‘cause you’re wonderful

Första gången jag verkligen lyssnade på den här låten, och inte bara hörde den, så kändes det som att mitt hjärta skulle sprängas, min puls steg och mina ögon tårades. Jag hade aldrig hört någon sjunga med sådan inlevelse, som att hen verkligen verkligen verkligen menar det som sjungs, som att det inte bara är ord som sjunger men ord som övertalar, ord som är sanning, ord som vet, ord som säkerligen räddar liv. Jag har fortfarande inte hört någon annan sjunga något med samma inlevelse och fortfarande påverkar den mig på samma sätt. Den sväller mitt hjärta och tårar mina ögon varje gång. Den griper mig verkligen. När Bowie i nästan desperation skriker ”You’re not alone” så förstår jag att jag inte är det. När han sjunger ”Give me your hands” så vill jag räcka ut dem, inte bara åt honom, men åt världen, för att vi alla ska vara lite mindre ensamma, och just då känns det inte fånigt utan bara fint. När han tillägger ”‘Cause you’re wonderful” har jag alltid tänkt att det är han som är underbar. Så underbar underbar underbar för att ge oss det här och så mycket annat. Det var han.

Därför vill jag rekommendera att ni lyssnar på den här låten och gärna högt som attans. David Bowies bortgång är en enorm förlust men fan vad han gav oss mycket. Ska försöka fokusera på att vara tacksam snarare än upprörd. Men att det är ledsamt, det kommer vi nog inte ifrån.

Annonser