Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

majgullaxelsson_jagheterintemiriam

”Trygghet var tidens viktigaste ord, det hade hon redan förstått den gången. Alla dessa trygga svenskar ville ha mer trygghet, större trygghet, rent övermänsklig trygghet. Det förflutnas andar jagade dem och ylade ständigt om det som varit. Den sista stora hungern för bara fyra årtionden sedan! Arbetslöshetens fattigdom och förnedring för två årtionden sedan! Kriget som för bara ett årtionde sedan hade strukit tätt intill landets gränser, det krig då människor på andra sidan hade skjutits och sprättats upp, svultit och gasats, misshandlats till döds och slitits ihjäl i tvångsarbete. Ingenting tycktes kunna dämpa minnet av deras fasansfulla vrål, men ingen i det här landet orkade längre höra dem, ingen ville tänka på att det fanns ögonblick av svek, faktiskt rätt många ögonblick av svek, nej, de ville på sin höjd tänka på några senkomna ögonblick av hjältemod, faktiskt rätt många ögonblick av hjältemod, men helst av allt ville de tänka på att alla, till och med arbetarna, numera kunde laga sig en stek till söndagsmiddag, att de kunde äta köttbullar och falukorv i stället för stekt sill om vardagarna, att alla, precis varenda människa, hade fått tre veckors betald semester varje sommar och att somliga ytterst skötsamma arbetare dessutom hade fått råd att skaffa sig en bil. En egen bil! En pytteliten folkvagn som stod utanför det pyttelilla egnahemmet. Framtiden var alltså inte längre på väg. Den hade kommit.”

Denna betraktelse finns i Majgull Axelssons roman Jag heter inte Miriam och i 1950-talet, i Sverige, i perspektiv till andra världskriget. Det kunde lika gärna vara idag, tänker jag, och här, i perspektiv till de faktiskt rätt många ögonblick av svek som vi begått och begår i samtiden. Trygghet är fortfarande tidens viktigaste ord och vi orkar fortfarande inte höra. Alla som befinner sig på flykt gör det för en sak — framtiden. Och vi har så lätt för att bete oss som att då den en gång blev vår så blev den endast vår och inte någon annans, tycka att andra får hitta sin egen framtid, men vi ska ha vår alldeles särskilda framtid tryggt nedpackad i vår ryggmärg, medfödd, och att inte andra har det är, tja, inte vårt problem. Nåmen sidu tittut på dig, privilegium.

Hur som helst, detta är alltså ett boktips! (Vågar jag garantera efter endast ca en fjärdedel in i boken. Den är alltså SÅ BRA redan.)

Jag skriver förresten också om privilegium och lite om en annan bok (Chimamanda Ngozi Adichies Americanah) i fredagens krönika — Sunda, förnuftiga bönder.

Kommentarer

One Comment

Post a comment

Trackbacks & Pingbacks

  1. årsresumé tjugohundrasexton | HÄXBRYGD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS