violer, voilà

20160428_violer_001

Köpte en bunt med violer i varierande färger och sedan satte jag mig vid köksbordet och klippte av alla blommor som slagit ut och tänkte på Morticia Addams och hennes rosenbuskar. Selma nafsade också av en från stjälken och åt upp den, såklart. Hon äter också gärna kinakål, sallad, gurka, pumpafrön och majs. Vegekatt.

20160428_violer_002

Violerna befinner sig i press just nu, d.v.s. mellan tidningspapper instuckna i Alfreds bok om ”Det ryska greppet”, vilken i sin tur ligger under mina tre skrivmaskiner.

Styvmorsviol Viola tricolor, luktviol Viola odorata och skogsviol Viola riviniana var bland de första latinska benämningarna jag lärde mig som barn (var en tönt som gillade att memorera sånt ur hemmets Våra växter och djur-bok) och i går lärde jag mig ett annat namn för styvmorsviolen, nämligen: klittviol. Med det i åtanke känns det extra passande att mitt planerade pyssel kommer ha ett feministiskt tema. Hihi hihi.

Och på tal om feminism och benämningen ”pyssel” så vet jag att det är många som tycker att vi inte ska använda det ordet för att beskriva kreativt arbete. Särskilt inte kvinnors, eftersom det är ett ord som traditionellt används för att skildra kvinnors konstnärliga utövningar. Historiskt sett har kvinnors intressen ansetts vara huvudklappsadekvata hobbyer medan mäns intressen snarare varit geniförklarande ädelkall — se t.ex. på litteraturen eller konstmåleriet för klara illustrationer till vad jag pratar om — och det är onekligen sällan vi hör talas om pysslande män även i nutid. Jag kan slå vad om att om jag säger ordet pyssel och ber er associera fram ett exempel så tänker ni på en syssla som är könsstereotypt kvinnligt kodad. Som virkning eller scrap booking, men knappast att mecka med en bils motor eller spraymåla ett motiv på dess motorhuv.

En del menar att det är förminskande att hänvisa till någons kreativa arbete som deras pyssel.

Jag håller helt med om detta. Och jag skulle knappast beskriva någon annans kreativitetsutlopp som ”pyssel”. Men vad det gäller mitt eget så ser jag en viss trygghet och välbehag i begreppet, för mig så innefattar det att det är experimentellt, fritt, tämligen kravlöst och framför allt mysigt på det där pyssliga sättet som bara pyssel kan vara mysigt. (Pyssel utan könsbundna associationer, då.) Jag använder det lättsamt och det gör att jag inte känner någon prestationsångest, och det är egentligen först senare i processen som jag börjar tänka på mitt pyssel som konstnärliga alster. Men det handlar inte om att nedvärdera min kreativa kapacitet eller förminska mig själv — tvärtom finns en kreativ gnista där hela tiden under pysseltiden, den tänds ju redan vid tanken på pysslet. Snarare handlar det väl bara om att jag ser en tjusning i att på riktigt pyssla, pysslandet kan vara ett självändamål och jag tycker det definitivt finns en värdighet i det, samtidigt som jag är fullt medveten om att allt jag gör fan inte är konst. Men det kanske kan bli, och det är väl kanske också det som gör mig så svag för pysslet. Det kan utformas till vad som helst.

Alicia S. skrev f.ö. superbt om detta i sitt inlägg Tre anledningar till att sluta använda ordet ”pyssel”Fast jag känner nästan att jag vill reclaima ordet?! Men mycket avslappnat, meditativt vardagsmagiskt och den totala motsatsen till pompöst men ändå stort i sitt givande, för det är vad pyssel är för mig. Jag är bara så förtjust i vad pysslandet betyder för mig, om jag förbiser de patriarkala konnotationerna. Ack, det blev så tudelat det här!

Vad är pyssel för er? Vad tänker ni om begreppet?

Annonser