Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

jesuschrist

”Skriv aldrig om politik eller religion på internet” var en regel jag hörde ofta när nätet var nytt för oss i allmänheten. Det har ju gått rätt många år sen dess och jag har skrivit otaliga gånger om politiska ämnen men det är en smärre evighet sen jag skrev om religiösa. Jag älskade att prata om religion i mina tonår, och trots att jag fortfarande tycker att det kan vara mycket intressant så gör det mig ofta så matt. Likväl, här är min religionshistoria —

Jakobstad med omnejd brukar ofta beskrivas som bibelbältets mitt i Finland. I en av de närliggande kommunerna, Pedersöre, har jag mina rötter och min uppväxt. Jag döptes in i den luthersk-evangeliska kyrkan som spädbarn, men i mitt hem pratade vi så gott som aldrig om religion. Mina äldre systrar gick i söndagsskolan och jag tyckte att detta lät så spännande och gnällde om att också få fara. Så jag gick, men jag hade nog inte förstått att det var en religiöst betonad träff. Trots att jag inte kunde formulera det då så kände jag mig besviken, jag trodde att vi skulle lära oss saker där, istället pratades det bara om Jesus. Jag hade aldrig tänkt särskilt mycket på fadern, sonen och den heliga anden, så jag fann experimentet med söndagsskolan hemskt ointressant och satt mest bara och väntade på att gå hem. Jag gick aldrig fler gånger än den där första, jag tyckte inte om stämningen och jag kände mig malplacerad. Mycket av detta kan förstås bero på att jag inte direkt såg till några jämnåriga kamrater där, det hade nog gjort upplevelsen roligare.

I dagklubben, barnträdgården och skolan sjöng vi många psalmer och sånger om de kristna idolerna. Berättelser ur bibeln lades regelbundet fram som historisk fakta, porträtterade på ett tillgängligt sätt för barns uppfattningsförmåga. Till mig överförde detta det som jag antar att brukar kallas barnatro, vuxna säger något och barnet ärver åsikten. Utan att reflektera desto djupare än ”Bor de i ett slott bland molnen?” så blev Gud och Jesus begrepp som jag betraktade med ungefär samma säkerhet men också totala ointresse som jag gjorde sportevenemang. De är där nånstans i periferin, men orka bry sig. Den här ganska nonchalanta attityden höll i sig i lågstadiet och trots att en av mina favoritlektioner var religionstimmarna (främst för att vi en tid hade en lärare som läste så hiskeligt bra ur bibeln) så ägnade jag sällan en tanke åt Gud, förutom de nätter då jag låg sömnlös med ångest inför ett prov nästa dag.

Jag minns inte när jag fick nys om att det gick att ifrågasätta idén, när jag förstod att det kallas ”tro” och ”att tro på Gud” för att det inte är vetenskapliga fakta och att människor kan tro på olika saker, att det handlar om att göra val, och att jag också kan välja vad jag vill tro. Däremot minns jag att det var någon gång under slutet av femman eller början av sexan som jag stötte på begreppet ”agnostiker”, och att när jag läste definitionen insåg jag direkt att detta är ju jag. Det här är vad jag är. Jag är något! Vad jag kan minnas hade jag aldrig känt mig plågad utav min religiösa ovisshet, men det var ändå en lättnad att hitta en del av min identitet och en tillhörighet. Jag ville hålla ett ”öppet sinne” inför alla möjligheter, deklarerade jag självgott. Jag ”väntade på vetenskapen” i många år.

Någon gång under högstadiet började jag bli trött på hur vi frekvent påtvingades religionen. Började ifrågasätta dess plats i skolan. Hela högstadiet hade gemensamma morgonsamlingar en gång i veckan och dels utav kronisk försening, dels utav blygsel att gå in i ett rum där hela skolan redan är samlad, dels utav lättja, dels utav rebelliskhet, dels utav att jag inte tyckte att samlingarna var för mig som inte var troende, så skolkade jag från rätt många av dem. En morgon satt jag utanför följande lektions klassrum och väntade på att samlingen skulle vara över när en lärare gick patrull för att få tag i skolkare. Där satt också en person som tillhörde en annan kyrka än den luthersk-evangeliska och var därmed befriad, så läraren kom direkt fram till mig. Jag förklarade att jag inte var på morgonsamlingen för att jag blivit försenad och att jag dessutom inte tror på gud och verkligen inte ville gå. Läraren fnös, tyckte att jag nog inte hade något val. Jag försökte reda ut hur jag skulle gå tillväga för att bli befriad även jag. Det mesta i skolväg blev en ju befriad från genom en lapp från en förälder så jag frågade om jag borde skaffa något sådant intyg. Läraren snörpte på munnen och sa med den hånfullaste rösten jag nånsin hört ”Det är nog inte riktigt så lätt”. Jag kände mig ganska liten just då men jag frågade ändå ”Vad ska jag göra då?”. Läraren svarade inte ens utan bara vände sig om och gick. (Gillade aldrig den läraren — en ömsesidighet, antagligen vår enda.) Det tog länge innan jag förstod att jag hade behövt skriva ut mig ur kyrkan.

Jag hade inte tänkt gå i skriftskola men blev lovad en kamera om jag gick, vilket jag mycket gärna ville ha. Så jag gick. Först på plågsamt många tråkiga möten, ett par gudstjänster i kyrkan eller vad annars som kan höras till. Ett kort stämplades varje gång tills jag hade tillräckligt för att anses konfirmationsvärdig. Åkte på skriftskoleläger, hade roligt men tog allt som hörde till undervisningen med en rejäl nypa salt. En del saker var verkligen totalt psykotiska, som att vissa cd-skivor var besatta av satan och bör brännas upp omedelbart. Blev konfirmerad. (Fick den utlovade kameran, höll på att börja gråta.) Hade en rätt obrydd inställning till det efteråt, tänker på de bilder som togs på mig iklädd en vit alba, sittande på en sten utanför vårt hus, och hur det kändes som att jag spelade en roll just då men också hur det inte spelade någon roll. Själva innebörden med konfirmationen hade ingen betydelse för mig. Ett par år senare blev jag mycket skeptisk till själva konfirmationstraditionen, närmare bestämt att den tar plats i den åldern då alla är vilsna och alla kämpar med att finna sina platser och sig själva. Det är nog inget sammanträffande. Jag kan inte beskriva det med något annat ord än manipulativt.

Under senare hälften av tonåren försökte kristna människor ofta frälsa mig. Under skoldagen, under helgerna när vi satt i parken eller gick på stan. Nyfrälsta människor anslöt sig till skaran och ville ”rädda oss”. Ibland välkomnade jag samtalet och gillade att debattera på ett klyshigt och patetiskt tonårsvis, men andra gånger blev det extremt tröttsamt, tämligen motbjudande och emellanåt rent av kränkande. Hyser däremot inga tvivel om att jag själv också var tröttsam, motbjudande och kränkande, så det jämnar väl ut sig i slutändan. Har sällan mått så illa som den gång som då jag och en jämnårig kamrat tillbringade en håltimme i gymnasiet med att prata om Jesus. Hon ”kände honom inom sig”, sa hon flämtande och saligt leende med händerna tryckta mot bröstet, och därför ”vet hon” att han finns, och skrattade nästintill maniskt men samtidigt skrämt efteråt, som någon som håller på att tappa kontrollen. Det är svårt att sätta ord på det men jag tyckte att det var uppriktigt obehagligt och hade jag inte blivit så provocerad av att hon ideligen försökte övertala mig om att ta emot Jesus i mitt hjärta så hade jag nog varit mycket orolig för henne. Bland annat såna här räddningsförsök fostrade nog ett ganska starkt avog gentemot kristendomen hos mig. I brist på andra sätt att beskriva det, så känns den ibland som unken luft i ett kvavt rum för mig. Jag vet att den känns som frisk bergsluft för en del andra men där är vi och sådana är vi, olika personer på olika platser.

