maratonloppinlägget

I mitt förra inlägg pratade jag ju lite om loppisplagg, och som jag skrev även då så finns det så mycket som jag kunde säga om min relation till kläder, stil och framför allt då loppis. Jag tänkte försöka ta och sortera mina tankar en aning, om exakt vad det är som gör mig så svag för loppade kläder. Eller en del av vad som gör det, i alla fall.

SÄRPRÄGELN

Jag har alltid haft många ”unika” plagg i min garderob — när jag var yngre sydde mamma mycket åt mig, samt att jag ärvde mina äldre systrars plagg, en del av även dem hemmagjorda. Jag började också sy egna kläder tidigt, aldrig särskilt tekniskt korrekt eller enligt något mönster, men ändå tillräckligt dugligt för att ändå våga använda dem. (Med viss efterhandsgenans då jag blev äldre, dock.) Att ha samma kläder som alla andra har jag egentligen bara brytt mig i under två korta perioder, ett par månader under sjuan (misslyckades hur jag än försökte) och några månader under nian (försökte vara ”normal” efter min gothfas, återgick sedan till min svartkläddhet), och utöver under de tidssnuttarna har jag nog mer hoppats på att skilja mig ur en aning snarare än att smälta in i mängden.

20160131_sammetsblus

Nu för tiden syr jag väldigt sällan egna plagg, men lite mer ofta händer det sig att jag syr om plagg jag hittar på loppis. Som denna sammetsblus vars tyg jag förälskade mig i. Den var några storlekar för stor så jag fick lyfta den i axlarna och ta in den i midjan, den sitter fortfarande löst på mig men jag gillar det. Använde den några gånger i höstas men så lossnade en knapp en gång då jag tog av mig den, som jag fortfarande inte sytt fast.

I alla fall, den här särprägelpunkten är antagligen en av de två viktigaste punkterna, på det sätt att den också omfamnar de övriga. Jag eftersträvar inte att vara originell eller en speciell snöflinga, men jag vill inte heller vara supervanlig och typisk, vet ni vad jag menar?

TRENDÖVERSÄTTNINGEN

Jag gillar alltså att klä mig i sådant som känns ”eget”, inte nödvändigtvis spektakulärt originellt eller one-of-a-kind, men t.ex. på så vis att ta en av de stundande trenderna och hitta en egen variant på den.

Som under mitten av nittiotalet när alla hade trikåleggings och jag bad mamma sy ett par utsvängda sådana åt mig för jag hade nyligen 1) upptäckt Abba, 2) sett på Saturday Night Fever, 3) kärat ner mig i 70-talet, och som resultat av detta och så mycket mer blivit ett stort fan av trumpetbyxan. Eller som några år senare då jag skulle på mitt första disco och 60-talets minikjolar var populära just då och jag tog på mig en av min pappas gamla cykeltröjor i tunt ylle, som faktiskt var så snäv och samtidigt så lång att den såg ut som en klänning på mig. Säger inte att det var jättesnyggt, men eget, det var det. Och ibland står ”eget” högre i rang än ”snyggt” för mig, tror jag, samt att ibland blir eget snyggt. Egentligen ganska ofta.

20160131_spetsblus

Spetsblusen här ovanför är en av mina senaste loppisfynd. Den kostade mig 2€ och är en skir liten sak med sammetsband framtill och knappar i ryggen samt på manschetterna. Gissar att den kan dateras till sent 60-tal eller tidigt 70-tal, så det är inte konstigt att en tråd lossnat på framsidan så att jag måste reparera lite. På många sätt och vis så ser den ju mycket ut som nånting vi kan hitta i valfri butikskedja idag — men samtidigt så skiljer den sig ur, den ser inte helt typisk ut trots att den är tidsenlig (igen).

SPONTANKÖPSOKEJET

Ska en spontanhandla så är det naturligtvis på loppis det ska se. Jag har många plagg som jag köpt och sedan väntat i flera år på den rätta tidpunkten att bära det, och då menar jag inte bara använda det en gång, utan snarare att det ska kännas rätt i min stil och i tiden. Ibland hittar jag alltså plagg som jag själv inte känns ”redo” för ännu fast jag gillar dem, om det mejkar nån sens. Att köpa sådana kanske-ja-kanske-nej-spontanköp för högre summor än några eurosar är onekligen korkat, men för loppispriser känns det mer acceptabelt.

20160131_fransskjorta

Ett klart exempel på ett spontaninköp som lönade sig är denna märkliga western-inspirerade skjortan här ovanför. Köpte den kanske år 2009, drogs till hur knäpp den var, och det var faktiskt först i somras som jag tog den i bruk. Den känns vansinnig, men äntligen på helt rätt sätt. (Sär)Eget blir snyggt, ni vet.

Men, nog har jag gjort korkade spontanköp också. Fördelen med att de flesta begåtts på diverse loppisar är att de har långt ifrån ruinerat mig. Slipper genomlida alltför grav köpångest ur den ekonomiska aspekten, vilket alltid är nåt.

EXPERIMENTATIONSPEPPEN

Nära relaterat till det spontana köpet är förstås det experimentella köpet, d.v.s. att du köper någonting som känns lite som du men också lite inte som du. Det ligger nära din stil men det är också nånting nytt och annorlunda med det. (Spontanköp tycker jag mer kretsar kring ”Kan jag bli den här personen? Är detta mitt nya jag?”.)

Efter att i åratal vant mig med att betala 1-5€ per plagg (köpte i våras t.ex. ett par byxor för 30 cent!), har jag blivit löjligt snål med vad mina kläder får kosta. Jag hade alltså aldrig betalat +20€, eller vad ett nyproducerat pris kunde tänkas vara, för att ta reda på om ett sånt här plagg som blusen här nedanför var något jag kunde trivas i. Loppispriser är snällare och loppis är således utvecklingsvänligare. För någon som jobbar på att försöka undersöka, ringa in och kartlägga sin stil, d.v.s. För andra så är väl den här punkten rätt överflödig.

20160131_prickigskjorta

Jag är ju svag för det mesta som har en retrovibb, men främst har min stil kretsat kring den senare hälften av 1900-talet. Jag gillar spets, men inte vit sådan på mig själv. Jag är inte allt för förtjust i prickigt, tycker det brukar se fel ut på mig. Men ändå tilltalades jag av denna blus, valde att köpa den, och insåg då ganska snabbt att den var precis lagom olik mig för att kännas piggt förnyande, och precis lagom lik mig för att kännas tryggt bekant. Vips hade jag breddat på min garderob avsevärt med bara ett plagg — plötsligt kan jag t.ex. få till en ganska övertygande 40-talslook, och sånt uppskattar jag. (Tycker för övrigt om att klä mig i grejer som har en viss anda, men det säger kanske sig självt efter allt mitt babbel om second-hand.)

TIDLÖSHETEN

Det känns nästan alltid mer lönsamt i det långa loppet att köpa ett andra-hands-plagg än att köpa ett nytillverkat. Nyproducerade plagg tycker jag att börjar kännas utdaterade efter ett fåtal år, medan plagg som är äldre — och inte sådär uppenbart kontemporär lågbudgetskedja som många plagg är idag — bär med sig en slags tidlöshet. Detta kan eventuellt bara sitta i mitt huvud, men ni vet, det betyder ju inte att det inte är verkligt för det, som Dumbledore säger. Trots att jag inte är särskilt brydd i att vara trendig, så tycker jag verkligen inte om att känna mig otrendig. (Är alltså en fåntratt, med andra ord, men what can you do.)

20160131_spetspoloblus

Många av mina loppisplagg är långkörare, som halvpolon med sweetheart-urringning med infälld spets. Kan inte ens minnas när jag köpte den, det är så länge sen. Detta hör för övrigt till ovanligheterna, jag brukar minnas, men den var också en sådan vars mångsidighet jag upptäckte långsamt och jag tror det kan ha med oklarheten att göra. Numera använder jag den regelbundet och den har blivit ett av mina problemlösningsplagg, för mig är den något som passar vid många tillfällen av olika grader av festlighet.

OFÖRUTSÄGBARHETEN

Plagg måste inte alltid vara avancerade, detaljerade eller i skräddningen extravaganta för att de ska kännas roliga och inspirerande i garderoben, tycker jag. Simpelt i något oväntat material eller mönster kan rädda så många utstyrslar. Därför kikar jag alltid extra noggrant på klädesplagg som vid första anblicken ser något tveksamma ut i materialet eller mönstret, för de kan visa sig vara precis ett sånt som tillför den där uppfriskningen. Gillar när något plagg är litelite gräsligt. På loppis kan vad som helst hittas.

20160131_sammetstskjorta

Ett av mina trogna go-to-plagg är den här leopardmönstrade t-skjortan i velour med små tigerhuvuden på, och på så sätt har den blivit ett av mina basplagg trots att den inte riktigt ser ut som ett traditionellt basplagg brukar göra. Jag gillar att den inte känns förutsägbar samtidigt som den likväl smälter in bra. Den är liksom avslappnad utan att bli tråkig.

Men återigen, hade jag köpt en sån här t-shirt som nytillverkad, så skulle jag igen börja tycka att den kändes omodern efter några år. Den där uppfattade tidlösheten går nog hand i hand med detta.

SAMMANLÄNKNINGEN

Jag brukar för det mesta minnas var jag köpt mina loppisplagg, i vilken stad, på vilket loppis, ifall jag besökte det ensam eller med någon annan och i så fall vem, och oftast för ungefär hur länge sedan det var. Jag brukar också minnas vilka kvällar eller dagar jag burit plaggen, så de bär alltid med sig många historier.

Då jag är ute och reser brukar jag försöka köpa någon slags souvenir med mig hem, förut kretsade det mer kring inredningsprylar, men för några år sen så förstod jag äntligen att det förstås var plagg och accessoarer jag skulle satsa på — sånt jag använder.

20160131_glittertunika

I Warszawa i somras köpte jag den silverglittriga tunikan, den är storlek 5XL och således i oversizestil på mig, på lappen i nacken står namnet Sibylla Adén skrivet med textmark ovanpå märket, och den är så tunn att den gick att rulla ihop till en tillräckligt liten boll för att få plats i min ryggsäck. Den kostade 45 zloty vilket är ungefär 10€, och är därmed faktiskt bland de dyraste plaggen jag någonsin köpt på loppis, och skulle jag ha sett tunikan för det priset här hemma i Finland hade jag nog avstått. Men för en souvenir är jag villig att betala mer. Tänker att i priset ingår både blusen och minnet.

TRADITIONEN

20160131_glitterklaenning

Här ovanför hänger en sent sjuttiotalig/tidigt åttiotalig silvertrådig halvtransparent klänning som jag köpte för några år sedan, bar den för första gången på senaste nyårsaftonen! Kändes korrekt. Nästan så att jag har lust att alltid ringa in nya år iklädd den, men det är inte sådant jag syftar på med denna traditionspunkt ändå.

Vad jag menar är att den går alltså långt tillbaka, den här loppistraditionen. Vid elvaårsåldern hade jag börjat att intressera mig för plagg som vi numera kallar ”vintage”, men mycket avslappnat, har aldrig blivit nån snobb eller konnässör. Generellt sett kan vi säga att mitt intresse är second-hand, inte vintage. Tack vare min kompis Anna vars farmor jobbade på ett välgörenhetsloppis och därmed hade stora säckar fulla med kläder som skulle sorteras uppe på sin vind, plockade jag där och då åt mig några av mina antagligen första andra-hands-plagg som inte kom ifrån familjen. Jag hade säkerligen besökt loppisar många gånger tidigare, men jag minns att då, där uppe på den där vinden, rotande genom svarta soppåsar fyllda med kläder, så hände nånting så alldagligt men ändå så magiskt. En gnista tändes, helt enkelt, och inte mer än så men ändå så kolossalt för mig både då och i efterhand.

Under mitten av mina tonår besökte mamma och jag flitigt Jakobstads loppisar, och innan en rejäl loppisboom slog till ungefär år 2000-2002, så hann vi fynda många saker i mörka källare där vi sällan såg till andra kunder samtidigt som vi var där. Det var som att gå på en hemlig, eller åtminstone esoterisk skattjakt och jag har t.ex. fortfarande en vinterkappa i bruk som jag hittade på ett sådant loppis. Vet att den kostade endera 10 eller 20 mark, har köpt två kappor därifrån för dessa summor men minns inte längre vilken som kostade vad. Jag var alltså sexton år då och det gör mig gaaaanska nöjd att tänka att jag fortfarande, en lika lång livslängd till senare, använder samma plagg.

Denna traditionspunkt är då den andra av de två viktigaste. Att köpa loppis på kläder har helt enkelt blivit en del av min livsstil efter så många år. Både intresset och stilen har blivit en fundamental del av min personlighet, tror jag faktiskt, och det handlar förstås om mer än bara något ytligt som kläder. Det handlar om att uttrycka vem jag är, och att det får mig att må bra.

Pust! Nådde äntligen slutet. Det fåniga är att jag skulle säkert ha ungefär lika mycket till att säga om vad jag tänker/tycker om loppis, stil och kläder. Ämnet är så enormt och intresset sträcker sig så långt tillbaka att tillsammans känns det oändligt. Kanske kommer ännu lite till om det en annan gång! Men tills vidare så tänker jag att det bara skulle vara roligt att mer metodiskt och mindre pompöst dokumentera de loppisfynd jag gör vartefter jag gör dem. Mer stilblogg åt folket/för mig, ni vet, det håller jag GANSKA UPPENBARLIGEN fast vid än.

Annonser