Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Processed with VSCO with m5 preset

Har haft en pinsamt oproduktiv dag. Vi kan sammanfatta den i ungefär två skeenden: Har klottat massor med avokado på mig, samt tagit en kvällspromenad med my model, my mews.

Ändå är saker i görningen. Har ett nytt projekt på gång, än så länge i planeringsfasen, och jag är så spadrigt ivrig till att sätta igång att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Det är såna här gånger som jag återigen funderar om jag inte har en släng mani i sinnet, eller om alla blir så här, fullständigt uppslukade av någonting att endera jobbar de med det eller så gör de ingenting alls för ingenting annat duger liksom. D.v.s., då när de har semester och faktiskt kan göra ingenting. Annars vore det verkligen ett problem. I alla fall, mer om detta en annan gång då projektet tagit sig längre i utvecklingen.

Jag gör det här så ofta, jag har tänkt på det på sistone. Att jag så sällan berättar saker här, saker som betyder något, som påverkar mig mycket, som har en slags makt över mitt varande. Jag håller mig reserverad, vill inte berätta om projekt för tidigt, vill inte prata om känslor för hastat, vill inte avslöja saker som jag inte tänkt igenom, saker jag inte vill få reaktioner på ute i ”verkliga” livet, saker jag inte… äh, jag vet inte. Det är så jävla tråkigt, att vara sån. (Eller menar jag egentligen att blogga så? Diffus gräns, efter alla dessa år.) Jag kan bara avsky den här känslan jag får ibland, att jag skriver något, och nu vet folk det, och de kanske tänker på det då de träffar mig, och de kanske säger nånting om det, och jag kan känna ungefär som att där tog mitt berättelselager slut, nu har jag ingenting att underhålla med, eller att jag vet ingenting om dem, nu är vi i obalans och det är jag som har underläget, eller förr, när jag skrev mer personligt, att jag vill inte prata om det här bara för att jag skrivit om det, nu gillar jag inte då världarna krockar så som de gör, att jag skrev om det var inte en öppen invit till diskussion och frågeställning, för ämnet handlar om mitt liv, men utav någon annans val, och jag tvingas att konfronteras med den där biten liv som jag tänkt på förr och velat bearbeta, och jag blir defensiv, för att jag vill skydda min privathet, men samtidigt går det inte, för jag har bloggat om det, och folk som inte bloggar förstår inte det här. Att det är skillnad. Vet ni vad jag menar?

Andra gånger är det helt okej. Och på motsatt sida har jag också varit, att jag berättat om saker ansikte-mot-ansikte till nån och efteråt har jag bara tänkt äsch va fan, jag borde ha sparat den historien till bloggen istället, nu är den använd och att blogga om den nu blir bara som att citera sig själv. Det är ganska fånigt alltsammans.

Kommentarer

2 kommentarer

Post a comment
  1. augusti 9, 2016

    Känner igen! Allt egentligen: den där slängen av mani och att man just inte förmår göra nånting annat om det inte är just exakt DET. Och att man inte vågar berätta om vad man gör för att det på nåt sätt tar udden av det, eller blottar det på ett oattraktivt sätt. Det har ofta hänt mig att jag när jag har berättat om vad jag håller på med, sen av nån anledning slutar gilla vad jag håller på med, eller helt enkelt slutar hålla på med det, eftersom jag berättat om det. Vad är logiken i detta?
    Och JA, känner så igen det där med att nån kommenterar ens blogginlägg och man ba ”jaeh”, jååh nå sådär har jag det ibland” eller så upprepar man bara precis samma saker som man skrev i blogginlägget (och känner sig som en totalfåne) och det där blogginlägget känns SÅ avlägset, inaktuellt och speciellt obekvämt i samband med människan i fråga och så tänker man just att inläggen många gånger är så separerade från den människa man är ”ute i allmänheten.”

    Sen tycker jag bra att man kan skriva inlägg grundade på diskussioner man haft med människor eller historier man berättat åt folk, även om det känns som tårta på tårta. En bra grej tål ju att upprepas.

    • augusti 9, 2016

      Men ja precis!! Det blir obekvämt då, lite som att men det där var DÅ, bara för att jag skrev så så betyder det inte att jag ALLTID känner så. Det känns ibland som att då en sätter något i text så förevigas det, blir ens status quo tills en skriver en ny text som berättar att ”Nej, nu känner jag inte sådär längre”. Ungefär.

      Jo, sant! Det är bara en balansgång ibland, börjar lätt kännas fjantigt och självgott om jag upprepar för mycket av vad jag själv sagt då, ha ha. It’s a hard knock jantelagslife for us.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS