thinsplainin’, faaan

moosekleenex_bodies
Illustration av moosekleenex.tumblr.com.

Minns ni den där ena Dove-kampanjen som mötte kritik för några år sen? I ärlighetens namn minns jag den knappt själv för de har ju haft ett par sådana på sistone, men den jag syftar på hade ett namn och slogan i stil med ”Real Beauty” och på bilden stod som vanligt en drös med kvinnor och såg glada ut i vita bomullsunderkläder. Kampanjen skulle väl förespråka variation, och visst hade de lyckats hitta en del kvinnor i olika hudfärger och kroppsstorlekar. De flesta var dock vita. Och alla hade normativt snygga kroppar — från smala timglasformationer till mulliga diton. (För, ni vet, ”riktig skönhet” är att vara lite tjock på rätt ställen.)

En del personer som inte passar in i den genre som kampanjbilden illustrerade såg den inte som en särskilt stor vinst för kroppsacceptans. Det är inte svårt att föreställa sig att tvärtom kan den ha känts som ännu en instruktion till hur en egentligen ska se ut. Du kanske är tjock på fel sätt. Du kanske är för tjock. Du kanske är fet och inte gulligt mullig.

Andemeningen blev lite såhär: Kämpa på goda kvinna, även du kan stå och skratta självsäkert i vita underkläder i ett välbelyst rum. Skit samma att du och alla andra jämför dig med de andra riktiga skönheterna i kampanjen och fortsättningsvis klassar dem som, tja, lite vackrare än dig ändå. D.v.s., vackra på rätt sätt, så som vi är mest bekväma med att se kvinnor.

Och jag tänker att ungefär så är det nu när så många av oss smala personer pratar om kroppspositivitet. Vi vill och menar väl, men det kan lätt kännas exkluderande. Alla människor har säkert komplex i sitt bagage, men en smal eller normalviktig person har ett socialt privilegium i.o.m. att vi bemöts och bedöms annorlunda. Som en sådan person är det viktigt att ta det privilegiet i beaktande, d.v.s. inte att vi inte får prata om det, men att vi tänker jäkligt noggrant efter när det gäller hur. Överviktiga personer är i ett underläge, och som i alla andra kamper för jämlikhet så gäller det för de privilegierade att lämna utrymme och lyfta de förtryckta. Vi får framför allt inte prata om kroppsacceptans som att alla våra upplevelser är likadana, för det är de inte.

Testa läsa det här som en friryckt mening, utanför detta sammanhang:

Hon är så smal!

Och läs nu det här:

Hon är så fet!

Hurudana förmodar ni att intonationerna var?

Om det är känsligt och jädrans viktigt för även oss som ändå passar in i smalhetsnormen, och kan säga saker som att ”det är alltid den egna blicken som är mest kritisk” och faktiskt tro på det (fast det är humbug, om du frågar mig), då är vår upplevelse helt annorlunda än för de som inte passar in i den normen — så hur avgörande är det inte för dem, då?

Så läs Ingelas inlägg Om bikinihetsen. Läs Ellens inlägg om samma ämne. Förstå att de inte säger att smala personer inte får prata om sina kroppar och komplex. Men att det är jävligt mycket lättare för en smal person att säga ”jag älskar min vackra kropp” än vad det är för en tjock person, och oinsikten om detta är helt förståeligt ganska störande. Att en smal person säger det är säkert helt bra för den egna självkänslan och självacceptansen, men i det stora hela gör det inget för kroppsacceptansen som rörelse, och framför allt inte för fettacceptansen. Hela världen älskar redan smala kroppar. Kolla t.ex. in Lady Dahmers bloggkategori om Tjock verklighet för vidare läsning. Passa också på att läsa Rebeccas inlägg som tangerar detta, Min kropp.

Min senaste krönika handlade förresten om just detta, kroppspositivitet, fettacceptans och bikinihets — Life’s a beach. Jag kände mig något osäker medans jag skrev den, lika som jag gör nu, om detta verkligen är mitt ämne. Missförstå mig inte, ämnet är definitivt viktigt för mig, men det är också viktigt för mig att försöka vara en allierad så gott jag kan, och jag hoppas verkligen att jag inte tar utrymme som inte egentligen hör till mig. För det är ju lite så som smalhetsnormen fungerar, att den ger utrymme åt sådana som jag. Och jag kanske tycker att ”öööh men det är väl självklart att jag ska ha det jag har och få göra så som jag vill med det??” — och där har vi ett privilegium. Det är inget att skämmas över att ha ett sådant privilegium, men att låtsas som att det inte fanns, och att alla våra erfarenheter vore jämna eller ens jämförbara, och att kroppsfokuseringen i samhället påverkade oss helt likadant… njää. Det är lite skitstövleri, det.

Annonser