puder & svärta

Gick till Doo-Bop i fredags (på WeForShe, välgörenhetstillställning för UN Women och Vasa mödra- och skyddshem, Alfred spexade där) och märkte på vessan att det fanns 1) bra ljus och 2) helfigursspegel, så med andra ord 3) möjlighet att lätt knäppa av några klassiska OOTD-bilder. Däremot är jag ju verkligen totalskit på att ta osneda bilder, jag vet inte vad det är med telefonkameror, det är som att de är extra känsliga för perspektiv och vinklar och all i synnerhet speglar. Alltid är det nånting som blir snett och omöjligt att räta upp. TILL EXEMPEL MIN HÅLLNING ehheuheuheux.

I efterhand vet jag inte om jag är så förtjust i att knyta den där blusen på det där sättet men nåja. Den är min tantigaste blus, tror jag, och jag köpte den på loppis för ett fåtal år sedan för att jag inte kunde motstå modellen och materialet och knapparna, trots att jag ställde mig tveksam till den ljuslilagråbeigerosa färgen, och länge fick den ruva i garderoben innan jag kände mig redo att ta den i bruk. Nu känns den däremot helrätt, även om den inte går att kombinera helt hur som helst. (I somras bar jag den oftast med min gamla läderjacka, egentligen mycket förutsägbart men gillar det ändå.) Har länge haft en svaghet för dammiga skära nyanser, lite som pressade blommor som bleknat med åren, men att klä mig i sådana har länge känts ganska främmande eller åtminstone annorlunda, d.v.s. än min standardfärgskala. Tacka vetja svart, min trogna vän, min trygga filt, mina högra hand. Den får ordning på det mesta den.

Jag har också äntligen börjat luska ut hur jag ska använda min curling wand. Var mycket besviken de första gången jag använde den och har insett att jag helt enkelt har varit för noggrann och det är därför det har blivit så jäkla fult och fjompigt. Trots att jag hade superbråttomt och lockade håret i ett nafs i fredags så blev det mycket bättre än vad det blivit de andra gångerna jag testat prylen. Hade jag bara haft liiite mera tid att fixa det en aning efter lockandet så kunde det ha blivit hur bra som helst tror jag. Eller det är ju i alla fall roligt att föreställa sig det.

Ni har säkert hört att rosa länge klassades som en maskulin färg (bl.a. Caroline och Nanó har skrivit om detta) och att det var först under 1900-talet som det blev starkt förknippat med femininitet. Nu för tiden tycks vi ha mycket svårt med att skaka av oss föreställningen om att rosa är lika med flickighet ”för att så har det alltid varit”, eller att färger över huvud taget är naturligt könskodade utan människans påverkan. Det är vanligt att vi idag, till exempel i en sådan färg som den på min blus, läser in en näpenhet, en oskuldsfullhet, en slags ljuv nätthet. I fredags efter att vi lämnat Doo-Bop och gått vidare till D.O.M. där vi råkade på ett gäng kompisar så frågade de om hur tillställningen gått och varit, som ju ordnades i samband med den internationella kvinnodagen. Alfred berättade att det gått okej, att han var enda mannen som talade där och att det som väntat var främst kvinnor i publiken. Jag fyllde i att det var lite synd och typiskt att han inte kunde hålla sig från att dra en massa boob jokes bara. (Detta är då vad vi kallar ”skoj”, egentligen drog han inte ett enda sånt, oroa er icke.) ”Har ni sett va många tissar som är här ikväll va?”, sa jag fejkgrabbigt, ”Dubbelt fler än vad det är fittor höhöhö!”. Så nej, inte så näpen ändå.

Det var allt för mig denna gång! M.v.h., den vulgära ytligheten.

Annonser