skruvar upp söndagsfrustrationsventilen

De senaste dagarna har jag haft en del tankar av varierande irritation som jag av och an funderat på att älta om här i bloggen. Till exempel att:

  • I vår ankdammsbloggosfär tycks det råda en uppfattning om att rätten att ”säga sin åsikt” är hotad bara för att en del inte håller med om vad en säger, eller tycker att poängen i en bredare diskussion verkar ha gått förbi. (Ja, jag pratar naturligtvis med kroppsdiskussionen färskt i minne nu men har sett exempel på det här tidigare.) Har läst så många kommentarer som tagit till detta, a la ”men jag får väl inte säga min åsikt”, och jag undrar vem fasen det är som någonsin påstått detta. Nej, där ljög jag, jag undrar inte alls. Jag önskar bara att folk genast skulle sluta lyssna på detta inbillade fantasimonster. Åsiktsfrihet är inte synonymt med motargumentsfrihet.
  • Ibland brukar folk få för sig att jag är ”snäll”, mest för att jag i diskussioner på nätet försöker hålla en saklig ton. Detta har inte så mycket att göra med snällhet utan snarare det att jag tycker det är så satans pinsamt när folk inte kan hålla sig sansade i en e-diskussion. Det är så mycket enklare att exempelvis ta en paus och tänka igenom saker i diskussioner på nätet än vad det är i samtal ansikte mot ansikte. Båda är ju likväl lika verkliga. Jag försöker att inte vara ettrig, påstridig eller otåligt irrationell, men jag är ändå mycket mån om att få fram min synpunkt och jag kan säkert verka kall, butter och jävligt envis, bland annat. Det är jag okej med, är hellre tradig än hetsig. Nån annan kanske är mer okej med annat.
  • De senaste dagarna har jag argumenterat så absurt mycket på FB att jag började känna mig riktigt jäkla motbjudande och enerverande, en av de där som just won’t shut up, och det här stör mig som fan. Tror inte att någon under de senaste dagarna uppfattat mig som ”snäll”, även om jag försökt att inte vara motsatsen heller. Jag känner lite att jag både borde hålla ett försvarstal samt be om ursäkt åt allmänheten. Jag har inte bestämt mig för vilket ännu men tycker ni kan veta att det är splittrat, det är inte så att jag njuter av att delta i diskussioner som leder ingenvart och min frustration är även den ett faktum.
  • Och på tal om att försöka vara snäll, så skulle det i en diskussion där tjocka människor öppet pratar om sina komplex och hur de blir dömda även av andra för sina kroppar p.g.a. ett brett rådande strukturellt förtryck som hur vi än vrider och vänder på det de facto drabbar överviktiga mer än normal-/underviktiga, där de ber smala personer att tänka efter innan de pratar ur sina smalhetsprivilegierade perspektiv för/över alla, där de ber smala personer att inte publicera kroppsacceptansinlägg med bilder på de smala skribenterna i bikini för det känns ganska tungt att se som någon som inte alls har samma smala utgångspunkt till att känna kärlek och stolthet över/till sin kropp, där de ber smala personer att backa undan och ge de tjocka lite utrymme och inte bidra till att få allt att handla om smala personer så där som s.g.s. allt gör i världen… ja, i en sådan diskussion skulle det vara snällt att inte göra det totalt motsatta, tycker jag. Åtminstone lite längre än en halv dag eller två.
  • Jag fattar att ingen ändå VILL vara elak. Istället verkar många vilja ta delar av diskussionen och förvandla den så att den passar en själv, så att det går att föra in sig själv mitt i den och prata om detta. Menar inte att detta på nåt vis är onormalt, tvärtom. Undrar om det inte i själva verket är något jäkligt tidstypiskt och mycket förekommande, som inte egentligen betyder att vi är elaka eller whatever, men bara så högst individualistiska. Självupptagna men kanske inte så värst självinsiktsfulla, för att uttrycka det lite elakt. Vi är så vana med att allt ska kretsa kring oss i våra sfärar att det känns som ett hot mot vår integritet eller något att låta någonting glida förbi trots att vi skulle ha saker att säga, ett inlägg att skriva, bloggbesökare att få. (Gör ju mig själv något skyldig till detta, men kan omöjligtvis avgöra huruvida det beror på självbesatthet eller något annat lika pompöst.) Det blir otäckt när jag inser att frågan som den här tanken leder mig till är den som tycks vara nutidens ständiga: Vart lämnade empatin?

Men jag får väl inte säga min åsikt. (Skoja ba!)

Okej, ärligt talat känns det lite skrämmande att publicera det här men det känns också lättande att säga att jag inte tycker vissa saker är okej. Så över till er då — vad har ni stört er på på sistone?