skogsblommigt

20160718_puderskog

Går omkring och släpar på en säck med fånig ångest idag som resultat av urusel sömn. Hela natten har jag bara halvslumrat till nu som då och en gång då jag vaknade mot morgonen hade jag så jäkla ont i min rygg och det visade sig vara för att jag låg i en omöjlig ställning och spände mig, fick kura ihop mig till en boll och ligga så en bra tid för att få nån ordning på ryggen igen. Har drömt en massa krångligheter, inte direkt mardrömmar men stressdrömmar, främst om saker som i drömmarna måste ordnas och bestämmas, men också att jag är en meningslös och påfrestande börda för alla i min närhet men utan att kunna göra nånting åt saken, et cetera.

Allt det där spökar hos mig fortfarande och jag har en obekväm känsla som jag inte ännu har lyckats skaka av mig. Med ganska jämna mellanrum så har något attackdykt över mig och så har det bara varit… ja, jävla jobbigt ärligt talat. Sådär som små ångestepisoder är, fastän en fattar att det i princip är obetydliga petitesser att härja upp sig över. (Eller ”härja ner”, vore väl bättre beskrivande.) Så det har inte varit min favoritdag idag.

Men nånting som är lite lustigt är att mina kläder idag faktiskt får mig att må bättre. Jag tänker på begreppet ”power suit”, d.v.s. sådana som exempelvis special agent Dana Scully ofta bar, men också på vad det egentligen betyder och vilka varianter det kan finnas av sånt. På sistone har jag fått dille på färgkombinationen puder-/gammaldagsrosa plus mörkt skogsgrönt, vilket jag har på mig idag. Och jag är så förtjust i färgkombinationen att jag har blivit riktigt glad av att skymta min reflektion i speglar eller butiksfönster. Det har piggat upp, helt enkelt. En annan bra sak dagar som denna är att ha ett par enorma solglasögon att känna sig lite anonym bakom. Jag inser att brills av denna överdrivna storlek egentligen medför det totalt motsatta till anonymitet, men det känns likväl tryggt.

I alla fall, ganska häftigt att kläder kan ha sådan inverkan på en ändå, och åt det glada hållet. Blir överdrivet obekväm då jag inte trivs i mina kläder, det gör mig hemskt missnöjd. Minns med retrospektivt obehag ett par mörklila utsvängda byxor i fejkläder som jag sytt själv (bör klargöras att detta var under tidigt 00-tal, så döm mig inte alltför hårt) som töjde sig och tappade formen efter en timmes användning — jag kände mig så bedrövligt ful i dem en utekväll och ville helst bara sitta ner igenom hela kvällen för att dölja dem. Min födelsedag var det dessutom, fy fan. Och fast jag numera oftast trivs i mina kläder så tycks det ändå vara ganska sällan som de har en sån här avgörande effekt, en sån kraft i sig. Vet ni vad jag menar? Har ni nån ”power suit” just nu?

Och extra roligt tyckte jag det var att tänka på denna dags färgskala och allt det då jag dessutom tog det som illustreras på bilden nedanför i beaktande.

20160625_linneor

Jag är en klyscha. På ett jäkligt långsökt sätt, förvisso, men ändå en klyscha.

Och nu är jag hemma i soffan och mår bättre. Alfred har i morse cyklat iväg till Åbo (ca 340 kilometer) för att han inte stod ut med mig längre (nånej, skoja ba, förhoppningsvis är det bara för att han hatar sig själv), och råkade videosamtalsringa mig i misstag för en stund sedan så jag fick se på då han cyklade. Kände ungefär att OKEJ DET KUNDE VA VÄRRE. Hehe hehe. Så det muntrade också upp!

Äh, känner mig tvungen att ändå förklara att det där med att cykla till Åbo är något Alfred alltså gör för skojs skull. På något förbannat vrickat sätt, är jag säker på, men likväl for fun.