Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Jag vill börja med att visa vad jag hade på mig i onsdags, när jag gick ut på en nattklubb jag inte oftast går till, och jag står där och talar, skojar och skrattar med mina vänner, då en främling går förbi och klämmer mig på rumpan.

20160702_tweed_001

Det här. Detta. Ett par ganska lösa byxor. En överlag proper skjorta. Och så det som, av nån orsak, gör mig allra mest perplex: En freakin’ tweedkavaj?!

Han stannar inte ens upp utan bara tafsar i förbifarten, sådär lättsamt och vardagligt som en tydligen gör med okänt folk. Jag tittar bakom mig men mannen ser inte mot mitt håll innan han satt sig på en stol på motsatt sida av rummet och då vågar han först titta på mig, med en blick som växer sig utmanande. Och jag tror mig veta varför han verkar smått generad och osäker först — för att han visste att jag kunde bli arg. Men jag blev inte arg, så jag såg inte arg ut, och då tror han att han kan vara på rätt väg. Därför har han gått vidare till steg två, ögonkontakt. Att kvinnor kan tänkas bli arga på honom för steg ett, tafsning, det är inget hinder för honom att ge det ett försök.

Så då han sitter där och stirrar så känns det lite som att han har gjort sitt move i parningsleken och det har således blivit min tur. För det där ska funka, antar jag? Alltså vilken tölp. Önskar att David Attenborough med sitt filmteam hade varit där för det hade blivit en utmärkt naturdokumentär faktiskt. Alas, the clumsy male fails at his gruff attempts to woo the female.

20160702_tweed_002

Jag och mina vänner söker oss vidare till dansgolvet, där jag återigen mest bara står, så länge andra dansar. Jag har hängt min tweedkavaj över armen. Då får jag plötsligt ett par klappar på rumpan och jag känner bara att är detta på riktigt? Är det sant? Igen? Inom loppet av typ tjugo minuter? Vad är det här för ett jävla ställe? Vilka är de här sabla männen och varför finns kvinnor kvar här över huvud taget? Vad är det för en kultur som florerar här?

Jag är återigen mest bara perplex än arg eller upprörd. Att folk gör så här? Att de får ut nånting av det? Men den här gången vill jag ändå säga något så jag vänder mig om och en kille som nyss gått förbi mig tittar på mig över axeln, så jag antar att det är han som tafsat. ”SERIÖST?!” ropar jag, han bryter ögonkontakt och går vidare. Den gången verkade det inte ens som något i närheten av ett raggningsförsök, utan bara som… ja, jag vet inte. Som att det är väl självklart att han ska kunna klappa kvinnor på rumpan när de ändå har en rumpa och när nu han ändå råkar gå förbi dessa kvinnorumpor emellanåt. Fattar verkligen inte grejen, hur tänker såna riktigt där?

Jag kan inte helt veta att det var han som tafsade. Det var mycket folk där, men han var också enda som ens såg åt mitt håll. Om det var han, så fortsatte han kvällen med att dansa med en del av mina kompisar i.o.m. att han tydligen kände dem, alltså i princip bredvid mig, men utan att säga ett ord åt mig. För jag verkade ju kanske i mitt utbristande ha blivit arg, ni vet. Och när jag inte visar intresse, eller inte verkar ha blivit smickrad, så då tycks allt liksom ha blivit nollställt. Som att det aldrig hände. Det här känner jag igen från så jävla många gånger. Ingenting innan det räknas, förutom om jag mot förmodan skulle nappa.

20160702_tweed_003

Alltså. Det finns tyvärr värre saker att utsättas för, ingen fråga om den saken. Jag tycker inte att det är okej att någon okänd karl klämmer eller klappar mig på rumpan — tvärtom är det är ganska motbjudande och patetiskt och respektlöst — men jag hinner inte bli arg sådana gånger ändå. Det är över så snabbt och jag blir som många gånger konstaterat mer konfys än upprörd. Förbluffad av att det fortfarande finns personer som tror att det är okej att göra sånt för att initiera kontakt, eller för skojs skull, eller för uttråknings skull, eller bara för att bara för att.

