låt mig dra upp nånting gammalt, så kan andra skrocka om hur typiskt kvinnor det är att göra sånt

opinion & reflektion

Många skriver sådana fenomenala texter om män som går över gränser (Karin, Linn, Charlotte, Alexandra, Lina, Nina!) och vad det gäller oinbjudet tafsande har jag inte så mycket att tillägga just nu. Det verkar som att alla kvinnor har varit med om det, så även jag, och om inte det får folk att förstå att det är något jäkligt uppfuckat med samhället och har varit det läääääänge så vet jag inte vad som ska göra det. Som vanligt kan vi konstatera att det råder en sunkig kvinnosyn i det här landet. Märk att jag inte påstår att den hittas bland alla män, men att den likväl existerar. Helt uppenbart respekterar inte alla män kvinnors kroppar, kvinnors integritet, kvinnors egna individer. Inte kvinnor som kan ses som sexuellt byte, och framför allt inte kvinnor som inte har någon direkt relation till mannen med sunkig kvinnosyn.

Så därför tänker jag på något som indirekt men ändå så direkt hände mig för tre år sedan och jag tänker att det är kanske dags nu att jag tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att prata om det som jag inte hittills vågat blogga rakt ut om. Jag har varit rädd för att dra mer uppmärksamhet till mig om den här saken, och jag har framför allt varit rädd för att framstå som att jag spelar någon slags offerroll. Det gör jag inte. Jag tycker inte att det är synd om mig. Jag är verkligen inte ute efter styrkekramar. Men jag har något att berätta, en upplevelse att dela med mig av.

Det var nämligen så att för nästan exakt tre år sen så skrev jag ett inlägg i vilket jag kritiserade en låttext, vilket i sin tur en radioredaktör reagerade på i landsomfattande direktsändning, avslutningsvis genom att ge mig rådet att inte sätta en kaktus i fittan då jag har mens. Fast mitt namn aldrig nämndes så var det uppenbart vem redaktören syftade på — särskilt eftersom att redaktören tillade att bloggen nog enkelt hittas om den söks och radiokanalens webbsajt hade publicerat en artikel om mitt inlägg, tillsammans med mitt fullständiga namn. Nå, jag tror de flesta av er redan känner till den här historien. Vad ni däremot kanske inte känner till är att jag blev oerhört rädd.

Fast jag blev väl snarare chockad och jävligt förbannad till att börja med. Sen fäste sig en oro i magen och jag började må så jävla dåligt. Kände mig så skakig, hela jag darrade till ibland men oftast bara händerna. Jag var ensam hemma, kände mig fullständigt och ofrivilligt isolerad, min dåvarande pojkvän och sambo Jim var på jobb, jag var själv arbetslös och satt bara där och försökte svara på ändlösa kommentarer så sakligt jag kunde, blev nästan glad när någon skrev nånting idiotiskt så att jag kunde dyka ner i det igen, förklara och omformulera vad jag menat i mitt inlägg, slippa tänka på det där som inte kan va sant inte kan va sant inte kan va SANT.

Jag tog emot många småelaka kommentarer. Merparten av dem riktade personligen mot mig istället för mot det jag skrivit. Många av dem ganska starkt formulerade. Bara ett fåtal av dem uppriktigt obehagliga, och under tiden som de strömmade in så kunde jag ta dem med ro, jag antar att jag var ganska stinn på adrenalin den tiden.

Sen kom den här tiden då nyhetens behag var över, medierna i Finland gick vidare till nyare scoop, och bara ibland damp nån spydig anonym töntkommentar in. Jag kunde andas ut, jag kunde känna att jag hanterat situationen, jag kunde vara lättad över att jag inte tappat kontrollen och att nu var prövningen över. Pappa och jag talade ofta i telefon, och vid något skede så minns jag att han sa att han oroar sig för hur allt som hänt kommer drabba mig sedan när det överspelat.

Det drabbade mig på det viset att jag blev rädd. Rädd för att återigen angripas för mina åsikter, förstås, men också rädd för att lämna lägenheten ensam. Jag var rädd för att någon misogyn feministhatare skulle få syn på mig och känna igen mig och gå till attack — verbalt eller fysiskt. Jag gick ut i alla fall men inte utan att vara ängslig för att bli igenkänd ute på stan när jag gick där för mig själv. Jag kände mig utsatt och som att det kanske fanns någon typ av måltavla på mig. För mig som har och länge har haft socialfobiska tendenser så låg det nära till hands att känna att jag iakttogs och fördömdes, rent av avskyddes ifall jag blev igenkänd. Jag blev känslig för folks blickar. Jag vävde ihop olika scenarier i mitt huvud, om vad det värsta skulle vara. Syraattack, tänkte jag jäkligt orimligt och oväntat. Jag blev också oroad för att min hemadress var offentlig och tänkte på obehagligheter som eventuellt kunde dimpa in i brevinkastet. (Parallellt som min storm härjade så pågick också en diskussion om kvinnohat och näthat, och internet flödade över av hemska historier.) Jag visste såklart att mina rädslor och tankar var överdrivna, att alla risker jag föreställde mig var extremt osannolika, så jag lät dem inte begränsa mig. Detta betyder dock inte att jag inte var rädd, ändå.

Jag var så maktlös igenom hela den grejen. Medierna hanterade det till exempel på så vis att de skrev ut mitt namn, men inte redaktörens. Vissa gjorde det till en sensationalistisk ”feminister rasar”-grej. Men jag fick också mycket stöd, både offentligt och privat, tack och lov. Verkligen — enormt tack för det.

Och för det mesta så gick dagarna okej, de skrämda tankarna höll sig där i bakhuvudet, men under sköra tillfällen så berättade jag åt ett fåtal personer att det känns som ett slags övergrepp, att jag vet att det är fel ord, men att det är det närmaste jag hittar, att det var mer än en kränkning, att det ordet räcker inte till, att det jag känner är nånstans där emellan, att nånting togs ifrån mig där och jag kan aldrig få det ogjort.

För det är nämligen så här, att när en person kränker en sådär och på samma gång aktiverar en slags e-lynchmob, bara på grund av nånting en sagt om något så himla ovidkommande för deras liv som en fucking LÅTTEXT, så blir det tydligt för en att det hänger ihop med mer än bara det faktum att någon låttext sågats. När motkritiken utfärdas så himla personligt riktat, så plumpt sexistiskt, så uppenbart ämnat för att totalt eliminera min kredibilitet och förlöjliga HELA mig, hela mitt väsen, allt jag är (en kvinna hahahahaaha) och inte bara mina åsikter om den enskilda sak som triggat detta hån — och detta efter att redaktören klargjort att han inte ens läst inlägget (!!) — så kan jag inte undgå att tänka att det jag egentligen bestraffades för var inte att jag skrev ett ganska hastigt men långt inlägg där jag valde att fokusera på en aktuell låttext som just då tävlade i att representera Finland i ESC, utan att jag gjorde det som kvinna. Den tanken känns jävligt otrygg.

Jag kan godta att saker kan slinka ur en ibland, och de kan vara jäkligt klantiga och i princip inte alls återspegla ens egentliga åsikter. Jag påstår med andra ord inte att redaktören i fråga hatar kvinnor, t.ex. (Vill också inflika att han bad privat om ursäkt åt mig samma dag — även om två kanalchefer av något slag senare tog tillbaka den?? Oh welp.) Jag hävdar inte att alla hatiska kommentarer som skrevs om mig kring den där tiden härstammar från kvinnohatare, heller. Jag menar inte att all överlägsen ”lilla gumman, nu ska jag förklara hur världen fungerar”-kryddad text som författades härstammar från personer med misogyna värderingar, alls. Jag tror naturligtvis inte att någon som sa emot mig på ett sakligt eller personligt plan såg mitt inlägg och tänkte ”Örk, en kvinna! Henne ska jag sätta på plats”. (Det här tycker jag är väldigt självklart, men tidigare erfarenheter har visat mig att ibland löns det att vara idiotiskt övertydlig.)

Men när jag läser alla de där nu aktuella historierna om hur män har tafsat, klämt, våldtagit, trakasserat, antastat, förföljt och vägrat respektera kvinnor som levande tänkande varelser med egna viljor och egna självständigheter och egna jävla kroppar och egna satans rättigheter till att göra egna sexuella val, att det är så jävla vanligt att män helt enkelt GÅR FÖR LÅNGT och inte behandlar kvinnor med den minsta respekt, inte ens tänker på dem som fan PERSONER med allt vad det innebär — och samtidigt funderar jag på situationer där jag själv känt mig utsatt och utnyttjad av män och den här, den här kaktusgate-grejen av alla saker, dyker upp till ytan gång på gång, så tänker jag också att det måste fan hänga ihop. Det mesta gör ju det. Så för att återknyta till det jag sa redan i början: Det råder en sunkig kvinnosyn här i landet.

Annonser

32 reaktioner på ”låt mig dra upp nånting gammalt, så kan andra skrocka om hur typiskt kvinnor det är att göra sånt

    1. Hah ja, det här måste låta så bisarrt. Det VAR det också! Jag granskade låttexten ur ett feministiskt perspektiv, till på köpet, och responsen är ungefär ”Öö har du mens eller?”. Can’t make that shit up!

      1. Själv har jag bara fått upprörda kommentarer från bandmedlemmars mammor.. och nu menar jag inte tonåriga bandmedlemmar utan ca 25-30 år. Mycket bisarrt på sitt sätt men lyckligtvis inte så obehagligt.

  1. Shit alltså vad det spårade ur den där gången alltså. På så många sätt. Förstår inte!!! Fy faen. Helt sjukt att nämna hela ditt namn och undvika redaktörens namn. Hur kan de som gjorde så misslyckas så fatalt med att beskriva, informera och analysera?! Blir arg. Igen. Och den där vansinnigt dåliga första reaktionen från radiochefernas sida, att förneka problemet helt. Helt ofattbart. Bra analys och välskrivet som alltid från din sida.

  2. Tack för att du skrev det här. Det här är mycket nyttig läsning för oss alla. Jag tror det är svårt att fatta för någon som inte varit med om någon dylikt personligen att förstå hur det är att bli utsatt, men du lyckas verkligen sätta ord på din upplevelse. Jag hoppas också att det får åtminstone någon att tänka efter innan hen rusar iväg över tangentbordet och skriver en ogenomtänkt kommentar. Kram på dig!

    1. Tack så mycket Kakbiten! Jag har ju länge velat skriva något om det men har dragit mig för det utav många orsaker, t.ex. att ”folk har ju varit med om så mycket värre”. Nåjo, det är ju helt sant, men om vi tittar på själva strukturerna så är ingen detalj för liten ju, och mina känslor av obehag blir inte mindre bara för att andra har upplevt betydligt mer upprörande hemskheter. Tog mig bara tre år och en aktiv diskussion om kvinnosyn och såna briljanta inlägg som ditt om kåta killar för att fatta det. 😉 Kram!

      1. Jag förstår din tvekan, samma tänkte jag ett tag då folk berättade om sina upplevelser av sexuellt våld och trakasserier. Mina erfarenheter känns inte ”så farliga” i jämförelse med t.ex. en våldtäkt, men det är som du säger, alla upplevelser är delar i en större helhet. Tusen tack för dina fina ord om mitt inlägg! Krams!

        1. Nånting som jag tycker att är så jäkla häftigt då kvinnor pratar om att våga ta vissa steg, är att det nästan alltid är samma tankar som irrat på i ens eget huvud. Tänker att det visar ju även det, ännu ytterligare, hur starka de där strukturerna är. Samma tveksamheter men ändå samma slutsats som nås. Great minds, et cetera. 🙂 Kram!

  3. Så bra inlägg Linnea!

    Man kan ju bara hoppas att hela stormen kring kaktusgate i slutändan ledde till någon form av förbättring eller förändring. Eller i alla fall en tankeställare hos redaktören ifråga. Sluta aldrig att stå upp för dina åsikter! Du är inspirerande.

  4. Tack för den här texten. Hade ingen aning vilket mentalt helvete du gick igenom. Jag minns att jag tänkte att ”vilken tuff brud Linnea e”. Tycker det fortfarande också. Min insikt är att klart du påverkades rejält av detta, som vi alla skulle ha gjort. Jag har liksom haft den här bilden av feminister som stenhårda, arga kvinnor som äter mjuka, åsiktsvelande kvinnor som mig till frukost. Men helt fel. Ni är modiga! Du är modig! Och du har fått mig att inse att jag också måste börja se mig själv som feminist och göra upp med mina fördomar om saken.

    1. MALIN vilken fantastisk kommentar, känner mig så sabla hedrad och smickrad att jag inte vet hur jag ska svara alls. Tusen tack! Det var liksom så tudelat — samtidigt som jag upplevde ett ganska stort uppsving av nån slags egenrättfärdigad försvarskänsla, och det var märkligt peppande (faktiskt!), så kändes det också hemskt att vara i den situationen. Ville dels gömma mig men kände också väldigt starkt att jag VÄÄÄGRAR, fan anamma. Haha.

  5. Jag tänkte precis som Malin. ”Fasen va den där Linnéa är tuff! Vilket jäkla tålamod hon har, vad smart hon är, vad klart hon ser och tänker mitt i stormen.”

