wwwoman

rosigvenussymbol

En ros är en ros är en ros. En kvinna är en medmänniska är en jämlik. Internationella kvinnodagen är tillägnad kvinnors ojämställda situationer över hela världen, inte att fira kvinnor för deras könstillhörighet. Gratulationer undanbedes fast de är välmenande, inte för att vi vill vara jobbiga utan för att hela poängen försvinner bland dem. Låt ändamålet komma fram. Låt alla komma fram.

Delade den bilden och texten på Instagram och Facebook tidigare idag så ursäkta den eventuella repetitionen. Överlag känns det ju ganska repetitivt att i år igen prata om vad kvinnodagen inte är till för men i år tycker jag att jag har sett ungefär lika många prata om den saken som jag sett gratulationer, vilket jag väljer att klassa som positivt. Vi knappar in.

Gick och lyssnade på Vaginamonolgerna på Bistro Ernst ikväll och hade det trevligt. Mer förtjust i vissa berättelser än andra, men så är det väl. Har ibland svårt med romantiserandet av kroppsdelar, börjar jag förstå först nu, som det här typiska sättet att omskriva en fitta i naturromantiska metaforer. I alla fall, bra tillställning! Har så länge varit nyfiken, minns att jag först hörde talas om den nångång under högstadietiden, alltså väldigt snabbt efter att den haft sin premiär 1996 (det året började jag högstadiet), via någon nätbekant från USA kan jag väl förmoda (VEM var denna tjej, minns inte, VARFÖR pratade jag inte mer med henne, hade nog kunnat lära mig ett och annat mycket mycket tidigare då tror jag), men jag hade nog inte en susning om vad det handlade om. Minns att jag tyckte det lät halvt snuskigt och halvt som att nån försökte vara tuff och provocerande och uppseendeväckande. Jag reagerade alltså ursprungligen med skepsis men den har för länge sen passerat, och nu är jag alltså mycket nöjd över att äntligen fått ta del av en del av monologerna.

I övrigt har den här dagen varit så mycket bättre än många andra på sistone. Igår försökte jag minnas nånting utav förra veckan men det gick knappt. Jag har mest bara känt mig poänglös eller stressad, med några få bra undantagsstunder, som den kvällen då jag påmindes om Diane Coffee*. Sen avslutades den veckan med en riktig flopphelg, existentiell kris genom hela fredagen eller var det lördagen, vem fan vet, vem fan bryr sig. Meningslöst har det känts i alla fall. I måndags försov jag mig, trots att Selma bokstavligen låg på mig och klappade på min kind och mun med sin tass (!!) så fattade jag inte att jag inte kan snooza för evigt och sen då jag väl kastade en blick på klockan kändes det så där som det gör ibland, att nää-ä helvete jag VÄGRAR, men det kan en inte göra så det är bara att stiga upp och intensivhata livet genom hela stressen. I morse, å andra sidan, så snoozade jag bara en kort stund, hann dricka morgonkaffe här hemma, och när jag anlände till jobbet så såg jag små fläckar blå himmel bakom molnen och jag tänkte att där var den, den där omstarten jag gått omkring och väntat på så länge, lite som en halvkinkig dator som inte tycker att den ska vara igång dag ut och dag in utan faktiskt ibland måste stängas av och startas om för att helt och hållet orka processera och hålla igång allt, vad det nu sen är. Så att jo. Det här är mitt Ioriga sätt att säga att jag tror det blir bättre nu.

*”Diane Coffee?” undrar ni. Jo men denna typ då:

Annonser