Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Arkiv för

20161228_33

En vecka efter den mörkaste dagen på året, det vill säga i går, fyllde jag år. En del tror kanske att det är tråkigt att fylla så här mitt emellan julafton och nyårsafton, men där tror de fel. Decemberslutet var världens megafest när jag var liten och numera gillar jag att det verkligen känns som att det har dubbla potential att bli en slags nystart kring varje årsskifte. Som att jag får vända blad både i min personliga kalender och i den allmänna. Alltså sen blir det ju sällan en omstart i verkligheten, men i teorin känns tanken fylld av möjligheter.

Har hittills samlat på mig trettiotre stycken levnadsår och vänner har upplyst mig om att jag nu åldrats en tredjedel in på nittionio, hade äntligen blivit myndig om jag varit en hobbit, samt att jag nått den så kallade Jesusåldern (ty han lär ha varit i min ålder när han dog). Wikipedia informerar mig vidare att enligt vissa källor utförde samma bibelsnubbe 33 stycken mirakel, samt att siffran är kopplad till något som kallas ”kristusenergi”, d.v.s. den uppoffrande och upplystna energin som han utstrålade från korset. Ska jag korsfästas är det alltså detta år! Kom ihåg det, eventuella haters! (Tror att min utstrålning i den situationen mer skulle ha sin grund i självömkan, totalskräck och en väldigt hämndlysten Gamla Testamentig ilska, dock.) En persisk muslimsk teolog vid namn Al-Ghazali som levde för cirka niohundra år sedan menade för övrigt att i himlen är alla personer 33 år gamla — tycker att detta låter jäkligt lovande för det kommande året och ser fram emot ett himmelskt liv här på jorden. Enligt numerologi är 33 det tredje mästartalet och står för andlig upplysning, är kopplad till indigo färgenergi som står för högre medvetande, ”från det fysiska till det andliga”, vilket jag tycker att låter 1) flummigt och 2) spännande, eftersom jag bara tycks bli mindre och mindre spirituell för varje år, har liksom inget tålamod med sånt längre. Men skam den som inte kan ändra sig! Så är detta alltså året då jag börjar meditera, oironiskt använda instagramhastaggen #blessed eller gå på gym? Vem vet?!

Hur som helst, även min mer vetenskapliga hjärnhalva har trivia att gotta sig i, så som att enligt Newtonskalan kokar vatten vid 33 grader, samt att människans skelett har 33 ryggkotor. Sen är det också en massa matematisk gegga som jag inte begriper mig på, så som att talet är ett ”centrerat dodekaedertal”. (Okej?) Men Wikipedia har också den goda tonen att informera att trettiotre är ett ”extraordinärt tal”, vilket jag låtsas att betyder exakt vad det låter som och inte över huvud taget har en matterelaterad åsyftan. Med andra ord: Jag fyllde extraordinär!!

20161229_venusvykortlotteri

Ursäkta två saker: 1) Förseningen utav detta lotteri och 2) den hemskt fula illustrationen ovanför. På grund av lättja drog jag lott digitalt denna gång och det begränsar verkligen de estetiska möjligheterna. Hur som helst, de slumpmässiga numren översätts till att vinnarna av venusvykorten är signaturerna Sandra, Ilmari, Laisa, Anna och Petra! De ska jag skicka mejl åt alldeles strax.

Helt galet roligt att så många deltog! Tusen tack för alla peppiga ord, ni är alla bäst. ❤

20161218_stillebensv

Oj, så roligt med så mycket (och fin!) respons på vykortsutlottningen! Stänger anmälningen senare ikväll, om ett par timmar, så ännu i skrivande stund finns det tid att hänga på för den som vill.

Fotade några stilleben igår bara för att ha en ny cover-bild på bloggens FB-sida, var så trött på den förra. Ovanför är en version som jag inte använde, trevligt att ha lite extra utfyllnadsfluffsbilder ändå. Plockade fram pappas gamla halvformatskamera, en blomstrad plåtburk, några torkade carambolaskivor (Alfreds idé), några pressade violer, förstås min kittel, och så ett av de där vykorten. Bland annat. Selma kom också förbi och undersökte, något som jag är mycket nöjd med. Alla bilder är bättre med lite katt i dem. Precis som alla dagar.

Såg förresten Arrival på bio igår. Kan rekommendera, även om jag hade föredragit att se berättelsen i serieformat, med grundligare genomgångar av själva forskningsprocessen, t.ex. (Det hade varit spännande, jag lovar, även om det kanske låter som totala motsatsen för många.) Det går kanske att beskriva scifi-filmen som att den är determinism och Sapir-Whorf-hypotesen driven till sin yttersta spets, och för en språknördsamatör som mig var det s.g.s. en fullträff, ur det perspektivet.

Och på tal om lingvistik: Visste ni att exempelvis en del av Australiens aboriginer talar språk som inte använder sig av begrepp så som ”höger” och ”vänster” utan istället preciserar riktningar och platser genom väderstreck? T.o.m. barn som pratar de språk kan orientera sig enligt väderstrecken, helt utav sig själva. Fattar inte hur det går till men tänker att det är lite som att ha en egen kompass i hjärnan. Det här kom jag ihåg under filmtitten och förväntade mig t.o.m. att det skulle nämnas. Men, som sagt, filmen tog sådana fenomen och idéer betydligt längre, många många ljusår längre.

Har inte desto mer på hjärtat. Planerna för julhelgen har utkristalliserat sig smärtfritt och smidigt i år, och jag kommer således att fira högtiden till skillnad från i fjol då jag fick totalspader (KLAPPADE ihop, heuheuheuu) och stannade ensam hemma med Selma i Vasa. Det tycks göra folk något bekymrat obekväma när jag nämner det, att jag tillbringade julafton för mig själv, men det var skönt. Kändes inte som att jag var övergiven eller dylikt, tvärtom var det ju självvalt och jag prioriterade avslappning, vilket jag fick. I fjol hade jag också mycket på mitt schema, med flytten till detta ställe och sånt. I dag är det faktiskt precis ett år sen vi flyttade in, natten till den 19:e december var den första vi sov här. Jaja, intresseklubben antecknar då, sammanfattar jag och avslöjar samtidigt att jag inte alls är hipp i svängarna.

Kanske vartannat år är en helt lagom dos av jul. Hur känns det för er? Är ni riktiga jultomtar eller känner ni att ni inte alltid fattar hajpen?

20161217_venusvykort

För ganska många månader sen slog tanken mig att det finns ju knappt några vykort med feministiskt tema — eller ja, inte häromkring i alla fall — och att det var något som jag saknade. I och med att jag är så långsam med att ta tag i mina planer på allvar så dröjde det tills förra veckan innan jag sände iväg en beställning på en hög med vykort prydda med mina egna venussymbolsdesigner. Igår hittade jag dem i brevlådan och så här ser de ut!

Nu vet jag bara inte helt säkert vad nästa steg är. Göra fler versioner och varianter, i alla fall, kanske sätta igång en liten webbshop ifall efterfrågan finns. Klura ut ett rimligt pris och — gulp — bekanta mig med byråkratiska lagstadgade affärsmässiga grejer för att inte fucka upp ordentligt. Känns som att jag borde ha en stödgrupp för den saken för fy farao alltså så jag avskyr sånt, blir obekväm och stingslig bara utav att tänka på det.

Men hur som helst, till poängen med detta inlägg:

Utlottning!

Jag lottar ut fem stycken set med tre vykort i varje, ett ljust och två mörka, så kommentera ifall ni vill delta i den utlottningen. (Ett simpelt ”Hepp!” räcker för det.) Dubbelkolla epostadressen så att jag säkert kan kontakta dig. Jag skickar förstås vykorten i ett kuvert så att ni, om ni vill, kan posta dem vidare åt nån kompis som ni tänker att kan behöva/uppskatta lite girl power-pepp.

(Och om nån är tveksam att delta för att de befinner sig långt borta från Finland: Jag står förstås för postkostnaderna och de blir definitivt inte höga för ett sånt litet & lätt kuvert, så hakuna matata. Alla får va med! Feminismen borde vara världsomspännande och tack och lov är ju redan postsystemet det, hih hih.)

Anmälningen är öppen tills måndagskvällen den 19:e december stängd!

20161211_frukter

Jag är ju inte mycket för jul, men pyssel är jag å andra sidan svag för. När jag fortfarande sysslade med julklappar (har slutat med sånt för ett par år sedan, jag varken ger eller tar emot sådana numera) var en av mina favoritgrejer med jul att slå in paketen fint. Ett år hade jag torkat massa citron-, lime- och carambolaskivor på en plåt i pannrummet, jag förvarade dem sedan i en burk och brukade pynta paketen med en skiva av varje och ibland också en kanelstång. Dags att sprida detta vidare, känner jag, ifall att det tilltalar någon.

20161211_skivor

I lördags handlade vi en påse apelsiner, en blodgrape, en citron och en carambola, samt en påse hela nejlikor och kanelstänger. I dag inleddes pysslet och nu just torkar plåten med fruktskivor i ugnen på 70°C. Tänkte sedan göra girlanger av bitarna, eventuellt med någon kanelstång här och där. Funderar också på att gå ut och leta kottar att fylla ut dem med. Ska förstås sticka ner nejlikor i ett par av apelsinerna, men har satt som regel åt mig själv att jag inte får börja med det innan jag städar i köket. Ibland måste jag nämligen behandla mig själv som ett barn så att jag ska få någonting vuxet gjort. #selfparentingtips

Vilken berg-och-dalbana den här dagen har varit, på sitt sätt. Trött som en usling, men i grunden på gott humör.

Likväl har jag också varit på så sabla dåligt humör av och an. Gårdagens samtalsämne om psykisk ohälsa håller i sig än i dag och det har orsakat en hel del indignation hos den här katten, ingen vits att smussla med den saken. Jag tror jag dels har så lätt att dras med i debatten utav någon slags instinkt att ‘tala för’ de som blivit mer upprörda än vad jag är. Ilskan och orättvisan skriker så starkt i inlägg här och där, så att till min egen besvikelse och frustration så adderas deras, och jag vill förstärka vad de säger. Jag avundas verkligen de som kan uttrycka sig rakt och klart och utan ursäkter, men när jag själv försöker så brukar det skava i efterhand. Det hade jag glömt, det var så länge sen sist. Hur mycket jag än tycker att jag har rätt i själva poängerna jag säger så trivs jag bara mycket bättre med att i alla fall försöka formulera dem mera vänligt och eftertänksamt. Det är ganska sällan jag ångrar vad jag säger, men i dag har jag fått känna på ångern över hur jag säger det. Behärskningen brast. Vet inte vad mer jag ska säga om det.

Över till positivare erfarenheter.
Det är evigheter sedan jag sist skrev en krönika men i går kväll hände det äntligen. Här är den: Att möta framtiden.

I skrivande stund färdas jag mot Jakobstad och därifrån ska jag åka vidare till Kållby där jag ska dricka kaffe med mina Karinor. (Kärnor, rättade telefonen mig där.) Där ute glänser månen och i övrigt är allt mörkt, så jag skyller den oinspirerade bilden på de omständigheterna. Texten, å andra sidan, den tar jag fullt ansvar för.

20161208

Ida-Marie J. bloggade om psykisk ohälsa och jag läste inlägget ganska direkt efter att jag publicerat mitt senaste, och på något sätt matchade de varandra. Ida-Marie skriver bl.a. om att fokusera på de bra sidorna, och detta var ju också vad jag skrev att jag har så svårt att göra just nu.

Jag kan inte påstå att jag är deprimerad nu. Men jag har varit deprimerad i många omgångar tidigare och jag känner igen området mitt nuvarande tillstånd gränsar till — jag fattar att jag långsamt kan trilla över den linjen till depressionen. Jag är en sån som drabbas av the winter blues nästan årligen, men det är ganska länge sedan de eskalerat till något större. Jag oroar mig ändå inte, för jag vet att det är temporärt. Det är någonting jag går igenom, bara. Det är inte så att jag visionerar en ljus framtid i horisonten, men att jag förstår att detta inte är hur mitt liv alltid kommer vara, så jag är inte längre rädd för att det ska bli så. Livet måste, lyckligtvis, slänga värre saker på mig än en typisk finländsk vinter för att knäcka mig så pass mycket. (Haha vilket jävla ställe att bo på allså.) En sann depression har, enligt mina upplevelser, sällan heller en tydlig utlösare på samma sätt.

Ni vet den där klassiska porträtteringen av ens samvete med en ängel på ena axeln och en djävul på den andra? Tänk er att de föreställer något annat än samvetet. Jag menar typ humöret, kanske attityden, kanske hoppet, kanske er energi och engagemang och ork och lust. Enligt min erfarenhet så är depression lite så där som att ängeln i det skedet tagit långtidssjukledigt. Ingen vet varför. Dyker bara inte upp på jobbet. Försöker ibland ströjobba lite hemifrån men gör ärligt talat ett ganska uruselt arbete. Det är ingen större övertygelse i det jobb den sätter in. ”Det ordnar sig”, mumlar den matt från sin sjuksäng. Djävulen himlar med ögonen och spelar en hetsig marimbasamba på dina hjärnskrynklor. ”Tänk om det inte gör det? Det finns ingen lag som säger att saker ordnar sig. Allt kan bli skit också, det är fullt lika möjligt. Du tror att du mår dåligt nu men hahahaha det finns inga gränser för människans lidande vet du väl.”

Till sist så bara lyssnar du inte alls, inte på någon av dem. Du är trött på deras jävla bullshit, ängelns inkompetens och djävulens sadism. Inget spelar någon roll längre. Du kan skratta, men utrymmet där du känt glädje är tomt i nästa sekund. Du kan gråta förtvivlat, men du erfar aldrig det där utloppet, befrielsen, lättnaden som annars följer med tårar. Du känner dig maktlös och hopplös och meningslös och det få tycks fatta är att du har blivit tvingad in i depressionen för att skydda dig själv. Du valde den inte. Det gick aldrig att positivtänka bort den, det alternativet fråntogs dig. Kanske försvann det under tiden stigmatiseringen kring psykisk ohälsa var för stor för att söka hjälp. För samtidigt som en del säger att du ska ta itu med problemen innan de går för långt så finns osäkerheten där, inuti dig, en direkt återspegling av tabun i samhället. Är din psykiska ohälsa inte egentligen psykisk ohälsa? Är den en överdrift? Är den egentligen hittepå? Måste du bara skärpa dig och tänka annorlunda? Borde du ha gjort det för länge sen? Borde du bara fan skämmas för den och hur patetiskt du hanterat den? Ställa dig i skamvrån och leva där så länge du måste?

Men nu är du där var allting bara tär på dig och du vill inget hellre än att medvetslös ligga i ett vakuum tills det går över. Så det är vad du gör, inte avsiktligt, men aningslöst. Din depression blir, märkligt nog, din räddning och det som håller dig trygg. Inte varm, inte hel, men borta från det aktiva krigsfältet. Du lever istället som passiv fånge.

Så det är inte konstigt att du känner dig missförstådd, förnärmad, ledsen och frustrerad när att lyssna på den positiva ängel sätts fram som lösningen på dina oallvarlig-klassade problem. Att den möjligheten försvann är ju kanske exakt vad som var problemet. Det känns lite som att du har huvudvärk och någon förklarar åt dig att inte ha ont i huvudet.

Det är inte heller konstigt att du känner likadant när du är bekant med psykisk ohälsa och någon säger att det i många fall är en överdrift och i vissa rent av en lätt lösning till varför någon vill slippa undan vissa saker. Det känns lite som att du har endometrios och någon berättar åt dig att det är alldeles för många som påstår sig lida av det nu för tiden för att du ska kunna tas på fullaste allvar.

Det finns så mycket i det där som jag tycker att är djupt bedrövligt. Varken du eller jag är i position att avgöra huruvida en person som säger sig lida av psykisk ohälsa faktiskt gör det eller inte, såtillvida att du inte råkar vara dennes psykiatriker.

I alla fall, vad jag beskrivit är en typ av depression. Erfarenheter brukar ju variera så jag antar att det finns oändliga sorter. Tycker det är väldigt viktigt att vi håller ett öppet sinne och varken förminskar folks upplevelser utav psykiska bekymmer eller förstorar dem till något mer stigmatiserat än de borde vara. Det är ett clusterfuck till minfält att prata om sånt här, det är verkligen det. Så därför önskar jag att vi ansträngde oss till det yttersta för att vara försiktiga och eftertänksamma. Vad vi säger blir så lätt skadligt. Så jag ber er, särskilt ni som faktiskt inte har personliga erfarenheter och kanske dras med en viss skepsis gentemot fenomenet därför — reflektera ordentligt. Kan ni avgöra vems problem som är giltiga? Måste det ni tycker sägas? Kan det vara giftigt? Är er yttrandefrihet värd så mycket? Riskerar ert perspektiv befästa ett samhälleligt helvete för många människor? För är det någonting vi inte behöver så är det en kraftigare stämpel i pannan på den psykiska ohälsan. Särskilt här i landet. För ja, vi är många som drabbas av den.

20161206_00120161206_002

Lång tid ingen syn. Många grejer antecknade på min agenda igen och fortsättningsvis möter jag svårigheter att hinna med. Gårdagen erbjöd en längre andningspaus då det var självständighetsdag och därmed ledig dag och jag hade möjlighet att en veckodag gå ut en sväng i dagsljuset. Vi hade förstås med oss katterna. Mer avancerat än så firade vi inte dagen, förutom att vi testade göra pizza på blomkålsbotten och drack varsin öl till maten och såg på halva Lejonkungen. (Och vad är relevansen till Finlands självständighetsdag där? Nåmen vårt statsvapen såklart, lejonet.) Sen var det dags för mig att jobba tills det blev läggdags, men arbetsuppgiften är trevlig och spännande så jag klagar inte på den saken. Bara på att jag var så hiskeligt trött.

