tillbakablickshalloween

Linnea_death

Olycksfågeln år 2010. Foto taget av Frank.

Jag har alltid varit förtjust i maskerader och utklädnader, samt fascinerad av det obskyra och det skrämmande. Halloween har jag därför förstås gillat så länge jag har vetat att något sådant existerat i vissa delar av världen. Var en av de som mycket gärna såg att traditionen spred sig till även vår del och ordnade min första Halloweenfest som fjortonåring år 1998, mycket försiktigt utklädd till älva (tror jag hade typ en tiara och ljusblå topp på mig?) men från och med det så blev det något av en tradition i mitt tonårskompisgäng att ställa till med fest den trettioförsta oktober till ära, och för varje år började vi också att mer och mer inkorporera begreppet maskerad i den årliga festen. Kan hända att jag faktiskt klätt ut mig varje år sen dess, sedan tonåren alltså.

Pinsammaste maskeradutstyrseln så här i efterhand är nån slags goth-playboybunny. Alltså jag önskar att jag skojade men nä, detta var tidigt 00-tal och det verkade som en helt okej idé att gå klädd som så. Visst fanns det en släng av självironi i det för jag tyckte nog mig befinna mig ganska långt ifrån bunnytypen både utseende- och personlighetsmässigt, men jag skulle ljuga om jag inte också medgav att det var för att det samtidigt kändes lite spännande att slut it up. Jag menar inte att det är något illa med det, men ändå. Ändå. Jag blir faktiskt lite frustrerad på mig själv för att jag i efterhand tycker det är skämmigt — ska jag inte vara mer progressiv än så? Nu då jag vet vad slut shaming och allt sånt är, begrepp som jag knappast ens hört talas om då? Det är väl kanske det som stör mig, att det VAR så himla omedvetet. Äh, får visst tänka mer på det här någon annan gång om jag orkar.

Mest typiska utstyrseln var en död sjuksyster i beige skjortklänning, komplett med massor av blodskvätt i såväl ansikte som på förkläde. Det blev stor efterfest hemma hos någon som negligerat att berätta att hens föräldrar också bodde där och var hemma, och föga förvånande vaknade de av festen och när frun i huset fick syn på mig frågade hon upprört och anklagande ”VARFÖR HAR DU SÅ MYCKET BLOD PÅ DIG?”. Tyckte synd om henne men kunde inte heller sluta skratta, det var så groteskt och absurt.

Roligaste utstyrslarna har varit Mästerkatten i stövlar, förstås med kattmun och morrhår, samt hatt, plastvärja nerstucken i bältet plus förstås höga mockastövlar med rejäla spännen; Medusa med plastormar i håret och svärta från tinning till tinning; en dryad med tygväxter i håret och grön panna (hmm, märker vi ett tema här?); och förstås olycksfågeln ni ser där ovanför, hade sytt fast fjädrar på en blus och hade också försökt fixa en pappersnäbb men fick den aldrig att hållas på plats så jag målade min näsa svart istället. Det har varit SÅ KUL att planera och ställa i ordning för alla de fyra, det är ju oftast det som är det roligaste med alltihopa. Den kreativa processen, inte slutresultatet alltså, förutom att se andras såklart.

Fortfarande känner jag dragningen till att spöka ut mig så här års, men märker också att den eventuellt börjar ebba ut en aning. I fjol målade jag bara ett tredje allseende öga i pannan och tog på mig kläder som jag annars har på mig, gick ut som synsk. I år känner jag mer att jag vill klä upp mig snarare än klä ut, har en 60-talig sammetsklänning som börjat viska åt mig ur garderoben om att komma till användning. Vill gärna ta den på mig och känna mig som en gammal dam som besöker en seans. Men det är klart, om någon kompis ordnar en riktig Halloweenfest, så visst fasen har jag mer på lager. vuxen kommer jag nog knappast bli, hur gammal jag än blir, att maskerad förlorar sin charm.

Finns ju f.ö. inte tråkigare människor än de som inte klär ut sig på maskerad. ”Jag är utklädd till mig själv”, stön. Skärpning. Ta nu ens på er ett par bunnyöron för fasen, det är inte så himla svårt.

Annonser