ack, värdes själen kröna

dokumentation & situation

20160530_slapp

Så här har det varit så gott som alla dagar hittills den här veckan, jag kommer hem och kollapsar i soffan och där ligger jag och flämtar. Utöver att det har varit varmt så har det varit ganska stressiga dagar på jobbet, studenter som beställt sina tackkort tills examensdagen, kvalmigt på kontoret, sömnlösa nätter pyntade med mardrömmar, varje morgon den utmattade hopplösa tanken herregud hur ska detta gå och exakt samma tanke varje sena kväll då jag märker att jag borde redan ha sovit i flera timmar för att återfå någon slags balans i min så kallade vakna tillvaro. Men det har gått. Jag vet inte hur, men det har.

Är förvånat förnöjd med att jag också hann, eller orkade, skriva en krönika trots trötman — Veni, vidi, vegevici. Ifall ni tänker läsa den så vill jag på förhand meddela att jag har skaffat mig en hög häst och att sadeln är ganska bekväm. Roligt att se att den drar till sig en litet annorlunda publik än mina vanliga krönikor, baserat på gillningarna den fått på Facebook. Irriterande att efter publiceringen inse att en mening där är hemskt tvetydig, ”Det är helt enkelt inte de köttfria alternativen som det borde sparas in på.”, men tror ändå att vad jag menar är ganska glasklart för den som läser krönikan.

20160602_lunch

Har också hunnit äta lunch, t.ex. på Raawka. Kan rekommenderas som vanligt och på bild är smarriga kale wraps som sällskapet var ivrig att sätta besticken i. Även jag var det också men ibland måste bara mat förevigas, det är djungels internets lag. Den blomstertid nu kommer, med matlust och fägring stor, skrev jag som bildtext på IG till den vänstra bilden och tyckte jag var sååå fyndig.

I morse, eller i natt, steg Alfred upp och åkte iväg till Göteborg och jag somnade om och klockan sex vaknade jag av att Selma satt på sovrumsgolvet och skrapade med tassen, jag körde ut henne och då började hon springa av och an där utanför. Jagade surt ner henne till nedervåningen och stängde in henne där, gick surt och lade mig igen, sov surt tills klockan nio, snoozade surt tills tjugo över, steg surt upp, klappade katten och slutade vara sur, drack kaffe, sminkade mig, klädde på mig, och allt gick så fruktansvärt långsamt långsamt långsamt. Stod t.ex. länge i badrummet och bara stirrade på mitt hår medans jag försökte fatta ett beslut om att tvätta det eller inte. Greps också av semiförlamande separationsångest för att skiljas från katten som så uppenbart både ville ha sällskap och gå ut på gården. Men till sist var jag på väg in till stan, hämtade en pizza och en gåvotidskrift, gick ner till Fiskstrandsparken och mötte upp med ett gäng trevliga kvinnor som var där för att picknicksfira Luzillas nya mammaledighet. Åt gott, drack två glas cava och blev lullig, gick hem, plockade fram Selmas koppel så länge jag fortfarande var någorlunda igång, hon började ivrigt och jamande och kurrande virra kring mina fötter som hon alltid gör när kopplet tas av kroken, gick ut på gården, traskade omkring där, kom in, oooch kollapsade på soffan. Som en gör vid varje givet tillfälle numera.

Är gräsänka eftersom sambon är och tittar på Håkan Hellström, och en kort stund övervägde jag också att haka på när en biljettmöjlighet öppnade sig, men sen kom jag ändå fram till att det kommer vara alldeles för glättigt och bekymmersfritt där för mig. Eller egentligen var det min spontana reaktion, direkt jag insåg att jag också kunde gå så lämnade min FOMO mig och den här obehagliga känslan av att definitivt vara ett misfit där tog över. Är inget Hellströmfan, inte så att jag ogillar musiken, men det är inte heller något jag någonsin lyssnat på, så det var aldrig det som skulle avgöra saken. Sa nästan med det samma att jag ”mår lite illa då jag tänker på hur jävla glatt det kommer va där”. Det säger bestämt något om denna varelse som gömmer sig i mitt skal det. *människomänniska*

Det blir en lugn kväll. Ska återigen kollapsa på soffan, naturligtvis. Det är underligt hur den här dagen och senare kvällen var så stor förr, skolavslutning, och nu är ingenting. Det är inget märkligt med det alls, men likväl är det underligt att iaktta. Det är länge, länge sen jag själv verkligen skolavslutat men på jobbet häromdagen blev jag glad när jag såg att en student hade nästan identiska vita platåklackskor som jag hade då jag gick ut åttan år nittonhundranittioåtta. Ganska knäppt att inse att de som föddes just det året är ute och firar ikväll, hälften av dem missnöjda med att de inte fyllt aderton ännu, så som jag var för många år sen. Tid tycks både upprepa sig i små cirklar samtidigt som den gasar på rakt fram snabbt snabbt snabbare än ljusets hastighet. Och allt blir återfött.

Annonser

En reaktion på ”ack, värdes själen kröna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.