I helgen var jag på boksläppsfest och jag hade mycket roligt men mesade ur vad det gällde att be någon ta en bild på mig. Alltså, några sidor i boken som släpptes var gjorda av mig, så jag tyckte att det hade funnits skäl att ha händelsen förevigad på det sättet, men som sagt så tog jag mig aldrig så långt. Och nu, när jag blickar tillbaka, så känner jag mig så distanserad ifrån den där händelsen. Jag har pratat om det här förut, bl.a. i den kortlivade (alternativt seglivade, om den någonsin återuppstår) podden. Det är något som händer med ens huvud när en tillbringar nästan två decennier med att titta på hundratusentals bilder ifrån fester och resor och till och med egna födelsekalas och en själv så gott som aldrig syns på bild. (Förutom på ensamma spegelsjälvisar tagna i badrum som liksom ännu mer framhäver ens isolation.) Eller, ja, det är något som händer med mitt huvud, i alla fall, men sen har jag å andra sidan alltid känt mig lite som att jag inte lever mitt i mitt eget liv ens. Jag har länge gillat och emellanåt rent av älskat att ta bilder och att vara den som tar bilder, men ibland kan jag känna att det blir ensamt, att det markerar en gräns mellan mig och resten, synbar i bevismaterialet. Det känns som att jag inte egentligen var där, eller nog som att jag var där, men i periferin, vet ni, en smygande skugga som endast kan kika in på håll. Det är en känsla som är svår att fästa fokus och blick rakt på, men i ögonvrån kan den gnagande flimra fram obskyra morsesignaler om att inte riktigt höra hem, inte riktigt passa in, inte riktigt vara med utan snarare bara hänga på. Äh, jag kan inte förklara det här märker jag. Saken är bara den att det är så olyckligt att den här kontrasten kommer liksom fram så jättetydligt just nu — jag skulle gärna vilja skriva om hur lyckad kvällen var, men fan, jag vill sällan vara i centrum men just i den berättelsen skulle jag lite vilja vara det, men istället så känner jag mig som sagt något som en såndär hörnvarelse (som jag oftast är), bara på grund av det visuella som är så bekant för mig, och det är bara… dåligt, just här. Det känns inte bra. Kan inte förklara det så tydligt som jag skulle vilja och jag låter antagligen knäpp nu, meeen jag bjuder på det. För stunden tänker jag i alla fall låtsas att jag bjuder på det, jag kan vältra mig i ånger imorgon istället över att jag försökte berätta. Jag menar, det kommer alltid flera dagar! #optimist

För en vecka sedan skickade jag in en ansökan till Svenska Kulturfonden, men jag har inga höga förväntningar. Tror egentligen inte alls på att det ska gå igenom, men fan så härligt det skulle vara. Vågar knappt prata om det, är så rädd för att jag ska börja hoppas för mycket och sen bli besviken, för det brukar vara ett effektivt sätt att få mig att sky vissa områden och idéer som pesten, i en slags förgiftad självbevarelsedrift. Jag tror att det kanske är därför som jag aldrig riktigt blev en drömmare trots att jag visade potential som liten. Istället för att känna mig drömsk har det oftast resulterat i att jag känt mig desillusionerad. Som en snopen och frustrerad fåntratt, liksom. Mycket floppig känsla, inte direkt något som fyller mig av fananamma och sisu och annan sådan magisk kämparanda. Jag blir nog mer som en slattrig fisk som bara ligger och ljudlöst idiotgapar i väntan på att nån mask ska kräla in min mun och/eller att bryggan ska rasa samman och jag ska plumsa ner i vattnet där jag ska låta mig föras vidare utav strömmen.

Kära dagbok, idag försökte jag mig på liknelser och det ungefär lika bra som för den där fisken jag liknade mig med. Meta! (Meta. Nä nu fiskar jag.)

