi hittar i våra könsroller.

Vi kvinnor uppfostras till att relatera till andra människor och detta gör vi genom kommunikation. Vi tar till oss information, sätter det i eget perspektiv a la ”hur skulle jag känna?”, och empatiserar och försöker uttrycka vår empati. Vi lär oss att göra detta bättre genom att lyssna på flera berättelser och genom att även uttrycka oss själva, d.v.s. växla mellan att vara den som empatiserar och den som empatiseras med. Män gör förstås också detta, men pratar vi i stora drag så kan vi väl ändå klassa detta som ”typiskt kvinnligt”. (Inte utav födsel, men ohejdad vana, då.) Det här är något kvinnor övat på att göra under hela sina liv och det har bidragit till egenskaper som klassas som goda och beundransvärda (hur ofta hör en inte talas om ”kvinnlig intuition” och egentligen handlar det bara om att kvinnan är bra på att uppfatta sociala signaler?), plus att det förstås känns bra för individen själv både att relatera och att relateras till. Faller det sig inte ganska naturligt då att särskilt kvinnor gärna tar tag i en hobby som i princip är inriktad på just relaterande? På sätt och vis var det ju ”traditionellt kvinnligt” att blogga redan innan bloggandet existerade.

Inom många områden så har vi kvinnor inte riktigt haft plats. Paradoxalt till vår barndoms uppfostran till att bli hänsynsfulla individer som lämnar utrymme åt andra, så får vi senare i livet ofta höra att vi måste ta för oss, ta plats, våga ställa krav. I bloggosfären, å andra sidan, finns gott om plats för allihopa. Vi behöver inte ta den ifrån någon annan för att själva rymmas. Omständigheterna passade, helt enkelt, bitarna föll på plats när pusselplanen utökades med bloggosfären. Vi såg ett utrymme och tog vår beskärda del av det. Skrev också om bl.a. detta i en krönika i somras, Från matriarkatet med kärlek: Surf’s up!, förresten.

Jag tror att bloggandets ihållande popularitet bland kvinnor hänger ihop med relaterandeaspekten, samt att det ger oss sammanhanget att få prata om sådant som intresserar oss och dessutom höras. Att blogga hjälper i alla fall mig att tillfredsställa två behov — jag kan uttrycka mig själv inom mina egna regelramar, något som jag är säker på att alla människor mår bra av, och på samma gång knyter jag sociala kontakter, något som igen förstås är hälsosamt för alla. Även om jag skriver om ytliga saker, så får det mig att må bra. Kan det då klassas som ytligt, egentligen? Tänker också att bloggandet är en variant av dagboksskrivning och hur en än skriver dagbok så kommer det alltid vara en typ av självporträttering. Det är liksom omöjligt att uttrycka sig själv utan att samtidigt uttrycka nånting om en själv, menar jag.

Men visst förstår jag vad som menas med att generaliserande beskriva bloggosfären som ytlig, jag kan också ofta sakna ett visst djup. Då menar jag inte att jag saknar ”djupa ämnen” men snarare ett analytiskt grepp om sådant bloggare behandlar, oavsett ämne. Men då jag tänker så är jag nog inte helt rättvis, det finns ju mängder av smarta, genomtänkta, roliga, undersökande, insiktsfulla, modiga, självutlämnande, kloka bloggar och inlägg där ute. Och skulle inte det lättsamma och spontana finnas, om det alltid fanns något slags prestationskrav på att inlägg måste vara ”djupa”, då skulle inte bloggosfären alls se ut så som den gör nu och jag är ganska säker på att den snabbt skulle förlora sin tjusning. Allt ryms här! Det är ju det som är själva grejen.

