ännu lite mer om den där ytan

Angående den här ytliga bloggosfären så gör det mig något obekväm att så många får för sig att bloggares motreaktioner till det Nicke Aldén sa handlar om att kritisera honom personligen, eller uteslutande om det han och enbart han sa. Nog finns det säkert sådana beståndsdelar där ute också men jag vill ändå tro att merparten handlar om något bredare än så. Jag tänker att orsaken till varför så många kände sig träffade nog för att vilja prata om saken var för att i hans uttalande prickade han en attityd vi som bloggare så ofta får starka aningar om, men det är sällan den uttrycks sådär svart på vitt som den gjorde i.o.m. Aldéns Facebookpost.

Många av er har säkert varit där någon gång eller tusen. Ni har varit med om att någon i er kompiskrets har drivit med bloggare refererande till deras välkända ytlighet, och visst har ni skrattat ni med men samtidigt har det kanske känts lite genant. Ni har kanske velat vara smått hemliga när ni börjat blogga, för tänk om nån ni känner skulle hitta er och det vore ju pinsamt om de fick syn på er självupptagna sida. Ni har inte inte vågat berätta för nya bekantskaper att ert fritidsintresse är att blogga, i rädsla för att det ska stämpla er som en sån. Ni har varit med när någon förundrat och kanske något högmodigt ställt frågan ”Varför bloggar man?”, och ni har känt hur ni direkt gått in i försvarsposition och alla orsaker ni kan komma på har inte känts tillräckligt djupa för att ni ska kunna ge något godtagbart svar. Till exempel. Ja, nu menar jag inte att vi är en utsatt grupp eller något, men nog blir det ju något frustrerande i längden.

Tar vi dessutom i beaktande att en liknande syn på någon hobby eller intresse i princip inte finns, så känns det till på köpet tämligen orättvist. Bloggandet är en hobby som vilken annan som helst, så varför bemöts den inte som sådan? Den är ju inte ens längre särskilt ny, så det är inte ens som att en generell nymodighetsskepsis längre torde duga som orsak. Den syn på en grupps intresse som är mest liknande den folk har på bloggarnas, är fangirlsen. Gråtande flickor som ser sina musikidoler är av någon orsak löjeväckande, emedan gråtande män som ser på sina fotbollsidoler istället uppfattas som rörande, ett bevis på gemenskap, lagandans förenande krafter, yada yada. Och singlar vi ut det som bloggare och fangirls har gemensamt, så är det att de till absolut majoritet består av individer av kvinnligt kön. Sammanträffande? Lol nope. Välkommen till patriarkatet, raring. (Du kan förresten också addera feminism till samma klausul.)

I alla fall, jag tycker det är fint att bloggare som antagligen själva först känt sig provocerade av det Aldén sa gärna vill försvara honom när han bett om ursäkt och visat både ansvarstagande och en exemplarisk förmåga att ta kritiken till sig ur ett beundransvärt avståndsförhållande till sig själv. Men jag hoppas också att alla förstår att det inte är bara det Aldén sa som utlöste den reaktion som vi sett i en hel del bloggar de senaste dagarna. Jag tror att det här behovet av att prata ut om ”ytligheten” kvarstår eftersom att vår medvetenhet om den uppfattningen om bloggosfären aldrig härstammade från Aldén, utan är en företeelse som pågått väldigt länge och som, ironiskt nog, har känts FÖR YTLIG för att ta upp. Varför hålla försvarstal när inte orsak finns, liksom. Åtminstone för mig så handlar det inte så mycket om Aldéns yttrande, utan om hela fenomenet. Jag kan förstås läsa fel, men då jag läser de där inläggen så läser jag sällan in kritik riktad mot honom, utan mot ett allmänt förhållningssätt gentemot bloggar, bloggande och bloggare. Särskilt efter hans ursäkt så tror jag att folk har lämnat honom personligen utanför det, hans Facebookpost har mer blivit något som knyter ihop trådarna. Fast jag själv aldrig skrev om själva kärnan i ämnet, utan höll mig i ute i kanterna av det, så var det han skrev något som för mig så tydligt bekräftade en generell vibb som otrevligt hängt omkring mig så länge jag har bloggat, och visst blev jag rätt sur till att börja med. Men nu, i efterhand, så tycker jag ändå att det känns jäkla skönt och bra att det kom upp till ytan. ÄNTLIGEN pratade vi om det! Och SÅ MÅNGA intressanta analyser och tankar jag har läst, är självfallet helt överförtjust i den aspekten. För nog döljer sig alltid mer här än bara yta, men det är ju förstås old news i den finlandssvenska bloggosfären vid det här laget. 😉

P.S. Funderar på det här att driva med bloggare, och jag gör det själv rätt ofta eftersom jag tycker att jag får då jag själv är en bloggare och tycker om att driva med mig själv från ett sådant tryggt avstånd, hah. I somras då en del av Sevendays-gänget på cirka tjugo personer träffades på Faros så plockade så gott som alla bloggare fram sin kamera när maten serverades. Samtliga bloggare skrattade och kommenterade detta. ”Bloooggareeee”, sa jag menande. ”Du bloggar ju själv”, sa Nadia, och jag skrattade och tyckte det var en kul retsam familjär jargong på gång där, och då slog det mig hur jävla odräglig min fejköverlägsenhet hade varit om jag inte själv hade varit en bloggare. Senare på kvällen så slog ännu en grej mig, nämligen att FAN jag bloggar ju inte på Sevendays och jag länkar aldrig till min blogg från mina krönikor och alla Sevendaysbloggare VET antagligen INTE att jag också bloggar och nu tycker de kanske att jag är precis sådär dryg och låtsas-va-märkvärdig som jag hade tyckt att jag hade varit om jag hade varit nån annan som jag inte visste att också var en bloggare. ÖRK. Det är väl ingen ofantlig dödssynd direkt att driva med bloggare även om du inte är en själv, men det hör nog kanske till god ton att i sällskap av dem undvika det ändå.

Annonser