    Jag kan inte annat än beklaga att vad du utsattes för och framför allt att det begränsade dig i ditt varande. Håller (tyvärr) med dig i din analys om drivkraften – att du är kvinna. Och det känns hemskt futtigt i sammanhanget, men jag tycker att du ska vara otroligt stolt över hur du hanterade det. Du blev rädd, ja, det blir jag också när det stormar på min blogg fast mina stormar är en piss i havet jämfört med vad som hände dig, men framförallt var du stark, smart och ett satans bra föredöme.

    1. Ahh hjälp, tack så mycket Charlotte! Det betyder hemskt mycket för mig. Helt ärligt så tror jag att min storm ändå bleknar i jämförelse med dina stormar, i.o.m. att de pågår så träget då du bloggar så jäkla modigt om de här sakerna. Brukar tycka att du är förbannat tuff! Särskilt eftersom jag vet hur helvetes obehagligt det kan vara att ta emot en viss typ av mothugg. Heja heja!

  6. Jag började följa din blogg i samband med kaktusgate. Du skötte det hela strålande, trots att det var en absurd situation.
    Tack för att du bloggar om det! Själv har jag gått hela dagen och funderat om jag ska våga publicera ett blogginlägg som finns i mitt utkast, färdigt skrivet sedan länge. Feministen i mig säger ja, men en del av mej tvekar. Just för att en inte vill bli placerad in i ett fack och ses i offer position. Men älskar att alla delar med sig av sina upplevelser just nu.

    1. Tusen tack Marina! Och jag hoppas du vågar, även om det helt förståeligt och absolut okej att ändå välja att inte göra det. Älskar också att så många delar med sig, det finns säkert de som suckar och tycker att vi ”gnäller” eller dylikt, men i det stora hela så tror jag detta kan föra oss framåt. Dessutom, om inte annat så hjälper det oss att relatera till varandra och skapar starkare band mellan oss feministiskt lagda emellan och det är fan ganska jävla fantastiskt redan det bara, måste jag säga. 🙂

  7. Jag har tänkt mycket på detta och dig ända sedan det hände. Funderat på hur du mått och tänkt att jag själv aldrig skulle ha klarat av att ta mig igenom det. Och jag tycker definitivt att detta är ett övergrepp. Och jag förstår (förstås inte till fullo, men jag kan ana) vad du menar när du säger att en bit fattas, en känsla som jag benämt med samma ord har jag haft sedan min traumatiska operation. Minns hur skönt det kändes när min dåvarande psykolog sade att jag varit med om ett övergrepp (föga överraskande att en man var orsaken). Att få bekräftat att ens upplevelse varit sjukt jävla obehagligt betyder så himla mycket. Denna värld är så galen. Men du är det inte och jag ser otroligt mycket upp till dig! Du är bland de klokaste rösterna jag vet.

    1. Jag minns det där, det var helt obegripligt hur upprörda och osakliga kommentarer du fick 😦 Jag tyckte det var en intressant och alldeles saklig analys, konsekvent genomförd – jag är litteraturvetare, så jag tycker det är fullkomligt naturligt att tolka texter på olika sätt. Jag förstod aldrig varför det var så hemskt provocerande, men jag var imponerad av hur du klarade av att handskas med eländet.

      Jag har läst din blogg lite sporadiskt sedan dess, mera aktivt på sistone 🙂

      1. Tusen tack Koko! Blir lite småknäpp av hur fina kommentarer jag får här, men på ett behagligt varm-i-själen-sätt! Jag minns att jag hittade in till din blogg nångång där i den härvan jag också, och det var ju en trevlig sak som hela faderullan förde med sig. Har bekantat mig med så många människor via den där saken och det väger helt klart upp — gick utan tvekan mer på plus än på minus i slutändan. 🙂

          1. Absolut. 🙂 Undrar egentligen om det faktiskt inte finns fler trevliga än idioter, ändå. Det är bara det att det är de sistnämnda som oftast hörs så jävla bra.

    2. Amanda vad du är härlig, så sjukt empatiskt av dig! Och så snällt. Tack så jättemycket. Och ja, jisses, har full förståelse jag med för att du känner att du berövades något efter vad jag läst om dina upplevelser, och tror jag kan ha känt ungefär som du gjorde när din psykolog bekräftade att det var ett övergrepp, så som jag gjorde då du skrev det. Eller, i mitt fall är det är inte så att jag egentligen tycker/tror att det var det — det känns så himla bokstavligt — men nog att jag kan känna som att det ändå var det, mer bildligt, men ändå och därför är det också sant på nåt sätt. Du är klok du med. Kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.