Men någon dag senare läser jag om den anmälda våldtäkten under Zara Larssons konsert på Bråvalla, och reaktionerna hennes ilska utlöste (som Peppe skrev om här), och… ni inser att det här är samma struktur, va? Det här är en länk i samma jävla kedja. Det här är samma förbannade resonemang, uppfattning, attityd. Män får och ska ta för sig. Det hör till manligheten. Boys will be boys. Det är så vi uppfostrar dem.

Att tafsa är heeelt okej. Att någon kvinna inte uppskattar det är iiinga problem. Det är bara att gå vidare. För det är ju inte hela världen att ha tafsat lite. Vare sig kvinnan hade velat det eller inte. Nä, bäst att tafsa först och få reda på det sen, resonerar en del män.

Men ve den kvinna som blir arg på att män tar sig friheter med hennes kropp eller andras. Det är plötsligt bara hennes problem, eller snarare: Hon som har problem.

Eller kan vi tänka oss att problemet kanske är större än så, ändå, går djupare, likväl? Att roten kanske finns hos sjukdomen och inte symptomen? Kanske inte felet sitter hos de som reagerar på att folk gör fel? Kanske det inte borde vara värt det att någon kan bli arg, skrämd eller ledsen om du tafsar på dem? Kanske du bara borde försöka respektera deras rätt till deras egna kroppar?

Ärligt talat besvärar det mig att jag inte ens själv blir arg på att män tafsat på mig. Jag skulle verkligen ha all rätt. För att det är min kropp. Min.

För övrigt är det naturligtvis inte okej att kvinnor oinbjudet tafsar på män heller. Men använd det fan inte som nåt slags motargument till varför det är okej att män tafsar. Det motbevisar inte heller feminism, trots populär missuppfattning, det påvisar ännu en struktur som feminister överlag inte är okej med och vill få bort.

Och då vi ändå håller på så kan vi ju verkligen släppa det här med att det spelar någon roll vad någon har på sig. För fan, en tweedkavaj! Jag kan inte komma över den grejen, det känns så absurt. Jag kände mig liksom värdig och respektabel i den, på nåt sätt, men haha nope. Det spelar verkligen ingen roll. Jag gör inte det. Bara att jag har en kropp.

Men inte att den är min.

P.S. För mer läsning om nattklubbstafskulturen i Vasa/Finland/världen så rekommenderar jag Chevelles inlägg från tidigare i sommar.

Kommentarer

11 kommentarer

Post a comment
  1. juli 2, 2016

    Bra skrivet som vanligt! Kom att tänka på en gång när jag var på Melody för typ 100 år sedan och stod och småpratade med en bekants bekant som helt out of the Blue utan förvarning bestämde sig för att stoppa sin tunga i min mun. Blev så chockad att jag inte så någonting utan sprang iväg och gömde mej på toaletten. I min 18-åriga hjärna ingick inte att säga emot… när det är svårt för vuxna kvinnor att våga reagera, hur fan ska tonåringar klara av det?

    • juli 2, 2016

      Tack Marina! Nej alltså det ÄR ju jättesvårt att hantera sådana saker. Vill ju inte ställa till med en scen, vara den som är den, göra det — gud förbjude — JOBBIGT för någon. Så snedvridet. Minns en gång då en man greppade tag om mig bakifrån, med armarna i kors runt mig med händerna på mina bröst, lyfte upp mig lite i luften och snurrade runt mig. Jag visste vem han var, att han var gift, vi hade gemensamma bekanta, men jag hade aldrig pratat med honom. Han skrattade och tjoade och jag kände att det här är fan inte okej. Det är inte. Men vad jag gör? Jag skrattar lite generat, låtsas att det var en kul grej typ, söker mig därifrån och försöker att ”rädda mitt ansikte”, att Inte Vara Jobbig. Alltså herregud. Och då var jag väl ändå… 23, 24, kanske? Usch.

