Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20160826_loversandmadmen_001

Här är det senaste pysslet, tryckte ett Shakespearecitat på en tygkasse. Det här var främst en testkörning men blev så förtjust i resultatet att jag kanske gör fler av samma.

20160826_loversandmadmen_002

Och trollerier; galningar och kära
Så kokhet hjerna ha, så bildrik själ,
Att vida flera saker de förnimma,
Än något kallt förnuft förmår begripa.

Har jonglerat många bollar på sistone. Har fått en rolig och samtidigt skrämmande förfrågning som jag inte vill prata om ännu men ska ge ett försök, har gjort en liten intervju för Vasabladet idag (borde dyka upp på söndag) angående Kulturvis, har ströjobbat mycket med nämnda projekt, har skrivit en text om serien Stranger Things med titeln Främmande saker, bekanta detaljer för samma sajt (har förresten tidigare också presenterat mig där genom ett kulturfrågeformulär som alla gärna får kopiera och fylla i), har skrivit en kvinnochauvinistisk krönika om dubbelmoral med rubriken Skönt för oss kvinnor och är jäkla glatt paff över all positiv respons jag fått på den, (och på tal om krönikor — för en tid sen skrev jag också en om fina internauter vilken jag inte tror att jag länkat till förut, Så som på internet, så ock i världen,) har kaaanske kanske kaaaaanske en till grej en knapp hundradedel på gång som jag nu nämner på ett störande (men oavsiktligt) hemlighetsfullt sätt, samt funderar titt som tätt på den där fabeln jag ska skriva nån gång.

Tänker ofta att jag borde läsa mer, lära mig mer, hänga med mer, skaffa mig mer bildning, utvidga mitt ordförråd, ha bättre koll, bli mer sansad, lugna ner mig, öva mig på att vara cool, bjuda till mer, öppna mig själv mer, bli mer bekväm med att vara varm, rikta mig utåt mer med nyfikenhet, rikta mig inåt mer med eftertanke, övertyga mig själv och andra om att jag är… ja, jag vet inte. En sån person som jag skulle vilja vara, antar jag. Och det känns inte som en jättedeprimerande insikt eller som jättekrävande tankar, för en gångs skull.

Där emellan pysslar jag alltså med textiltryck och har (i samarbete med Alfred) äntligen bytt lampa i köket till den jag hittade i en container utanför jobbet i fjol våras, har (snett) fållat upp gardinerna i sovrummet, hängt upp en trädgren jag hittade på trottoaren med två bitar rep och två krokar i sovrummet att hänga kläder på, kastar ofta en längtansfull blick på den stora spånskivan som står i tamburen och väntar på att bli påmålad, har tvättat massor med kläder, reparerat torkställningen, städat, plockat, sorterat, fortsatt med den oändliga historien som går under arbetsnamnet Organisera Mera och förmodligen kommer att fortsätta göra så under resten av livet.

Det är mycket, det är roligt, men det krävs också så förbannat litet för att jag ska känna mig som en enorm flopp, som bara gör meningslösheter, som är korkad som tror att jag kan komma ifrån den jag är, ett misslyckande, ett misslyckande som blir extra misslyckat i.o.m. att det emellanåt glömmer bort sitt misslyckade status quo.

Så vältrar jag mig i det i några sekunder eller minuter och så vänder det utan att jag märker det och så går tankarna över till något roligare, som jag engageras mer kreativt i, som ger mig mening, även om den bara är påhittad, och jag känner mig… faktiskt ganska okej. Liksom inte som att jag mår okej, fast visst det också, men som att jag är en helt okej person. Varken mer eller mindre, bättre eller sämre, smartare eller dummare, roligare eller tråkigare, snabbare eller långsammare, än någon annan. Stundom underskattad och stundom överskattad, ibland intressant och ibland tröttsam, emellanåt förtjusande och emellanåt frustrerande. Precis som alla andra.

Hela dagen har jag gått omkring och tänkt så här: Trettiotvå år, trettiotvå år, trettiotvå år. Och det är första gången på mina åtta månader som trettiotvååring som det inte fått mig att känna mig så jävla hopplös. För jag har också tänkt så här: Trettiotvå år, trettiotvå år, trettiotvå år. Det är så länge det kan ta. Det kan ta trettiotvå år och det måste inte vara för sent för det. Du kan bli trettiotvå år och du kan ändå kanske hinna med. Inte hinna med allt, men inte heller hinna med inget, och på det sättet bara hinna hinna med.

Inte för att jag ännu har klurat ut vad jag ska bli då jag blir stor eller nåt sånt, men jag har haft en sån förunderlig känsla på sistone, särskilt i dag, för första gången i livet, som att jag kanske faktiskt kommer kunna lösa det mysteriet innan jag ligger på min dödsbädd.

Men nu ska vi hålla oss realistiska här. Jag kan ju också dö imorgon.

Men först ska jag sova. Och eventuellt skaffa mig en mindre svärtad uppfattning om vad som är ”humor”. Samt försöka komma ihåg att DRICKA MYCKET VATTEN OCH HÅLLA MIG HYDRERAD FÖR DEN TENDERAR JU DESSUTOM OCKSÅ BLI GANSKA TORR. *mic drop*

Kommentarer

3 kommentarer

Post a comment
  1. Sandra #
    augusti 27, 2016

    Vad fint! Både påsen och din text och den där känslan av att vara okej. Tänker att okej är ju på något sätt det optimala i det här tillfället. Där både sämst och bäst leder till en press på att antingen bli bättre eller på att fortsätta vara bäst är ju okej på något sätt lite kravlösare. Okej är okej och tillräckligt liksom. Så kan man ägna sig åt annat än att självmedvetet analysera om man ligger i toppen eller i botten. Kanske.

    • augusti 31, 2016

      Tack så mycket Sandra! Och ja, jag tror du slår huvudet på spiken där. Okej-varandet låter en hinna andas och hitta balansen liksom, ansträngningsfritt.

Trackbacks & Pingbacks

  1. årsresumé tjugohundrasexton | HÄXBRYGD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS