fruntimmerslitteratur

20160605_selmabetty

För nåt år sen så läste jag ett blogginlägg där skribenten sa att hen bestämt att det året bara läsa böcker av författare som inte är vita. Jag måste skamset erkänna att jag inte helt och hållet förstod grejen, visst förstod jag på vilket sätt det är viktigt att vara inkluderande, men jag tyckte att det innebar en begränsning — varför ruta in sig så, varför inte bara läsa det en känner för att läsa?

Snarare är det ju så att begränsningen ligger i att vi (vita) främst läser böcker av vita. Jag vet i alla fall att jag själv gör det, helt omedvetet. Att därför under ett års tid medvetet rikta in sig på författare av annan etnicitet är inte att inskränka ens urval, det är att bredda fältet. För det gör, antagligen, att det även senare faller sig mera naturligt att fortsätta vara mer inkluderande i ens val, det kräver tid och envishet att bryta ovanor och förändra rutiner. Att avsiktligt och återkommande besöka ett litterärt kvarter som inte helt och hållet ligger i ens sedvanliga grannskap där en oftast tenderar vistas p.g.a. rutinerad bekvämlighet, om ni tillåter en sån töntig metafor, är nog bara nyttigt. Både för en själv och för, ja, litteraturvärlden som helhet egentligen.

Men det här är inte vad jag gör i år, ändå. (Kanske nästa?) Men det råkade sig så att de första böckerna jag läste år tjugohundrasexton var skrivna av kvinnliga författare, och ganska snabbt började jag leka med tanken på att hålla mig till sådana under resten av året. Vilket jag har gjort hittills, och det har gått lätt, lätt, lätt som en plätt. De senaste åren har jag dokumenterat vad jag läst på Goodreads, och det visade sig att jag redan läst fler böcker skrivna av kvinnor än av män under den tiden, så att jag försöker hålla mig till uteslutande kvinnor det här året (gör undantag för bokklubbsböcker, såklart) gör kanske inte så mycket för att bredda på mitt grannskap, men, ni vet, som den rabiata feministragata jag är så känns det ändå som ett givande experiment.

Har också funderat på klassiker och författare som ”alla” ”borde” läsa minst ett verk av — som Hemingway, Dostojevskij, Kafka, Orwell, Steinbeck, Twain, Dickens, Tolstoj et.c., alla män, och sen en Austen och nån av Brontë-systrarnas, typ. Har själv också en bakhuvudslista på litteraturklassiker som jag tycker att jag borde läsa och även där är det främst manliga författare. Och jag har läst nånstans att män tenderar, generellt, att läsa litteratur av män, men att kvinnor läser mer jämnt fördelat mellan båda könen. Men så har väl ingen missat rapporter om att män, återigen generellt, läser mindre än kvinnor. Och jag undrar om det egentligen är så att det ÄR till störst del kvinnor som blir lästa, överlag, globalt — jag tänker exempelvis på YA-genren som många slukar snabbt & tätt som fasen, och att det verkar vara mest kvinnor som författar sådana böcker — men ändå är det mäns författarskap som väger tyngre, bedöms som värdigare. Alltså att problemet inte egentligen är att vi läser för litet av kvinnor, men att vi klassar verken som… ja, lägre i rang, kort och gott.

Vet inte riktigt vart jag vill komma. Jag antar att då är ju inte lösningen att (som kvinna) läsa fler böcker av kvinnliga författare, i.o.m. att den där värderingen är ett symptom på den där samma gamla strukturen igen, och det är kanske snarare i hur vi diskuterar diverse författare och verk som någon typ av brygga till en högre jämställdhet kan ligga. Och i tid, väl. Vi borde kanske klassa mer kvinnlig litteratur som klara ”must reads”. Jag vill sätta Donna Tartts The Goldfinch och Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale till på den listan, i så fall. Gärna också Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam och Chimamanda Ngozi Adichies Americanah. (Harper Lees To Kill a Mockingbird måste ju rimligtvis redan finnas på den, tack och lov.) Vilka vill ni lägga till?

Boken på bilden som pyntar det här inlägget, Betty Friedans Den feminina mystiken, då det begav sig på 60-talet en HUGE FUCKING DEAL, krediteras ofta som den som sparkade igång den andra vågens feminism (!!), klassad som en av 1900-talets mest inflytelserika böcker av the New York Times år 2006, hade sålts i 3 miljoner upplagor år 2000, yada yada, alltså överlag En Erkänt Viktig Bok — och ändå så fanns den inte i hyllan på biblioteket utan hade magasinerats på grund av bristande popularitet. Jag menar inte att detta nödvändigtvis tyder på något, men bara att det är ganska synd det, oavsett, att inte fler intresserar sig för den. Men så är ämnet förstås också ”provocerande”, men alltså jag blev tusen gånger mer irriterad av att läsa Ernest Hemingways fiskklassiker (ja, FISKKLASSIKER) The Old Man and the Sea än jag blev av Friedans feministklassiker, JUST SAYIN’.

I fredags började jag för övrigt på med Rebecca Skloots The Immortal Life of Henrietta Lacks och jääävlarrr så bra den verkar. Ser faktiskt fram emot att återvända till jobbet imorgon så jag kan fortsätta hörsla den. Kan berätta mer då jag tagit mig längre i den!

Annonser