ner-och-upp

rekreation & civilisation

wpid-12107588_1652959821642120_1693848193_n.jpg

Utmanade sjukdomsödet och åkte till Helsingfors igår. Anlände sömnig, snuvig och hostig, och sade adjö i ungefär samma stadie. Knäppte ett vykort genom hotellrumsfönstret i morse, för nån typ av turistlig dokumentation hör ändå till, tycker jag.

Nu är jag hemma igen och försöker sortera gårdagen. Det är ju alltid skönt med något slags uppbrott i rutinen och vardagen men det är nog verkligen något märkligt och nästan chockerande med att först ligga hemma i tre, fyra dagar, däckad av en förkylning, vakna alldeles för tidigt av en hostattack och inte kunna somna om, stiga upp, och sen när energin verkligen börjar ta slut och en allra helst vill gå och lägga sig igen istället packa sina saker och kliva på ett tåg till Helsingfors och förbereda sig på att socialisera och mingla ganska direkt efter att en kommit fram. Skarp kontrast mellan vardag och fest där. När jag åker iväg nånstans har dessutom mitt mentala välbefinnande börjat glida iväg åt ett jobbigt håll, jag har blivit en sån som mer och mer börjat ängsla sig över att spisen ska stå på och sånt. Nu, när jag dessutom lämnade två stycken katter här hemma ensamma i ett dygn (det är okej, jag har kollat på nätet, men längre än ett dygn är ett nej-nej) så drabbades jag av både den där vanliga ”Shit, tänk om jag glömde att…”-nojigheten spetsad med ännu flertalet ytterligare kattrelaterade möjligheter samt en dos separationsångest och dåligt samvete över hur ensamma de skulle vara. Oroade mig ganska rejält nu som då på tåget ner, jag vet att mina föreställda eventualitetsscenarier inte är det minsta troliga men de lämnar mig inte alltid i fred för det. Det var en tudelad tågfärd på det viset, å ena sidan så var jag glad och peppad men å den andra ängslig och nojig. Med facit i hand så inser jag precis nu att resten av kvällen skulle följa samma mönster.

(Och ifall nån undrade så kan jag meddela att här hemma hade förstås allt gått bra. Katterna hade inte ens ätit upp all mat jag lämnat, eller druckit allt vatten, eller använt något annat som toalett än sandlådan, eller tuggat på någon kabel så att den orsakat nån typ av livshotande kortslutning, eller hoppat ut genom något fönster som oförklarligt lämnat öppet/öppnats efter att jag lämnat hemmet, et cetera. Allt var bara kattens mjau.)

Väl framme i Helsingfors hann jag slöa på hotellrummet en stund, försökte sova men utan framgång. Gick ut på stan för att leta ett öppet café men även detta utan framgång, gick till slut till Burger King av alla ställen och köpte kaffe som dracks ute på gatan p.g.a. en hemskt övertydlig stank av kött där inne. Axel och Louise joinade och jag var övertrött och babblig, vilket egentligen är att föredra framför min andra typ av övertrötthet: knäpptyst och totalt jävla distanserad från verkligheten. Gick in till DTM där Alfred skulle spexa på Regnbågshelgens kvällsfest. Och just där nångång började jag känna mig så märkligt malplacerad, liksom överflödig på något sätt. Det var egentligen bara en sån liten sak som att någon hälsade med handskak och allt på alla i sällskapet förutom mig som lade grunden, och jag kände mig bara som en sån jäkla NOLLA då jag reflekterade över det sekunderna efteråt. Men så verkade också personen bekant med resten (till skillnad från med mig då) så jag fattar, men, ja. Hur som helst så fick det mig att spinna vidare på den tråden och den hoppade av och an från vad gör jag här, vem är jag egentligen (ingen!), till typ vad gör jag här som straight, varför ska jag ta det så jävla för givet att jag kan gå på alla fester i min normativa läggning, et cetera et cetera. Ja, ni hör ju, pinsamt fullständigt självfixerad där en stund. Jag får det kanske att låta som att jag på något vis kände mig ovälkommen men det gjorde jag definitivt inte alls, så det jag en stund där stod och tankevirrade omkring i var nog bara nån sån där typiskt självupptagen ängslighet mixad med nåt patetiskt uttryck av hetero guilt, eller fan vet vad. Tankarna var aldrig plågsamma heller, bara tveksamma. Så jag beslöt att skärpa mig och då gick det bättre och det blev verkligen en rolig kväll, även om det under loppet av den hände ett par till småsaker som fick mig att känna mig ganska… ja… obetydlig, helt enkelt. Någon ytlig e-bekantskap som inte kände igen mig då jag försökte vara trevlig och hälsa och gärna småprata, utan istället tappade intresset kvickt, och jag kände mig bara dum, och sånt.

