livet med jesus — en otrohetshistoria

jesuschrist

”Skriv aldrig om politik eller religion på internet” var en regel jag hörde ofta när nätet var nytt för oss i allmänheten. Det har ju gått rätt många år sen dess och jag har skrivit otaliga gånger om politiska ämnen men det är en smärre evighet sen jag skrev om religiösa. Jag älskade att prata om religion i mina tonår, och trots att jag fortfarande tycker att det kan vara mycket intressant så gör det mig ofta så matt. Likväl, här är min religionshistoria —

Jakobstad med omnejd brukar ofta beskrivas som bibelbältets mitt i Finland. I en av de närliggande kommunerna, Pedersöre, har jag mina rötter och min uppväxt. Jag döptes in i den luthersk-evangeliska kyrkan som spädbarn, men i mitt hem pratade vi så gott som aldrig om religion. Mina äldre systrar gick i söndagsskolan och jag tyckte att detta lät så spännande och gnällde om att också få fara. Så jag gick, men jag hade nog inte förstått att det var en religiöst betonad träff. Trots att jag inte kunde formulera det då så kände jag mig besviken, jag trodde att vi skulle lära oss saker där, istället pratades det bara om Jesus. Jag hade aldrig tänkt särskilt mycket på fadern, sonen och den heliga anden, så jag fann experimentet med söndagsskolan hemskt ointressant och satt mest bara och väntade på att gå hem. Jag gick aldrig fler gånger än den där första, jag tyckte inte om stämningen och jag kände mig malplacerad. Mycket av detta kan förstås bero på att jag inte direkt såg till några jämnåriga kamrater där, det hade nog gjort upplevelsen roligare.

I dagklubben, barnträdgården och skolan sjöng vi många psalmer och sånger om de kristna idolerna. Berättelser ur bibeln lades regelbundet fram som historisk fakta, porträtterade på ett tillgängligt sätt för barns uppfattningsförmåga. Till mig överförde detta det som jag antar att brukar kallas barnatro, vuxna säger något och barnet ärver åsikten. Utan att reflektera desto djupare än ”Bor de i ett slott bland molnen?” så blev Gud och Jesus begrepp som jag betraktade med ungefär samma säkerhet men också totala ointresse som jag gjorde sportevenemang. De är där nånstans i periferin, men orka bry sig. Den här ganska nonchalanta attityden höll i sig i lågstadiet och trots att en av mina favoritlektioner var religionstimmarna (främst för att vi en tid hade en lärare som läste så hiskeligt bra ur bibeln) så ägnade jag sällan en tanke åt Gud, förutom de nätter då jag låg sömnlös med ångest inför ett prov nästa dag.

Jag minns inte när jag fick nys om att det gick att ifrågasätta idén, när jag förstod att det kallas ”tro” och ”att tro på Gud” för att det inte är vetenskapliga fakta och att människor kan tro på olika saker, att det handlar om att göra val, och att jag också kan välja vad jag vill tro. Däremot minns jag att det var någon gång under slutet av femman eller början av sexan som jag stötte på begreppet ”agnostiker”, och att när jag läste definitionen insåg jag direkt att detta är ju jag. Det här är vad jag är. Jag är något! Vad jag kan minnas hade jag aldrig känt mig plågad utav min religiösa ovisshet, men det var ändå en lättnad att hitta en del av min identitet och en tillhörighet. Jag ville hålla ett ”öppet sinne” inför alla möjligheter, deklarerade jag självgott. Jag ”väntade på vetenskapen” i många år.

Någon gång under högstadiet började jag bli trött på hur vi frekvent påtvingades religionen. Började ifrågasätta dess plats i skolan. Hela högstadiet hade gemensamma morgonsamlingar en gång i veckan och dels utav kronisk försening, dels utav blygsel att gå in i ett rum där hela skolan redan är samlad, dels utav lättja, dels utav rebelliskhet, dels utav att jag inte tyckte att samlingarna var för mig som inte var troende, så skolkade jag från rätt många av dem. En morgon satt jag utanför följande lektions klassrum och väntade på att samlingen skulle vara över när en lärare gick patrull för att få tag i skolkare. Där satt också en person som tillhörde en annan kyrka än den luthersk-evangeliska och var därmed befriad, så läraren kom direkt fram till mig. Jag förklarade att jag inte var på morgonsamlingen för att jag blivit försenad och att jag dessutom inte tror på gud och verkligen inte ville gå. Läraren fnös, tyckte att jag nog inte hade något val. Jag försökte reda ut hur jag skulle gå tillväga för att bli befriad även jag. Det mesta i skolväg blev en ju befriad från genom en lapp från en förälder så jag frågade om jag borde skaffa något sådant intyg. Läraren snörpte på munnen och sa med den hånfullaste rösten jag nånsin hört ”Det är nog inte riktigt så lätt”. Jag kände mig ganska liten just då men jag frågade ändå ”Vad ska jag göra då?”. Läraren svarade inte ens utan bara vände sig om och gick. (Gillade aldrig den läraren — en ömsesidighet, antagligen vår enda.) Det tog länge innan jag förstod att jag hade behövt skriva ut mig ur kyrkan.