  2. Jenny #
    juli 2, 2016

    Helt jävla otroligt detta slentriantafsande.
    Minne: för tusen år sen på en nattklubb som inte längre finns i Vasa. En typ (man) tar mig mellan benen, liksom glider över rumpan in mellan benen. Jag blir galet arg. Skäller ut honom och frågar varför han gjorde det. Han tycker förstås att jag överreagerar och han är väldigt arrogant överlag. Jag går till en portsare, berättar vad som har hänt och killen måste lämna klubben. Slutkänsla in total: att det inte är ok att tafsa, att det inte är bara vad JAG tycker, utan att DET INTE ÄR OK. punkt.
    Hoppas att det blir så alltid. överallt.

    • juli 2, 2016

      Äh men fy fan. Fy fan fy fan. Så jävla helhetsslemmig.

  3. juli 2, 2016

    Alltså aaaah jag blir så arg när jag läser såna här inlägg, mest för att det är många gånger som man läst olika versioner av dem. Fattar inte folk (män/killar/slemproppar/whatever) att inte röra andra okända människor? Nu blir det en lång kommentar känner jag på mig, men jag var på kryssning till Riga i helgen, och flera gånger så hamnade jag i såna där obekväma situationer där jag kände mig osäker eller irritationen växa. Bland annat så skulle vi gå ut ur hissen, och det var några män som hade kommit in i hissen på våningen före. När hissen kom upp till vår våning, så kom det 2 kompisar till de som redan var i hissen och skulle in, vi började gå ut ur hissen, och när jag skulle stiga ut och åt sidan så gick en av dem mot mig, så vi typ krockade. Jag ba oops och tog ett steg åt motsatt håll för att gå undan, men denna karln tyckte tydligen att det var en bra idé att följa mig åt samma håll och lägga sina händer på mina armar, hålla fast mig och flina mot mig. Jag reagerade med att höja mina armar, som ett ”hey back off” och kom på nåt sätt bort därifrån, efter en del trixande. Sa ”fuckin creep” åt min kompis när jag kom ikapp henne och får svordomar efter mig ”fuckin bitch, those words were not nice you slut”, well grattis jäkla stolpskott, jag hade varit trevlig om du inte fått för dig att ta tag i mig och inte låta mig gå… Sen det där ”klassiska” med karlar som hänger på en när man är på nattklubben. Hade typ 5-6 män som kom och frågade om vi ville dansa, vissa kom flera gånger och blev envisare för varje gång vi sa nej. Vi fick till sist dra till med att vi var lesbiska för att få vara ifred. Alltså, hur sjukt är det att man ska behöva låtsas vara lesbisk för att få vara ifred? Blir så trött. Önskar att jag skulle fräsa ifrån mer ordentligt också.

    • juli 2, 2016

      Ja eller hur, jag tänkte precis på det då jag skrev inlägget. Att här sitter jag och skriver om detta, igen, fortfarande, även jag. Det har gjorts och sagts så många gånger förut.

      Men usch, obehagligt. Att nån faktiskt tar fast en på det sättet och inte förstår att det kan kännas jäkligt hotfullt. Och att han då dessutom anklagar dig för att inte vara trevlig och till på köpet kallar dig en slampa?! ALLTSÅ. Helvete. Farväl logik, och hej misogyni. 😦

  4. juli 2, 2016

    Blir så förbannad över att mer eller mindre alla tjejer varit med om något liknande nån gång, och i allmänhet inte bara en gång utan många gånger. Om det vore nåt vidrigt undantag men så är det ju verkligen inte. Stod i en toalettkö på krogen och killen bakom mig börjar tafsa och frågar ”om det är okej att han tafsar lite medan vi väntar”??? NEJ DET ÄR VERKLIGEN INTE OKEJ säger jag, varpå han fortsätter?? Jag puttade ut honom ur kön och han gick till baren och skrattade för sig själv som att det var ett helkul skämt.

    Jag har tyvärr också kört den där om att jag om min kompis var ett par för att slippa slemmiga killar. Eller sagt åt nån killkompis att låtsas vara min kille. Det är så jävla fel att ”nej” inte räcker, att det måste till en partner (helst en MAN), annars ska det trugas och lirkas och slabbas, och sen bli arg helst och ställa till nån scen så man ändå aldrig får sin kväll ifred.