Om vi återgår till det här med dagboksskrivande och könsroller, så är det lätt att dra paralleller mellan dem och bloggandet. Jag vet förstås inte hur det är nu för tiden men under min barndom hörde det så gott som till att flickor förde dagbok. Att en pojke gjorde det, å andra sidan, var sällsynt. Om en pojke skrev dagbok klassades det för övrigt som bevis på att han var ”djup”, men dagboksantecknande flickor kunde likväl vara hur ytliga och fjantiga som helst. (Ser vi förresten en reflektion av denna åskådning även i bloggosfären?) Att en man uttrycker sig tycks liksom bekräfta ett djup hos honom, då det gäller kvinnor verkar det hänga mer på vad hon uttrycker sig om. Sterotypt manliga intresseområden avfärdas t.ex. sällan som ”ytliga”, men let’s be real, hur jäkla stort djup bjuder t.ex. bilmotorer, valfri sport eller ölprovning på? Skulle hävda att mode och smink, t.ex., har mer djup än de i.o.m. att de ändå kretsar kring självuttryck. I alla fall, det är lätt att föreställa sig att åtminstone min generations dagbokstradition föranledde många tjejer att snabbt nappa tag i möjligheten som bloggosfären erbjöd. Om du var van med att skriva dagbok så kändes det naturligt, fast tusen gånger mer spännande, att blogga.

Jag antar att vad jag vill komma till är att självuttryck och relaterande sällan känns ytligt, även om det orsakande ämnet till båda ibland kan sakna djup. Bloggosfären går inte heller att beskriva med ett enda begränsande adjektiv då den är så oerhört innehållsrik och i princip vad en gör den till, så det är bara att ta sin del av den och göra den till vad en vill. Allt ryms verkligen och jag önskar att fler män bloggade. Önskar att fler kvinnor gjorde det också. Önskar att ALLA bloggade! För jag ljög nämligen inte tidigare, jag älskar bloggosfären.

Annonser

19 reaktioner på ”bloggosfärisk kärlek

  1. Mycket intressant analys av den kvinnodominerade bloggvärlden. Jag köper lätt dina paralleller till könsroller och dagboksskrivande. Och du har så rätt i att ALLA ryms med, oavsett djup eller värderingar.

    Analytiska tankar och funderingar finns ju absolut med i bloggosfären, men tyvärr får inte de lika mycket synlighet som de lite mer ytliga inläggen. Jag tror att det är lättare att trycka på gilla-knappen på ett fint foto eller slänga iväg ”Snyggt!”-kommentar på ett outfitinlägg (för att det helt enkelt går snabbare) än att läsa ett analytiskt inlägg som kanske samtidigt kräver en längre och mer genomtänkt kommentar.

    Och hörru – klart du ska komma på Galan. Punkt.

    1. Tack! Va roligt, jag var osäker på hur mycket av det som ens formade riktiga meningar, har huvudet fyllt av snor. Varsågod för den infon.

      Ja, det har du nog rätt i, jag är likadan själv. Det blir ofta så att det känns som att jag borde ha nånting ”riktigt” att tillföra till de mer genomtänkta blogginläggen, vilket ju är helt idiotiskt, ett medhåll eller en komplimang uppskattas väl alltid ändå!

      Hah! Tack igen. Kanske. 🙂 Måste kännas härligt berusande med det här knäppt varma mottagandet galan har fått! Heja heja!

  2. Alltså vilket intressant inlägg, du lyfter verkligen fram sådant som jag själv tänk på också! 🙂 Hoppas dessutom du kommer på Galan 2015 🙂

  3. Ah så är det förstås. Från dagbok till blogg! Så logiskt. Sen tror jag också att män är vana vid att få betalt för sitt arbete. De skulle blogga mer om de fick cash.

    Men tänk om män skulle skriva dagbok och blogga i samma utsträckning som kvinnor. Tror världen skulle vara annorlunda då. Mer eftertänksam t.ex.

    Jag har förresten ny blogg! annalindholm.nu. Välkommen dit!!

    1. Ja, det tror jag med, om betalt bloggande. Tänker på det här med skrivande överlag, för män har det varit betydligt lättare att publiceras, t.ex., för kvinnor har det förblivit en hobby. Kanske nånting av det lever kvar och tar sig uttryck även i bloggosfären, jag vet inte. Hjärnfjärtar just nu! Men är övertygad om det du säger att världen skulle se annorlunda ut om även män uppmuntrades till mera introspektion, eller vad vi ska säga, och att relatera till andra. Tror att just såna egenskaper som särskilt uppmuntras hos kvinnor gör en stor tjänst till mänskligheten, faktiskt. Att knyta vänskapsband på det sättet gör ju både en själv och andra lyckligare.

      Den är så proffsig din nya sajt. Länklistan är uppdaterad! 🙂

      1. Hjärnfjärtar! Haha! Men alltså ja, jag tror det hänger sig kvar. Förfärligt nog.

        Tack! Det är en av mina kära bröder som gjort min nya sida. Ska få dit en länklista jag också snart så att jag också kan länka.

  4. Ett väldigt intressant inlägg. 🙂
    Jag har själv funderat på att skriva ett liknande inlägg om hur det är att vara en man som bloggar. Men jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva.
    Liksom jag har aldrig förväntat mig något stöd i mitt bloggande, även om det skulle vara trevligt, så jag har inte reagerat speciellt svårt för att jag inte får några tusen likes och kommentarer och whatnot.
    Dessutom hör det inte till min natur heller. Jag tror hårt på att ”trägen vinner”, vilket betyder i stort sett att åtminstone NÅGON kommer att läsa mina inlägg om jag envist fortsätter skriva och länka och ibland kommenterar andras blogginlägg.

    1. Tack! Och det inlägget tycker jag du absolut ska skriva om du kommer på vad du vill säga om det, skulle vara intressant att ta del av! 🙂 Jag tittade in på din blogg och den är ju väldigt nischad, så jag tror att det antagligen har med det att göra att de där tusen likesen och kommentarerna (än så länge) uteblir. Jag tror att nischade bloggar i övrigt funkar bra men än så länge här i svenskfinland så känns det som att du står ganska ensam i din genre, vad jag vet i alla fall. Jämfört med t.ex. mammabloggar, inredningsbloggar och modebloggar då, som det ju finns väldigt många av och därför har sina egna subbloggosfärer som kryllar av aktivitet. Hoppas att popkulturbloggar (eller vilken benämning du föredrar) får ett uppsving, det skulle vara jättefestligt! Och tror också att inom den genren skulle det kunna vara väldans jämställt mellan könen, bara fler män började blogga alltså 😉 , populärkulturen är så inkluderande.

      1. Jag är också medveten om hur nischad min blogg är och hur det kan påverka antalet läsare. Igen, det är inget heller jag har något emot eller något som jag vill ändra på. Jag är inte byggd för att blogga inredning, mode eller pappa-blogg.

        Och ja, jag föredrar termen popkulturblogg. 😀 Jag har kallats för filmbloggare, film-och-bokbloggare, men det är egentligen populärkultur jag bloggar om. För då kan jag blogga om så gott som vad som helst, om det är en film, serie, tv-serie, bok, spel, rollspel sov sov….Sånt spm JAG tycker är intressant 😉

  5. Vad spännande! Du sätter verkligen ord på nånting jag ofta funderar på men inte har lyckats formulera. Mitt bloggflöde tillfredställer så många olika behov/intressen, vissa bloggar läser jag på grunda av att jag kan relatera till skribenten (t.ex. befinner mig i samma livssituation), andra för att det handlar om något av mina intressen, sen finns det dem jag följer för att jag är nyfiken på vad som händer i deras liv, för att bloggen är ovanligt snygg osv. osv. Men gemensamt för dem alla är ändå att det alltid är människor (läs: kvinnor) som är skickliga på att uttrycka sig och förmedla en känsla.

    För flera år sen var jag på ett seminarium på universitetet som handlade om bloggande som litteratur, och gick därifrån alldeles kokande av ilska och irritation just på grund av att diskussionen var så onyanserad. Skrev om det också, det handlar inte riktigt om samma sak men är väl lite relaterat. http://londonina.blogspot.se/2012/03/bloggande-som-litteratur-eller-en-helt.html

    Slut på svammel.

    1. Tack, så kul att höra! Och jaaaa, jag skriver under på allt du sa om bloggarna du följer! Och just det där med att förmedla en känsla, även en yta kan ju onekligen vara mycket inspirerande — så är det faktiskt så ytligt då? (Och GÖR det nåt om det är ytligt? Är det en sån himla stor dödssynd? Yada yada.)

      Men vad snopet med det där seminariet. Så oerhört ensidigt och omedvetet det lät. Förstår missnöjet! Men fasen så bra det här var, ”Men jag är övertygad om att det ändå är viktigare att våga vara kritisk”. Heja!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.