metainlägget

2015010420150105

Det var så att jag hade tänkt att jag skulle blogga minst varannan dag, så länge jag bara klarar av det. Det här är något jag tänkt på en längre tid, att jag behöver se till att jag kommer ihåg att ta mig tid att blogga, för jag mår helt enkelt bättre då. En del av mig tycker att det känns förskräckligt oromantiskt att behöva strukturera upp sådana planer och jag skulle så gärna ha en sådan självklar relation till bloggandet och dagboksskrivandet som jag hade när jag var yngre, att det tycks vara så djupt inrotat i en att det börjat höra till ens natur att skriva av sig eller göra anteckningar om dagen, men faktum är att på senare år har det bara blivit svårare och svårare att komma igång med det. Svårhetsgraden tycks också vara direkt relaterbar till den mängd tid som passerat sedan det senaste inlägget — ju längre, desto omöjligare. Jag känner mig ofta som att jag haltar, när jag försöker skriva efter att ha varit obloggad en tid, som att mitt ena ben har somnat under min tyngd medan jag suttit här och försökt komma på vad jag kan berätta, var jag ska börja — och sen slutar jag ofta ändå bara på varför, utan att hitta svaret på den frågan. Det är så mycket som förblir opublicerat av den orsaken. Ibland känns det också som att det är många tankar som då även förblir oklartänkta, igen av samma orsak.

I oktober testade jag på att blogga varje dag, vilket nu för tiden är ofta för mig. I det stora hela gick det betydligt enklare än jag hade förväntat mig, men nog var det prövande ibland, särskilt för tröttheten. Att bara orka, orka tänka, orka använda den här grötiga hopplösa klimpen som vi kallar hjärnan. Men det var givande. Utmaningen tvingade mig att bara skriva utan att fundera så mycket på den där frågan varför. Jag tror att en sådan erfarenhet var nyttig på många sätt, även om jag tyckte att varje dag var lite att ta i, och därför sitter jag här nu och tvingar mig att bara säga något innan klockan slår midnatt för om jag inte gör det så betyder det att jag redan misslyckats med varannan dag, ynka fem dagar in i månaden och året. Så kan vi ju verkligen inte ha det.

Samtidigt som de där tankarna om att bara TA mig tid för att blogga nästan konstant har cirklat runt i bakhuvudet under det senaste året säkert, så har också en oro för att jag verkligen bara inte någonsin ska HA något att blogga om (för så känns det ofta för mig) manglat på i magen av och an. Jag brukar inte syssla med nyårslöften men när jag i mitt senaste inlägg skrev det där om att bli bättre på att föreviga ögonblicken, så kändes det bara så uppenbart. Det är ju de små grejerna som är lösningen. Det är de som ska hindra mig från att bli ringrostig, för det är nog den värsta käppen i hjulet för mig. Så sådant ska jag ge ett försök.

Denna insikt, påhitt eller vad vi ska kalla den, får mig också att vilja (visuellt) dokumentera småsaker lite flitigare, vilket väl också måste klassas som en fördelaktig bieffekt. Visuellt utfyllnadsfluff hjälper också mycket när det gäller att komma igång, känner jag. Även om inlägget sen inte alls egentligen handlar om bilderna. Som de i det här inlägget då —

Bild till vänster från igår middags. Förpuppad inuti två stora halsdukar och ÄNDÅ tårades mina ögon utav kölden. Larvigt.

Bild till höger från idag morse. Min promenad till jobbet må ha förlängts med cirka tio gånger, men det är definitivt inte ett minus för den har också förtrevligats med ungefär lika mycket.

Annonser