    En anna gång var jag utomlands i en affär och det manliga affärsbiträdet lägger plötsligt bara handen på mitt ena bröst. Mitt på fucking dan! Jag blev så chockad så jag bara gick därifrån, jag sa ingenting, skrek inte, jag bara gick. Sa ingenting till mitt resesällskap heller för det verkade på nåt sätt mesigt att inte ha slagit honom? Alltså så många tjejer som måste reagera så! Som bara skäms för sin brist på handlingsförmåga, ”jag borde ha..” det ena och det andra, borde skrikit, sparkat, slagits, borde anmält till hans chef, borde sagt till en vakt, borde ringt polisen.

    Tyvärr har jag jobbat med kvinnor som upprätthåller det här ”att hon inte borde klä sig så”, apropå att klädseln på nåt sätt skulle spela in när män tafsar och våldtar. Jag delade ut tidningar ett kort tag och det är riktigt svettigt, ja då tyckte tanten jag jobbade med att de tjejer som delar ut tidningar i ”linne och shorts som visar allt” (ja, linne och shorts visar mycket hud för det är meningen att man ska kunna RÖRA sig och hålla sig SVAL) fick ”skylla sig lite själva” om de blev antastade av män som var ute klockan fyra på morgonen. ALLTSÅ? Detta är alltså ett jobb där man springer upp och ner i trappor, och det var sommar. Ska man dela ut tidningar i polotröja och långkjol eller? För att inte fresta de stackars männen? Jag undrade liksom om jag vaknat i ett parallellt universum. Nej just det ja, det var ju patriarkatet vi bor i, glömde det en kort stund. Jag blev dessutom stalkad av en manlig kollega på det jobbet och slutade. Det tar aldrig slut liksom.

    • juli 2, 2016

      Men va faaan?! Söte bebis Belsebub jag vet inte ens vad jag ska säga. Allt det där är ju HEMSKT.

      Usch det är så krångligt när kvinnor befäster patriarkala strukturer sådär. Samtidigt som det finns män som inte ser strukturerna och inte verkar kunna empatisera med människors upplevelser, obehag och allt sådant, så finns det naturligtvis också kvinnor som lika oförmögna till de sakerna, och det tycker jag att på så sätt är förståeligt. Alltså, befängt och störande, men likväl inte omöjligt, eller omöjligt att fatta. Har ju själv varit där, att jag inte in/sett en jävla massa saker. Men så vet en också att det alltid kommer finnas de som använder dessa kvinnor som ett slagträ mot feminism — att när ”kvinnor själva” + ”tycker såhär” så betyder det tveklöst att ”feminister har fel”. För kvinnor kan natuuurligtvis inte vara produkter av samhället, kulturen och strukturer däri de med? Och det är så förbannat tröttsamt, tröttsamt, tröttsamt. Vatten på antifeministkvarnen.

  5. juli 3, 2016

    Det värsta är ju att en som kvinna nästan blir van med sånthärnt. Jag tycker inte mer att det är något konstigt när män hänger över mig eller mina kompisar på baren, utan det är liksom sånt som alltid händer och vi har lärt oss tekniker att schasa bort domhär männen eller själv fly undan. Så jävla absurt att det blivit så, när ska män lära sig att det inte är ok?

    • juli 3, 2016

      Jepp, samma här, vi har väl också lärt oss att det ”hör till”. Det är småpotatis som vi avfärdar för om vi säger emot ordentligt så överdriver/överreagerar vi, och det är av någon orsak mycket värre att överreagera än att tafsa. 😐 Samma kväll som detta hände som jag nämnde i inlägget, så var det en man som ville dansa med mig och jag sa artigt nej, men han stod kvar och försökte övertala mig en bra stund. Han var inte det minsta otrevlig men gud, bara fatta att jag sa ”nej”, inte ”kanske”.

      (Fast den saken slutade överraskande glättigt: Jag blev så trött på hans tjat så jag sa att han kunde få dansa med min pojkvän istället, vilket mannen gladeligen gjorde! Så min sambo snurrades runt i en massa piruetter och sånt. Så mannen ville nog verkligen bara dansa, haha.)

Trackbacks & Pingbacks

  1. topp tio tjugohundrasexton | HÄXBRYGD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS