och annars då

20160827_venividiveneziansk

Många aldrig klarskrivna inlägg i utkastmappen nu för tiden. Känns som att jag hamnat på efterstjälken, så jag börjar en bit bakåt i tiden.

Det har pratats mycket om positivitet/negativitet i bloggosfären på sistone och det ämnet är väl ett riktigt praktexempel på sådant som brukar förbli i min utkastmapp. Jag blir regelbundet trött på lyckohajpen men så vill jag inte heller vara den där typiska negativa jäveln som bara kritiserar och hittar bajs att haka upp sig på, för jag är så ofta den. Nyckelord: Jag. Är. Så. Ofta. Den.

Så jag brukar istället klaga på lyckoidealiseringen åt Ellen och det lustiga är att det gör mig gladare, eller positivare, rent av lyckligare, och särskilt när hon också sätter igång. Relativt nyligen, och det här har jag också berättat åt Ellen, så sa jag åt Alfred att positivitet är överskattat. Han ställde sig negativt till detta påstående, vilket jag känner att KIND OF PROVES MY POINT.

Linn skrev klokt om att lära sig bo med sina dåliga sidor och jag har alldeles nyligen själv börjat bli sams med det faktum att jag är så kritisk och negativ av mig. Jag har — och tro inte att ironin i detta undgår mig — fått ta emot en hel del negativ kritik om just dessa karaktärsdrag genom åren. Men inte bara negativ kritik, även välmenande peppsnackande konstruktiv sådan. T.ex. för att att jag har så lätt för att hacka på sådant jag själv gör eller inte gör. Men jag tycker inte att vad jag gör då är att ”hacka på mig själv”, rätt och slätt och så bara. Jag tycker jag ser tämligen nyktert på mina åstadkommanden och inser att mycket kunde vara bättre och jag tycker även att detta egentligen låter ganska jävla hälosamt för egot.

Anyway, likväl har jag ofta känt att min negativitet som riktar sig såväl utåt som inåt är något som jag borde må lite dåligt för. Folk verkar i regel att främst att uppskatta positiva personer, som inte bara kan se någonting gott i det mesta (det kan jag med), men som också väljer att inte nämna det dåliga. Jag är mer sådan att jag vill ha en balans, i brist på bättre sätt att uttrycka det. Jag blir så himla lätt uttråkad när allt är ladida, bara. Att själv genomleva den här saken vi kallar livet ur ett sådant perspektiv faller sig inte heller naturligt för mig, inte i längden. Att vara ”lycklig, punkt slut” är inte något jag direkt eftersträvar heller, för det känns bara inte som min verklighet och därför som ett absurt hittepå. (Gud, jag låter ju miserabel. Är tvärtom just nu på gott humör så länge jag skriver.) Jag är mer för det här att vara tillfreds, men det är väl en annan historia.

Visst finns det oräkneliga fall där jag uttryckt negativiteten klumpigt eller obrytt, frustrerat eller hånfullt. (Däremot aldrig på grund av missunnsamhet eller enbart avundsjuka. Att metodiskt avfärda kritik en får på sådant är en liten pissbortförklaring, men mer om det en annan gång kanske.) Jag blir lätt irriterad på saker, tycker lätt att detaljer stör helheten, kan lätt säga ”jag gillade inte den där delen”, och så vidare. Det här har jag ofta känt ett slags behov av att försvara mig för. Inte lika starkt nu mera. Jag bara är sådan, och jag orkar inte lika ofta känna något tvång att förklara mitt pessimist-jag. Istället tänker jag på alla optimist-dem som jag gissar att ganska sällan känner att de behöver ursäkta och motivera sin natur.

Mer och mer börjar jag inse att jag gillar att vara den där kritiska personen. Jag fattar att det kan göra mig jäkla jobbig, men i grund och botten tycker jag att de är godare egenskaper än dåliga. Men så är jag också säkerligen partisk, men ändå. Att jag är så granskande och krävande och litar helhjärtat på magkänslan när den säger att jag inte gillar något och sen kan jag efter ett par sekunder också förklara varför och ser en givande utmaning i att lösa problemet och helt enkelt försöka göra saker lite bättre… ja, jag tycker helt enkelt inte att det är så illa ställt med mig på den planen, ändå.

Med det menar jag inte att min negativitet är enbart positiv. Men bara att den fasen inte heller är enbart negativ.

Och annars då? Tja, ja. För ett par helger sedan efter att vi hade åkt ut till Komossa i Oravais där det var dop för Alfreds systerson så ställde vi till med en impulsfest hemma hos oss och bjöd in människor samma dag för att fira villavslutning. Gick på natten ut till Pappersbron och sköt lite raketer och viftade med några tomtebloss, så det är därifrån bilderna i det här inlägget härstammar. Drog sen vidare till Brando och sjöng karaoke. Fick bl.a. äntligen orsak att jobba vidare på min Cher-imitation! (Oklart även för mig själv om jag menar det lika glättigt som det säkert verkar.)

Har också skrivit en text om The Shaggs för Kulturvis. Överraskande nöjd med den själv med tanke på att jag glömde bort att jag skulle skriva den ända tills Alfred påminde mig igår kväll. Min första instinkt efter ett smärre chockerat panikögonblick var att strunta i det, devil-may-care-igt, men ett par minuter senare greps jag istället av någon slags fan-anamma och kunde nån timme senare publicera texten. Jag är annars en ganska långsam skribent, tar gärna många pauser. Igår hann jag inte och jag trodde inte att jag kunde annat än göra så som jag brukar.

Det här är antagligen bara ett komplett sammanträffande (fast rätta mig nu om jag har fel, alla kännare af människans psyke), men det är faktiskt så att samtidigt som jag börjat fatta att jag uppriktigt och för det mesta skamlöst gillar att jag är kritisk, så har jag också verkat bli betydligt mindre kritisk gentemot mig själv. (Kanske också andra? Jag vet faktiskt inte ännu.)

Jag verkar ha blivit bättre på att vara okej med att jag ibland inte är så jävla bra på saker jag innerst inne skulle vilja vara jävla bra på. Jag KAN researcha och skriva en text jämförelsevist snabbt och känna att jag gjorde ett bra jobb trots att jag också vet att jag kunde ha gjort det bättre — jag efterhandsvåndas inte alls lika mycket på sistone som jag gjort förut. Fan, jag sjöng ju t.o.m. karaoke helt nyligen, flera låtar, och har inte en endaste gång känt att JAG KAN ALDRIG GÅ TILLBAKA TILL BRANDO IGEN. Framsteg!

Om jag bara kunde bli bättre på att gå och lägga mig i tid också så kunde det kanske bli folk av mig än. (Sa pessimisten. Hinner ju ännu sova 7, nästan 8 timmar. Hah!)

Annonser