Det största problemet med att befinna mig i en sådan sömnbrist som jag gjorde igår och ändå hamna in i sociala situationer är att jag blir så himla känslig, inte så att jag surar just där och då men så att jag efteråt känner mig så förbannat ynklig och misslyckad. Igår natt när jag sen var tillbaka på hotellrummet så fick jag den sedvanliga sociala-ångesten-i-retrospekt, d.v.s., jag har pratat mycket med personer jag inte pratar med särskilt regelbundet och jag blir övertygad om att jag är en fullständig idiot utan att riiiiktigt kunna säga varför, men jag är säker på att jag varit störande på ett sånt där sätt som en del människor bara är ibland med sina sätt. Morkkis utan att ha varit full, alltså. Men innan allt det så var jag mestadels på supergott humör igår. Jag tittade och lyssnade på uppträdanden och gillade väldigt mycket, ibland applåderar en ju mest utav artighet men igår var det alltid utav genuin uppskattning, gissade rätt om vem som skulle vinna årets Guldanka, blev glad av bekanta låtar, skrattade mycket, skojade mycket, baaaaabblade mycket, och jag antar att på samma sätt som min övertrötthet lätt kan få mig att känna mig plötsligt jämmerlig så kan den också få mig att känna mig spontant upprymd av småsaker, så det jämnar kanske ut sig på så vis. Vi lämnade ändå festen ganska tidigt, övervägde en stund att gå på karaoke men tröttheten tog kommando, så Louise och Axel tog med Alfred och mig till Fafa’s på nattmatspita (falafel-halloumi!) och det hade nog inte gått att avsluta den kvällen på bättre sätt, tror jag. Både mat-, sällskap- och rent stämningsmässigt. Sen drömde jag mardrömmar hela natten och vaknade med jämna mellanrum, vaknade även innan väckningssignalen ringde i morse så jag är, om möjligt, tröttare idag än jag var igår. Så det är skönt att vara hemma. Katterna verkar hålla med.

Ja, var vad det jag sa om övertrötthet? Den gör mig vissa gånger babblig. Vilket sen kommer att resultera i den där ångerbaksmällan, men jag antar att det blir den senare kvällens bekymmer?! Tummen upp!!

Annonser

6 reaktioner på ”ner-och-upp

  1. Äsch du var säkert jättebra! Är det ankdammen i Helsingfors som kan få en att känna så där kanske…? Eller ovanan att vara i den kanske? När jag bodde där 2013/2014 tog det några månader innan jag vande mig att flyta runt lite smidigt och bekvämt bland alla halvbekantingar där. Nu när jag sätter foten där då och då tar det mig alltid några tankerundor innan jag kan slappna av. T.ex brukar jag tänka att okej om nån inte kommer ihåg mig så är det helt okej när jag inte kommer ihåg nån ibland heller. För så kan det ju också bli. Det är ett slags win-win som gör att kontentan är att du aldrig behöver känna dig pinsam.

    1. Åh, tack Anna! Njae, det är nog inte specifikt enbart Helsingfors ankdamm som resulterar i detta, men det kan ju hända förstås att det blir extra starkt i.o.m. att det är obekant miljö utöver obekanta människor — men den här typen av ångest brukar nog alltid hinna ikapp mig efter att jag umgåtts med människor som jag inte känner jättebra, bara, oberoende av vilka sociala koder och sånt som än existerar i den umgängescirkeln.

      Jag brukar minnas alla! Hehe. Låter omöjlig nu, men menar att det har väl säkert också något att göra med att jag blev så paff då i lördags. De gånger jag inte har känt igen någon så har jag istället känt mig HEMSK och gärna velat kompensera detta. Här blev jag i princip avfärdad, kändes det som, så det blev liksom så totalt annorlunda från vad jag hade förväntat mig/hur jag själv hade velat hantera den situationen om rollerna varit ombytta. MEN, det var ju ingen big deal förstås, i sig. Bara en småsak i högen på mitt annars så bräckliga psyke och ego den helgen. 😎

  2. Åh söta öde så bra du beskriver den där känslan. Det hjälper kanske inte alls, men jag känner igen mig massor. Kram!

  3. Det där är VERKLIGEN något jag kan relatera till. Precis VARJE gång jag hänger med någorlunda nya människor har jag sån saakelis morkkis efteråt (alkohol eller ej spelar ingen roll). Jag går alltid (alltid!) hem med känslan att jag har overshare:at. Vete fan varför jag inte bara kan hålla käften. Tycker det klär mig så mycket bättre.

    1. Japp japp samma här, varje sabla gång. Kan både ha ångest över att jag varit för tyst eller för pratsam, men det bottnar alltid i att jag varit ”fel” på ett sätt eller annat. Den där konkreta oversharing-ångesten kan jag också drabbas av emellanåt, som t.ex. en gång efter att jag besökt en psykolog för att tala om min ångest. Mådde så dåligt efteråt att jag aldrig kunde gå dit igen, hahaha! Gud, jag är så jävla puckad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.