Jag hade inte tänkt gå i skriftskola men blev lovad en kamera om jag gick, vilket jag mycket gärna ville ha. Så jag gick. Först på plågsamt många tråkiga möten, ett par gudstjänster i kyrkan eller vad annars som kan höras till. Ett kort stämplades varje gång tills jag hade tillräckligt för att anses konfirmationsvärdig. Åkte på skriftskoleläger, hade roligt men tog allt som hörde till undervisningen med en rejäl nypa salt. En del saker var verkligen totalt psykotiska, som att vissa cd-skivor var besatta av satan och bör brännas upp omedelbart. Blev konfirmerad. (Fick den utlovade kameran, höll på att börja gråta.) Hade en rätt obrydd inställning till det efteråt, tänker på de bilder som togs på mig iklädd en vit alba, sittande på en sten utanför vårt hus, och hur det kändes som att jag spelade en roll just då men också hur det inte spelade någon roll. Själva innebörden med konfirmationen hade ingen betydelse för mig. Ett par år senare blev jag mycket skeptisk till själva konfirmationstraditionen, närmare bestämt att den tar plats i den åldern då alla är vilsna och alla kämpar med att finna sina platser och sig själva. Det är nog inget sammanträffande. Jag kan inte beskriva det med något annat ord än manipulativt.

Under senare hälften av tonåren försökte kristna människor ofta frälsa mig. Under skoldagen, under helgerna när vi satt i parken eller gick på stan. Nyfrälsta människor anslöt sig till skaran och ville ”rädda oss”. Ibland välkomnade jag samtalet och gillade att debattera på ett klyshigt och patetiskt tonårsvis, men andra gånger blev det extremt tröttsamt, tämligen motbjudande och emellanåt rent av kränkande. Hyser däremot inga tvivel om att jag själv också var tröttsam, motbjudande och kränkande, så det jämnar väl ut sig i slutändan. Har sällan mått så illa som den gång som då jag och en jämnårig kamrat tillbringade en håltimme i gymnasiet med att prata om Jesus. Hon ”kände honom inom sig”, sa hon flämtande och saligt leende med händerna tryckta mot bröstet, och därför ”vet hon” att han finns, och skrattade nästintill maniskt men samtidigt skrämt efteråt, som någon som håller på att tappa kontrollen. Det är svårt att sätta ord på det men jag tyckte att det var uppriktigt obehagligt och hade jag inte blivit så provocerad av att hon ideligen försökte övertala mig om att ta emot Jesus i mitt hjärta så hade jag nog varit mycket orolig för henne. Bland annat såna här räddningsförsök fostrade nog ett ganska starkt avog gentemot kristendomen hos mig. I brist på andra sätt att beskriva det, så känns den ibland som unken luft i ett kvavt rum för mig. Jag vet att den känns som frisk bergsluft för en del andra men där är vi och sådana är vi, olika personer på olika platser.

Min inställning till kristendomen pendlar av och an mycket. Jag tycker inte om att den genomsyrar så mycket i vårt samhälle, att den får ta så mycket plats. Jag retar mig som fan på att folk talar om ”kristna värderingar” då de egentligen syftar på rent medmänskliga sådana styrda av moral och empati. Samtidigt så kan jag se trons fina sidor även ur ett utomstående perspektiv — jag ser och förstår att den hjälper många, och när exempelvis missbrukare finner tron på sig själva genom tron på en gud och dennes guds tro på dem, så ser jag nånting mycket fint i det. Har svårt att begripa mig på religiösa övertygelser överlag, men tycker inte att det är samma sak att någon som jag kritiserar kristendomen som att någon som jag kritiserar t.ex. islam — om vi förbiser det faktum att det oftast görs på helt olika sätt (kristna anklagas aldrig för att vara terrorister hela bunten), så är det också en fråga om makt- och privilegieposition. Ena är, så som det ser ut nu och här, att sparka uppåt eller åtminstone rakt ut åt sidan. Andra neråt.

Jag identifierar mig själv numera som agnostisk ateist, d.v.s. jag tror inte på gudomligheters existens men tror inte heller att det går att bevisa deras icke-existens. Jag skrev ut mig ur kyrkan för många år sedan. Jag har ibland, när jag var yngre, kunnat känna ett litet sting av att mitt liv kanske saknar den djupare mening och den trygghet som andra tycks få genom sitt tillit att de är del av en skapares plan. Det som har varit mest utmanade att vara okej med som ateist är att bristen på en tro har fått livet att kännas så temporärt — vilket det förstås är, det existerar inte innan vi föds och det existerar inte efteråt heller — precis som många andra människor tycker även jag att det skulle vara mycket trevligt att på något vis level up när det här livet är över. Träda in i ett efterliv, återfödas i en reinkarnation, vad som helst känns bättre än tanken på att bara inte finnas över huvud taget. Men idén att endera verkligen skulle hända, däremot, är befängd för mig.

Liksom i de flesta dialoger om religion så kommer nog inte någon slutsats att nås i denna monolog heller. Har ingen poäng, bara att jag tror ju att religion för de flesta till stor del handlar om trygghet — oavsett hur en finner den eller kanske alltid haft en — så även för mig.

Jag är inte del av någon plan, men jag är del av något som jag tycker att är större än så. I mig pågår en evighet. Jag är uråldrigt stjärnstoft smidd till en person, jag vet min härkomst. Jag är framtida maskföda och blomstergödsel, jag är inte förgäves. Jag ser en trygghet och en mening i de båda. Energi försvinner aldrig, den omvandlas. Det är vetenskap, det är faktum, och det är verkligen mer än jag någonsin hade drömt om att få veta. Jag behöver inte mer.

Vad behöver ni?

Annonser