skrivkrampslogg

20151022

Utan att överdriva har jag suttit här hela kvällen och försökt komma på vad jag ska skriva om, och då menar jag inte bara här på bloggen utan även för min krönika. Allt var frid och fröjd tills nångång runt halv sex-tiden, jag hade t.o.m. planer att gå på en middagsbjudning nån timme senare och tänkte precis på detta då det plötsligt slog mig: KRÖNIKAN. Så då fick jag stanna hemma för att skriva den, och vad resulterade det i? Låt mig berätta, det går kvickt, nämligen: INGET. INTE ETT JÄVLA SKVATT. Jag blir så frustrerad. Jag vet, jag vet, jag borde ha varit ut i betydligt godare tid, tänkt på det mer tidigare i veckan, men det var något med den här förkylningen som grötade till hjärnan ordentligt och sen kom dessutom det här feberefterskalvet mitt i arbetsveckan och nollställde mig fullständigt. Så jag tog höstlov, något som jag är förbannat missnöjd med för trots att jag inte haft en blekaste aning om vad jag skulle skriva en krönika om så hade jag ändå sett fram emot att skriva en igen. Fast det oftast är svårt att komma på ett ämne eller vinkling och fast skrivandet brukar medföra att jag sover ett par timmar för litet natten innan deadline och fast det s.g.s. ALLTID hittills varit så att jag har velat ändra på nånting i krönikorna i efterhand, så gillar jag verkligen att få ihop dem. Den här gången hände det inte. Fick inte ens en början.

Fördelen med bloggen, även ur ett skrivkrampsperspektiv alltså, är att det alltid går att gnälla på nånting i den. Och här hade jag tossat omkring på lunchpausen och knäppt bilder på höstiga vyer för att ha nånting illustrativt att sporra skrivandet, men så tittar jag på bilderna sen och tänker: SNARK. Ett inlägg till om höstens skiftande färger, ruggighet och krispighet, fallna löv och this is why they call it fall eller kanske någon sarkasm om nånting typiskt bloggesque som ‘fall in löv’… bara NEJ, ett sådant inlägg är inget jag fasiken orkar bidra med till vår sfär af bloggar just nu.

Och på tal om ‘fall in löv’, typ där har vi väl förresten först ”bloggska” om nånstans. Krystade ordskämt, referenser och för all del även en blandning av språk i kreativitetens eller nödlösningens namn, men ingalunda särskrivningar och interjektioner som avslöjar tonläge eller humörmässig inställning. De senare är på intet vis särskilt utmärkande för bloggosfären, om du* frågar mig, för de ser vi överallt och jag vägrar gå med på att språket ”bloggska” ska definieras av nedsättande och dessutom tämligen orättvisa bedömningar. Hrmpf. (Den minst dåliga krönikeidén jag hade var förresten att berätta om språket ”blaska” som vi kan se spår av i tidningar, men det hade nog blivit för elakt. Trots att jag tycker att det finns en del att kritisera i den där kolumnen så är det ändå inte exakt det som jag skulle vilja gå åt, så referensen skulle bara bli konstig och krånglig. Till på köpet så har jag, i viss mån, redan skrivit om ämnet också, ganska nyligen dessutom.)

* Jag säger ”du” för att jag gillar idén att prata direkt till läsaren, och andra gånger undviker jag att använda passivform för att jag tycker det gör texten distanserad och… ja, passiv (!) och det tycker jag att gör en text både tråkigare och sämre. Detta är också den främsta orsaken till varför jag undviker ordet ”man” i text, det började som ett experiment med ursprung i feministiska tankegångar, men fick ganska snabbt en bonus i att jag började märka hur störigt det är att läsa upprepningar av ”man tycker”, ”man kunde” och ”man brukar”, eftersom det, i mitt tycke, låter opersonligt och fjärmat. Menar jag ”man” eller menar jag ”jag”, kan man exempelvis fråga sig. Oftast menar man ”jag” så varför säger man inte det, varför försöker man distansera sig själv från sitt själv, vad är man så rädd för? (Hah!)

Men jag — blink, blink — digresserar.

Jag gillar inte heller att läsa mycket slarvigt skrivna texter och det finns onekligen många av dem i bloggosfären. Men då handlar inte heller bloggandet om lingvistik, utan om självuttryck. De två delarna går naturligtvis att kombinera med alldeles ypperlig framgång, men i grund och botten är de likväl två helt skilda världar.

Låt mig spola tillbaka en bit här och upprepa vad jag sa tidigare. Fördelen med bloggen, även ur ett skrivkrampsperspektiv alltså, är att det alltid går att gnälla på nånting i den. Japp japp. God natt.

Annonser