la vie en rose

20160529_rosa

För några år sen köpte jag ett gammaldagsrosa nattlinne. Det var där som det skära letade sig in i min (nuvarande) garderob, och till mina dagplagg via en diskret pudrig nyans i form av en blus. Sen dess har jag utökat min vispgrötstonade samling med tre andra plagg — ett par oanvända, vida och högmidjade byxor anno 70-tal, 2€. En skjorta med smalt knytband vid kragen, gissningsvis 80-tal, 0,50€. En ärmlös topp i stadig trikå, antagligen 00-tal, 2,50€. Jag vet att jag ofta babblar om hur fantastiskt loppis är, men det måste sägas att även här har vi ju en fördel — det kan vara så förmånligt att testa på något som känns osäkert och otypiskt ens trogna, trygga stil.

Då jag var liten utvecklade jag plötsligt en stark aversion gentemot rosa som höll i sig en antagligen ganska kort men intensiv tid, sa att jag tyckte färgen var ful. Det tror jag att jag aldrig egentligen tyckte, utan troligen var det mer nån slags rebellisk protest mot att vara ”typisk”, för redan då är ju alla barn medvetna om att rosa är en ”typisk flickfärg”. Jag vet inte om min avsmak alls var förknippad med själva flickigheten, men inte verkar det alltför långsökt att tänka sig att jag hade just en sådan inställning även jag — d.v.s. att det är något pinsamt och larvigt och omyndigt med att vara alltför ”flickig”. Det känns ju inte obekant direkt.

Det är nog hemskt intressant det här hur laddad färgen är, även om jag har använt rosa i många perioder av mitt liv har jag s.g.s. alltid varit kräsen med vilka nyanser som jag varit okej med eller känt den minsta dragning till att klä mig i. Cerise, lax, hallon och numera gammaldags. Det är så lätt att förknippa de rosa nyanserna med olika egenskaper, dra paralleller till olika identiteter.

Känns som att jag borde komma fram till något i det här inlägget men… eeeh nä. (Tror för övrigt att Nanó har bättre koll på rosakodningen!) Försöker mest bara hitta något slags strå att gripa tag i i detta plötsligt halmiga bloggprojekt, har så kommit av mig den senaste veckan att jag knappt ens kommit ihåg att jag har en blogg. Är rysligt tafatt och fumlig. Men äh, detta har hänt och blivit sagt tusen gånger förut! Kan bli lite förundrad över att det fortfarande är så lätt hänt för mig att glömma hur bloggandet fungerar för mig, efter alla dessa år, men det är väl sådan jag är bara. C’EST LA VIE EN ROSE för att sammanfatta detta någorlunda prydligt fast mest långsökt. Men ändå.

Annonser