Min inställning till kristendomen pendlar av och an mycket. Jag tycker inte om att den genomsyrar så mycket i vårt samhälle, att den får ta så mycket plats. Jag retar mig som fan på att folk talar om ”kristna värderingar” då de egentligen syftar på rent medmänskliga sådana styrda av moral och empati. Samtidigt så kan jag se trons fina sidor även ur ett utomstående perspektiv — jag ser och förstår att den hjälper många, och när exempelvis missbrukare finner tron på sig själva genom tron på en gud och dennes guds tro på dem, så ser jag nånting mycket fint i det. Har svårt att begripa mig på religiösa övertygelser överlag, men tycker inte att det är samma sak att någon som jag kritiserar kristendomen som att någon som jag kritiserar t.ex. islam — om vi förbiser det faktum att det oftast görs på helt olika sätt (kristna anklagas aldrig för att vara terrorister hela bunten), så är det också en fråga om makt- och privilegieposition. Ena är, så som det ser ut nu och här, att sparka uppåt eller åtminstone rakt ut åt sidan. Andra neråt.

Jag identifierar mig själv numera som agnostisk ateist, d.v.s. jag tror inte på gudomligheters existens men tror inte heller att det går att bevisa deras icke-existens. Jag skrev ut mig ur kyrkan för många år sedan. Jag har ibland, när jag var yngre, kunnat känna ett litet sting av att mitt liv kanske saknar den djupare mening och den trygghet som andra tycks få genom sitt tillit att de är del av en skapares plan. Det som har varit mest utmanade att vara okej med som ateist är att bristen på en tro har fått livet att kännas så temporärt — vilket det förstås är, det existerar inte innan vi föds och det existerar inte efteråt heller — precis som många andra människor tycker även jag att det skulle vara mycket trevligt att på något vis level up när det här livet är över. Träda in i ett efterliv, återfödas i en reinkarnation, vad som helst känns bättre än tanken på att bara inte finnas över huvud taget. Men idén att endera verkligen skulle hända, däremot, är befängd för mig.

Liksom i de flesta dialoger om religion så kommer nog inte någon slutsats att nås i denna monolog heller. Har ingen poäng, bara att jag tror ju att religion för de flesta till stor del handlar om trygghet — oavsett hur en finner den eller kanske alltid haft en — så även för mig.

Jag är inte del av någon plan, men jag är del av något som jag tycker att är större än så. I mig pågår en evighet. Jag är uråldrigt stjärnstoft smidd till en person, jag vet min härkomst. Jag är framtida maskföda och blomstergödsel, jag är inte förgäves. Jag ser en trygghet och en mening i de båda. Energi försvinner aldrig, den omvandlas. Det är vetenskap, det är faktum, och det är verkligen mer än jag någonsin hade drömt om att få veta. Jag behöver inte mer.

Vad behöver ni?

Kommentarer

15 kommentarer

Post a comment
  1. november 14, 2015

    Gillar dina tankar! Väldigt mycket. Kunde ha skrivit största delen av detta inlägg själv, med undantag för att mitt ifrågasättande av kristendom och religion trädde in i livet lite senare. Hade t.o.m. en smärre religiös period strax efter konfirmationen (ytterligare ett bevis på att kyrkan tajmat in den på den period i livet då man är som mest förvirrad och därmed påverkningsbar). Gillar ditt sätt att uttrycka dig, keep it up.

    • november 14, 2015

      Tack så mycket! Ja, exakt, det är nånting lurt med tajmingen inom kristendomen — även då det gäller spädbarnsdop, för den delen, men det är såklart inte riktigt samma sak då inget försök till övertygelse förstås tar plats där. Men ändå, tycker det är tveksamt. Och vi kallar det ”tradition”.

  2. november 14, 2015

    Så intressant att läsa! Tack för det! Och jag hoppas att jag aldrig försökte tvinga på dig min tro på ett sätt som kändes obehagligt. I så fall ber jag om förlåtelse.

    Jag måste få kommentera det här med skriftskola. Jag tycker ju nämligen också att tidpunkten är usel. De flesta är ju inte alls intresserade av att fundera på tro och liv och existentiella frågor. De flesta har fullt upp med att försöka lära sig leva med sig själva och stå ut med den egna spegelbilden. Att i det skedet försöka tala om större frågor är hopplöst svårt.

    Sedan är det naturligtvis så att en ung människa alltid är en lättpåverkad människa. Grupptrycket är grymt starkt. Men det är inte heller alltid till trons fördel. Ofta är det tvärtom. I mitt eget fall var det i allra högsta grad så. Och jag skulle nästan våga tro att jag inte var mer kristen än du den dag vi konfirmerades.

    • november 14, 2015

      Tack själv du! Och nejdå, inte alls. Kan inte minnas att vi talat om religion någon gång du och jag, och ifall vi har så har jag ytterst svårt att föreställa mig att du skulle ha försökt tvinga på mig något. Ärligt talat tror jag att det snarare hade varit jag som varit ganska jobbig och påstridig i mina åsikter då, haha.

      Det var en sådan konstig skarp tid där kring millennieskiftet i jeppisnejden. Å ena sidan fick frikyrkligheten och församlingsverksamheter ett uppsving i popularitet och å den andra så pågick kraftiga motreaktioner med black metal och demonstrativt icke-kristna, eller rent av antikristna, uttryck och kritik. Kontrastrikt minsann.

      Så sant! Det är ett sådant galet virrvarr i kropp och knopp under den åldern även utan att religiösa beslut ska behöva fattas. Medan jag skrev det här inlägget funderade jag på hur jag själv skulle se på konfirmationstidpunkten med allt vad jag tycker den innebär, om jag var kristen. Svårt att veta, men vill gärna tro att jag hellre hade sett att människor vände sig till gud utav övertygelse, kärlek och gemenskap, snarare än t.ex. osäkerhet, ängslighet och grupptryck. Fast det är säkert sant som du säger, att det kan gå båda vägarna utav det redan befintliga känslofullproppet.

      Jag har kanske sagt det här förut men där hemma i Katternö har jag en sån tuff bild på dig från en sen kväll på konfirmationslägret! Ina hade gett dig en makeover tror jag (?!), fast tror också att det i praktiken främst innebar mer kajal. Ska försöka komma ihåg att skanna den nästa gång jag är hem-hemma och mejla den åt dig, skriver detta med förhoppningar om att det ska agera någon slags påminnelse åt mig själv!

      • november 14, 2015

        Jag har samma bild! Tror jag. Eller åtminstone har jag flera bilder från just den kvällen. Kvällen med stort K. Jag trodde jag visste vad kajal var. Jag hade ingen aning. =)

        • november 14, 2015

          Haha! Åh, 90-talet. Nog var det underbart ibland.

  3. november 14, 2015

    Intressant läsning! Liknar också väldigt mycket min egna upplevelse och tankar om tro. Kanske jag också borde knåpa ihop ett inlägg på det här ämnet (tror till och med det finns ett halvfärdigt utkast någonstans från när det på Ratata var många som skrev om just sin relation till tro och religion).

    • november 14, 2015

      Tack så mycket! Och det inlägget skulle jag väldigt gärna vilja läsa. 🙂

  4. november 14, 2015

    Sista stycket – JA, precis så! Mer än tillräckligt för mig. Och mycket annat som du beskriver påminner (också) mig om mina upplevelser av religion i barndom & tonår. Jag var obekväm med all ”casual religion” på morgonsamlingarna t.ex. Jag ville inte konfirmera mig men pappa ville att jag skulle göra det pga viktigt för mina äldre släktingar. Sedan skrev jag ut mig genast efteråt. Själva skriftskolan var intressant tyckte jag och det var viktiga frågor som lyftes upp och jag tyckte bra om prästen men alltså … alla andra fjortonåringar var ju totalt clueless. Så himla bortkastat. Eller så kändes det iaf. (Möjligt att jag också var ANINGEN arrogant i mitt delvis självvalda utanförskap ;)) Så JA – absolut för tidigt!

    DÄREMOT så var ju religion av den där… ehh… flämtande sorten inte alls lika pop i de sydligare delarna av Österbotten. Så den delen av din upplevelse är väldigt främmande – och fascinerande – för mig. Jag tror inte ens jag träffade en enda ordentligt religiös människa i min egen ålder förrän jag började på gymnasiet i Vasa. Och då också kändes det väldigt exotiskt.

