metainlägget

dokumentation & situation

2015010420150105

Det var så att jag hade tänkt att jag skulle blogga minst varannan dag, så länge jag bara klarar av det. Det här är något jag tänkt på en längre tid, att jag behöver se till att jag kommer ihåg att ta mig tid att blogga, för jag mår helt enkelt bättre då. En del av mig tycker att det känns förskräckligt oromantiskt att behöva strukturera upp sådana planer och jag skulle så gärna ha en sådan självklar relation till bloggandet och dagboksskrivandet som jag hade när jag var yngre, att det tycks vara så djupt inrotat i en att det börjat höra till ens natur att skriva av sig eller göra anteckningar om dagen, men faktum är att på senare år har det bara blivit svårare och svårare att komma igång med det. Svårhetsgraden tycks också vara direkt relaterbar till den mängd tid som passerat sedan det senaste inlägget — ju längre, desto omöjligare. Jag känner mig ofta som att jag haltar, när jag försöker skriva efter att ha varit obloggad en tid, som att mitt ena ben har somnat under min tyngd medan jag suttit här och försökt komma på vad jag kan berätta, var jag ska börja — och sen slutar jag ofta ändå bara på varför, utan att hitta svaret på den frågan. Det är så mycket som förblir opublicerat av den orsaken. Ibland känns det också som att det är många tankar som då även förblir oklartänkta, igen av samma orsak.

I oktober testade jag på att blogga varje dag, vilket nu för tiden är ofta för mig. I det stora hela gick det betydligt enklare än jag hade förväntat mig, men nog var det prövande ibland, särskilt för tröttheten. Att bara orka, orka tänka, orka använda den här grötiga hopplösa klimpen som vi kallar hjärnan. Men det var givande. Utmaningen tvingade mig att bara skriva utan att fundera så mycket på den där frågan varför. Jag tror att en sådan erfarenhet var nyttig på många sätt, även om jag tyckte att varje dag var lite att ta i, och därför sitter jag här nu och tvingar mig att bara säga något innan klockan slår midnatt för om jag inte gör det så betyder det att jag redan misslyckats med varannan dag, ynka fem dagar in i månaden och året. Så kan vi ju verkligen inte ha det.

Samtidigt som de där tankarna om att bara TA mig tid för att blogga nästan konstant har cirklat runt i bakhuvudet under det senaste året säkert, så har också en oro för att jag verkligen bara inte någonsin ska HA något att blogga om (för så känns det ofta för mig) manglat på i magen av och an. Jag brukar inte syssla med nyårslöften men när jag i mitt senaste inlägg skrev det där om att bli bättre på att föreviga ögonblicken, så kändes det bara så uppenbart. Det är ju de små grejerna som är lösningen. Det är de som ska hindra mig från att bli ringrostig, för det är nog den värsta käppen i hjulet för mig. Så sådant ska jag ge ett försök.

Denna insikt, påhitt eller vad vi ska kalla den, får mig också att vilja (visuellt) dokumentera småsaker lite flitigare, vilket väl också måste klassas som en fördelaktig bieffekt. Visuellt utfyllnadsfluff hjälper också mycket när det gäller att komma igång, känner jag. Även om inlägget sen inte alls egentligen handlar om bilderna. Som de i det här inlägget då —

Bild till vänster från igår middags. Förpuppad inuti två stora halsdukar och ÄNDÅ tårades mina ögon utav kölden. Larvigt.

Bild till höger från idag morse. Min promenad till jobbet må ha förlängts med cirka tio gånger, men det är definitivt inte ett minus för den har också förtrevligats med ungefär lika mycket.

Annonser

4 reaktioner på ”metainlägget

  1. Det är intressant det där med att ”lära sig” blogga varje dag. En dag i höstas bara bestämde jag mig för att sluta vara så rädd för att inte ha något tillräckligt smart att skriva om och bara släppa loss och försöka köra på istället. Visst, det finns ju oändliga mängder med skräp på nätet just för att folk bara publicerar utan större tankeverksamhet men i mitt fall försöker jag se det som en skrivövning (dock finns ju risken att någon annan tycker det är skräp, vad vet jag haha). Känner för övrigt igen mig i det där med att ju längre man väntar desto svårare blir det!

    1. Att slappna av med skrivandet (och den tillhörande smarthetsprestationen) tror jag också att är en bra tanke och helt säkert en nyttig skrivövning också! Att bara öppna den där dammen och se vad som forsar ut när en inte är upptagen med att försöka få det att se fint ut. Har också försökt sluta ängsla så mycket och bara köra, men det har visat sig att om jag inte har något slags rutin med skrivandet så bajsar det oftast på sig rejält ändå. Det är konstigt att skrivandet har gått i den här riktningen, tycker jag, det borde ju bli desto lättare med åren och flyta smidigare ju mer en skrivit?! Tycker för övrigt inte att nånting du skriver någonsin är skräp, du fångar alltid mitt intresse oavsett vad du skriver om!

      1. aaw du är för snäll! tack! Och din blogg är som en enda stor karamell var allt hänger ihop på ett himla bra sätt, både visuellt och innehållsmässigt. Fast din blogg är inte sådär sötsliskig som dom flesta karameller utan mera cool, typ salmiak!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.