Ursäkta att jag låter så jävla melankolisk och uslig, det är bara en sådan tid på året. Samt ihållande stress plus dålig förmåga att hantera sånt. Det är ju bra saker som händer, jag fattar det, jag har små extrajobb som jag gillar, jag har blivit publicerad som nån form av grafiker och jag har ansökt om pengar för att få möjlighet att göra något jag länge velat göra, allt det är hemåt. Det är bara en sån tid att jag har så svårt att fokusera på de goda sidorna, vet ni, denna tid är på något vis årets motsvarighet till den där lagen som säger att smörgåsar alltid landar på golvet med ovansidan neråt. Det är tungt, kan inte förneka den saken. Ser fram emot att gå vidare.

20161126_bananatree_001

Tidigare i veckan inhandlades ett bananträd, Musa Dwarf Cavendish, och en grå kruka. Den senare tyckte vi att såg så tråkig ut att vi en kväll plockade fram akrylfärger och varsin pensel. Vi blandade olika nyanser av blått, grönt och turkost som vi sedan lät rinna nerför krukan, och bytte sida med jämna mellanrum. Vi vände den också upp och ner vid något skede och lät färgen rinna från det hållet också. Så höll vi på tills den mesta av den var täckt. Följande kväll spädde jag ut en turkos färg med mycket vatten som jag till sist laserade krukan med, men den ville inte fästa överallt så en del grått kikar ändå fram här och där.

20161126_bananatree_002

Planterade om bananträdet i sin nya kruka i eftermiddags och katterna är alltid lika nyfikna på sånt. Myra fick en reprimand för sitt beteende på bilden ovanför, direkt jag märkte vad fasen hon höll på med. Elakt att bita/riva i bananträdet. Som avslutning hade funderat på att ge krukan ett lager med halvglansigt lack också men kom mig aldrig för att köpa sådant, så nu fick den förbli matt.

20161126_bananatree_003

Nöjd med både växt och kruka. Utmärkt tumispyssel, kan rekommendera!

20161124_jobb

Såhär kan jag se ut vid slutet av en arbetsdag. Såhär kan också mina tankar vara: Ryckiga. Det är tvära hopp emellan dem, inga stygn där emellan. Bara några ostrukturerade, olikformade, omatchande bitar som jag sticker ner i en påse och tänker att en dag ska de bli delar av ett lapptäcke, väl medveten om att kanske den dagen aldrig kommer för att jag aldrig kommer se till att den gör det.

Livet går sin gilla gång i ett helt normalt och vettigt tempo men ändå har jag svårt att hinna med. Glömmer skriva saker, oavsett om det är längre texter eller bara att svara på mejl. Känner nästan konstant att det är svårt att formulera mig direkt åt en individ istället för så här öppet flytande (även om detta inte heller är lätt), det är en ansträngning som jag oftast inte vet hur jag ska hantera. Bokar in saker och försöker undvika dubbelbokningar men glömmer en annan sak och dubbelbokar ändå. Hoppas på klarhet i vad jag ska kunna fixa på listan men finner det för det mesta omöjligt att strukturera upp en plan för ordningsföljden. Har ofta huvudvärk, särskilt på mornarna och oftast går det om efter någon timme men i både fredags och söndags blev värken migrän och jag var fullständigt meningslös från början till slut (och ändå jobbade jag på fredagen, självplågeri). Tycker det är jäkligt svårt att hitta tråden, något som får mig att känna mig jäktad, obekväm och missnöjd.

Jag har bra saker på lager också men det är svårt att få ut dem. Det är som att tajmingen så lätt hamnar ur synk, så jag sparar på dem i väntan på att den ska hamna så som den borde vara. Lite som att jag inte vill slösa på dem, jag vill hantera dem rätt och rättvist.

Jag gillar det milda vädret, men detta mörker tär på mig. Ingen förvåning där inte. (Samma procedur som förra året? Samma procedur som varje år.) Bara den sak att jag inte kan se de saker jag vill se i klart ljus, eftersom det är mörkt när jag går till jobbet och mörkt när jag går därifrån, kan göra mig så helvetes frustrerad. Men snart är det vintersolstånd, en varje år lika efterlängtad händelse.

Om jag ska vara ärlig så är det så att just nu är jag inne i en period som är spräcklig utav av många små ångestattacker här och där och vid något skede började det kännas lite som att de är det normala, att när jag mår bra och är glad så är jag distraherad, men att jag återkommer till det dystra, går hem till mörkret. Tror det där låter mer dramatiskt än det är. Jag är helt enkelt bara så instabil i humöret just nu. Glad en sekund, apatisk i nästa. Tillfreds, frustrerad. Sprallig, besvärad. Rycker av och an, precis som mina tankar.

Nää-ä, för fasen, nu räcker det. Så på tal om ryck: Nu får jag allt ta och rycka upp mig, va?