    • november 17, 2015

      Jag minns så ytterst litet av de övriga lektionerna under skriftskolan nu för tiden! Bara glimtar av de mest extrema, vilka förstås var de som intresserade mig mest, med allt snack om djävulen och demoniska besittningar och sånt. Annars satt jag väl mest och dagdrömde, misstänker jag. Skulle gärna skylla på omogenhet även där men ärligt talat är jag fortfarande likadan ju, kopplar bort verkligheten om ämnet inte intresserar mig men suger i mig aaaallt som låter kusligt och obskyrt, hehe. (Kanske omogenhet det med, iofs! 😉 )

      Såg inte själv heller till så hemskt mycket av den där typen av trouttryck, men under ett av skriftskolelägren året efter mitt så talades det på ett nertystat vis om att flera under en kvällsandakt där hade talat i tungor. Kände direkt då jag hörde om det att jag hade velat vara där och bevittna det men tror också att det kanske hade varit FÖR kusligt för mig.

  5. november 17, 2015

    Tack för din berättelse, den var viktig läsning för mig.
    Jag delar nästan inte alls dina erfarenheter av påstridig kristendom i tonåren, utan hittade grejen på egen hand genom studentskrivningarna och studierna, – så jag har så lätt att glömma bort allt det dåliga som människor gjort och gör i religionens namn. Förstås VET jag att det sker en massa lurt (inte minst för att folk ställer mig i ansvarsposition för allt från korståg till kreationism) , men när de mera subtila erfarenheterna inte sitter i min egen hud händer det lätt att de passeras längre bak i medvetandet. Påminnelser behövs. Må jag aldrig gå över gränserna.

    • november 17, 2015

      Tack själv! 🙂 Jag kan inte påstå att det var så att frälsningsförsöken under min uppväxt tyngde mig supermegahårt, men jag fick ganska nog av hela idén som resultat. Så mycket — eller åtminstone det som tycks bli mest engagerat ventilerat — av kristendomen därifrån jag kommer är så stram och konservativ, och jag tror nog att det också har färgat min bild av den ganska duktigt. Blir nyfiken på hur det är att finna gud utan sådana associationer! Också på hur det är att göra det på egen hand, som du säger.

      Jag tror jag har tweetat nånting krasst om korståg en gång, men det var en medvetet dryg omöjlighet riktad åt vissa aggressiva prideparadsmotståndare, hehe.

  6. januari 7, 2016

    Hej hej, jag trillade in här av en slump via WordPress rekommendationer. Bra val där, WordPress! Jag kände igen mig så mycket i din historia, hade en väldigt likartad uppväxt (vad gäller religion, i alla fall) i södra Sverige. Jag var nog djupare inne i det till och med. Har ofta tänkt att jag skulle skriva om det någon gång men har oroat mig lite för att en barndomsvän skulle hitta texten och bli ledsen. Allt det som jag upplevde som negativt var ju sånt som hon såg till att jag gick på, och hon var jätteglad att jag kom. Jag tycker det där är jättesvårt. Majoriteten av svenskar är ju icketroende, så jag kanske inte ”behöver” berätta någon frigörelsehistoria, jag är ju en av 95 % eller något sånt redan.

    • januari 8, 2016

      Hejsan, va roligt och tack! Tycker det där låter superintressant, trots att jag inte heller är någon i behov av en frigörelse för min egen del — oavsett så är det ju bara givande att ta del av andras berättelser och erfarenheter. Så om du skriver så läser jag definitivt. 🙂 Jag hade själv ingen välmenande kompis som försökte engagera mig i tron utan det var mer en samhällelig grej, normen var att vara troende, bibelbältet och allt det… Känner definitivt igen det där du säger om att dra sig för att berätta vissa saker utav rädsla för att ens ord ska träffa andra på ett ledsamt sätt, det är så mycket jag skulle vilja berätta om från min barn- och ungdom men inte har vågat ännu. Verkligen svårt!

Trackbacks & Pingbacks

  1. tankar om tro | ett ritstift i din rumpa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS