feminist utan bestående men

opinion & reflektion

feminismmegafon

Har förstås funderat på Dan Granqvists kolumn Jag är feminist men…, i vilken han pratar om hur en grupp ”eliter” inom feminismen skrämmer bort nya feministaspiranter genom sitt otrevliga sätt. Det här är så oerhört beklagligt på så många plan. Dels för att jo, jag kan se vad Granqvist pratar om. Det finns feminister som inte alltid är trevliga, ibland säger till på skarpen, emellanåt blir trötta på och provocerade av en del ifrågasättanden eller uttalanden och låter det synas, och så vidare. Det här beror förstås på att feminister är människor. Det betyder inte att de är befriade från kritik, men jag är inte helt förtjust i att feminister så ofta får sig en känga för detta.

Att personer inom diverse sammanhang beter sig på ett sådant sätt är nämligen inget som är begränsat till enbart feminismen. Det tycks vara så himla lätt att kritisera särskilt feminismen för att sådant förekommer — vi, om någon, förväntas föregå med ett magiskt gott exempel hela tiden. Eller förväntas är kanske fel ord. Ingen förväntar sig det, det snackas skit om feminister och deras rabiata tillvägagångssätt 24/7, men sen i efterhand är det inte sällsynt att någon kommer in och sätter fram ett krav på att vi borde ha varit bättre människor.

Det är mycket tråkigt att det för feministiska uttalanden verkar sättas så mycket fokus på hur de sägs, snarare än vad som sägs. (Är inte det också lite tjatigt påtvingat kvinnorolligt i många fall?)

Har svårt att komma på exempel på andra lika breda rörelser som omvärlden med samma envishet vill begränsa. Till exempel genom att låta enskilda individer tala för hela gruppen då, eller genom att tillskriva oss alla samma mall för ”hur vi borde vara” för att inte göra fel och därmed dra smuts över feminismen (istället för oss själva). Vill bara säga att jag har aldrig godkänt någon sådan mall. Hela den idén går ju så emot feminismens budskap och ledord att det känns så ironiskt att det blir absurt.

Skrev om det här i en kommentar i Finlandssvenska feminister-gruppen på FB, att jag inte tycker att det är enbart på feministers ansvar att samtalen fungerar, men inte hellre uteslutande på de andras. (I vilka diskussioner är det nånsin bara på en parts ansvar att det gör det?) Kan bra förstå att ingen (feminist eller inte) alltid orkar förklara/försvara så glatt och fromt och ljuvt och ödmjukt. Kan också förstå att folk blir stötta av hur de bemöts, vem kan inte det. Kan däremot inte förstå att folk uppfattar en feminists uttalande/beteende som en representation av ”alla feminister”, tycker det är oerhört beklagligt. (Peppe skrev också om detta, läs!) En annan trist iakttagelse är att detta särskilt sker när de sagt/gjort nånting illa men sällan, nästan aldrig, när de sagt/gjort nånting gott.

Jag tänkte också på de gånger som jag har blivit kort i tonen i dialoger om feminism. Gemensamt för dem alla är att i de situationerna har jag märkt att personen jag samtalat med inte egentligen har varit så värst intresserad av att veta mer om feminism, trots att hen ställt frågor om det. Istället har det för hens del mer verkat kretsa kring en vilja att motbevisa mig och sätta mig på plats genom motargument av olika slingriga grader. Ibland har det verkat som att ”fällor” har riggats, jag har ifrågasätts anklagande, och alltid i rollen som ett språkrör för hela rörelsen. Det är jag ju inte. Det är säkert fullt möjligt att ”sätta dit” mig för diverse fel och brister, så som en del tycks eftersträva, men de defekterna är ändå inget som talar för hela den feministiska rörelsen i.o.m. att jag är jag och inte den.

I alla fall, det kan bli extremt tröttsamt att ifrågasättas när själva ifrågasättandet sätts fram så triumferande gång på gång, som att den var själva huvudmålet. Jag är inte gjord av teflon, ingen är det. Och då kan jag bli vresig och jag har inte en gnutta dåligt samvete för det. Jag försöker oftast besvara frågor artigt och sakligt. Annars försöker jag matcha den andras tonläge, och ibland är det inte så utomordentligt vänskapligt, om vi säger så.

Feminism är ett ämne som engagerar så många, ur flera läger. Det är laddat och rymmer många känslor. Alla i kontakt med feminism tycks bli frustrerade, vilket kanske låter som att det är kritik mot rörelsen men det vore att fördumma människan så nej, det är det förstås inte. När vi uttalar oss om feminism är det redan något känsligt, är vad jag menar. Vi har oftast redan vid det skedet vridit på den där känsloratten åt någotdera håll och vi befinner oss sällan mitt på neutralområdet när vi får feedback.

Jag tycker att jag har helt okej kunskap nu för tiden men jag är fortfarande ljusår ifrån någon ”elitfeminist”, och när jag blickar tillbaka på min tid som novis inom rörelsen så vet jag att jag också ställde en del märkliga frågor, för att jag hade så lite koll. Det här hör till ifall att en, som jag, vill engagera sig i diskussionerna och inte bara studera i anonym tystnad. Feminister besvarade mina frågor och tankar på olika sätt, och visst var det lättare att ta sig till det om det var uttryckt vänligt och ödmjukt (vilket för övrigt inte alls var deras uppgift/skyldighet), men jag kom ändå inte ifrån att jag på något plan kände mig hotad av det. Mest utav det att någon visste mer än mig, bara, hur fånigt det än låter, och jag kunde lätt känna mig dumförklarad utan att någon ens antydde något sådant. Bara för att jag inte visste så jäkla mycket som jag trodde att jag visste. För att allt jag sa inte direkt alltid bemöttes av ”Åh, intressant ny tanke!”. (Långt ifrån.)

Vad jag menar är att när någon säger emot en, eller tycker att det en sa inte var helt flerdimensionerat och kanske bara ur ens egna snäva perspektiv, eller berättar mer om vad forskning pekar på hur det egentligen ligger till, eller påpekar att en talar ur generaliseringar och frågar efter källor på det, eller ifrågasätter eller motargumenterar, eller förklarar att tanken en förde fram är kontraproduktiv på ett sätt eller annat, så då är det lätt att känna sig hotad. Det är superenkelt att tycka att andra är jobbiga, även om de har helt rätt i vad de säger. Vi tar det som personlig kritik riktad åt oss snarare än personlig upplysning. För ingen tycker om att ha fel. Ingen tycker om att inte veta lika mycket som ”alla andra”. Ingen tycker om att känna sig tillrättavisad. Ingen tycker om att höra att de har gjort eller tänkt fel eller på ett sätt som inte är hållbart ifall att det är jämställdhet vi ska eftersträva. Ingen tycker om att känna sig dum.

Det är helt förståeligt, tycker jag. Men kommer de antydningarna faktiskt alltid utifrån? Jag är ju ganska säker på att de i alla fall väldigt ofta kommer inifrån.

P.S. Ni vet väl förresten att ett annat namn på patriarkatet såklart är ”bestående män”?

Annonser

4 reaktioner på ”feminist utan bestående men

  1. Bra skrivet! Jag läste kolumnen och någonting skavde. Jag älskar texter som dina när man efter att mna läst dem känner att tankarna är lite redigare, lite klarare.

    1. Tack så mycket! Nickade instämmande igenom ditt inlägg och var tvungen att högläsa det åt min sambo. ”Konfetti och blowjobs”, haha.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s