kattguldklimpen

20160125_00120160125_002

I fredags hade Selma en tidsbokning hos veterinären för att steriliseras. På väg dit i bilen så var hon som vanligt ynklig och gnällig då hon var inne i sin bur. Jag tog upp henne i famnen en stund, det var alltså inte jag som körde, och hon blev direkt mindre ängslig då hon fick ”vara med”. Hon stod en stund med framtassarna mot passagerarfönsterrutan och tittade nyfiket omkring sig då vi stannade vid trafikljusen. I filen till höger om oss, snett bakom, såg jag precis när vi började köra iväg en cirka femtioårig man i sin bil, han tittade förtjust och log så varmt och godhjärtat åt Selma, tittade på mig och skrattade till, jag log tillbaka och sånt händer sällan i Finland, det är sällan vi delar nånting med främlingar. Och jag kände bara att det här är det bästa jag har varit med om på jag vet inte hur länge, att den där vuxna mannen blev så glad av att se lilla Selma genom ett bilfönster, blir nästan rörd då jag tänker på det.

Men sen är jag också förkyld, fortfarande, och helt flummig i både kropp och knopp. Var det i fredags också. Men ändå. Ändå.

Operationen gick förresten bra. Men fy helvete så ängslig jag hann bli under tiden. Hon sov när vi hämtade henne, sov ännu några timmar efter att vi kommit hem. När hon vaknade var hon supergroggy och vinglig. Men nånting alldeles bedårande var att hon sökte efter mig, när jag lämnade rummet försökte hon följa mig på sina olydiga kraftlösa ben. När jag satte mig ner på golvet bredvid henne klättrade hon upp i mitt knä och lade sig ner för att sova. När jag lämnade henne med Alfred en stund började hon sprattla direkt hon hörde min röst då jag kom tillbaka in i rummet, skulle iväg till mig. Fick faktiskt ta och försöka knyta nån slags bärsele att ha henne i så att hon skulle få vara nära mig vart jag än gick. Alfred blev nästan sur, sa han, på att det bara var jag som dög. I vanliga fall hade jag blivit jäkla mallig men det var nånting så ynkligt med hela situationen att den känslan försvann. Men sen följande kväll, när hon inte längre var drogpåverkad, så var det tvärtom hans famn som tycktes favoriseras, och då var det istället jag som blev aningen förnärmad, så det jämnar väl ut sig.

Det var det senaste ur Selmarapporten det då. För i alla fall i hennes liv händer det grejer, ser ni.