Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20151112_innergaardar

Ni vet väl hur det är, det här livet, under den här tiden på året. Att gå till jobbet under en gråvit himmel och skymta glimtar av dagsljus mellan persiennerna i ett dunkelt kontor och vid lunchtid få den ljusdos som en ska leva på de övriga tjugotre timmarna av dygnet. Att varje dag slås av samma känsla av att Det Kan Inte Vara Meningen Att Det Ska Vara Så Här när dagsljuset hastigt avlägsnar sig vid arbetsdagens slut. Att komma hem, titta omkring sig, vilja göra så mycket men märka att mörkret sipprar in genom fönsterglasen och fäster sig inom en, i ryggmärgen, som blir skör, kraftlös och irriterad.

Men jag ska kämpa emot. Har t.ex. spanat in en ljusterapilampa.

Tog bilden från kontorsbalkongen och huset till höger i bild är det jag bor i nu. När jag för nästan sju år sedan besökte en kompis som bodde i huset bakom, mitt emot på andra sidan gatan, satt vi ute på hans balkong och jag tittade på det blekaprikosfärgade betongblock som senare skulle bli mitt hus och tänkte att det måste vara bland de fulaste husen jag någonsin sett, att jag aldrig vill bo i ett sådant. Den kvällen träffade jag min då-på-tiden-gamla bekanta som blev min då-på-tiden-blivande pojkvän, och ungefär ett par månader färre än ett år senare flyttade vi in i exakt det huset. Och trots att jag nu för tiden, knappa sex år och ett avslutat förhållande och ett påbörjat ett senare, inte tycker att det är riktigt lika groteskt i sin aprikosyoghurtiga bunkersuppenbarelse, så ser jag fram emot att lämna denna boning som från första början var tänkt att vara temporär, eller kanske allra mest att gå vidare till nästa. Ändå händer det sig att jag känner av en gnutta vemod emellanåt. Jag har levt här.

Kommer naturligtvis få en längre bit till jobbet än vad jag har nu. Ungefär tio gånger längre. Men, som ni säkert kan uppskatta, så kommer det ändå inte röra sig om några enorma avstånd. Nu just ser jag fram emot den där tiominuterspromenaden varje morgon. Att få tio gånger mer dagsljus. För tillfället kan jag inte tänka mig något mer vitaliserande, faktiskt. Egentligen borde jag flytta innan jag flyttar så att jag ska orka flytta, men dessvärre är ju livet ingen Douglas Adams-berättelse så jag får väl nöja mig med att försöka ta en dag i taget. Med dagsljus eller inte.

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS