Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Processed with VSCO with f3 preset

Att säga nej, brukar människor säga att de gärna skulle vilja bli bättre på. De vill lära sig att avstå utan att känna skuldkänslor. Att säga nej tack istället för ja okej.

För mig är det helt tvärtom. Jag har alltid haft svårt att säga ja till saker. Ett nej eller ett tveksamt kanske ligger närmare till hands, eller kanske hjärtas, eller så som det egentligen är, till hjärnas.

Det hänger starkt ihop med att undfly eventualiteten att det senare ska kännas fel. Att jag, efter att jag teoretiskt sagt ja, ska ångra mig och känna en sån där övermäktig total olust som jag kan göra ibland. Därtill är jag jäkligt mesig och rädd för att ta mig vatten över huvudet. Säger helt enkelt bara nej för att undvika att grejer ska bli sämre än de redan är.

Jag har missat så mycket roligt på grund av det här. Tackat nej till olika erbjudanden som kanske inte har intresserat mig till 100% men som möjligen hade kunnat leda vidare till något som kunde ha kommit närmare kärnan av min intressesfär eller som oavsett hade kunnat vara en kul erfarenhet. Skrajt ryggat ifrån åtaganden som skulle ha inneburit att jag syntes eller hördes i det offentliga, t.ex. Superläskigt att göra bort sig där, ju. (Och jo, fattar att jag också bloggar i det offentliga. Det är bara så helt annorlunda, ändå.)

Tänkte säga att jag åtminstone angstat mindre, men det är knappast helt sant. Istället för att angsta för att jag gjort bort mig så har jag angstat för att jag igen inte vågat göra bort mig, ännu en gång missat chanser, återigen varit en sån självvald flopp. Orsaker kommer och går, men ångesten den består, ni vet. 😌 ✨

Hur som helst, det här levernet utlöste efter ett fåtal decennier någon slags lågmäld kris. Blev så förbannat trött på mig själv och har således med ängslanblandad förtjusning trevande börjat försöka säga ja. Vi får se hur det går. Mest nyligen, faktiskt i går, fick jag svara på några frågor angående ett feministiskt fenomen för Yle Vega. Ännu ingen ångest! Men vi får se hur det känns sen när jag hört (det tryggt lilla) inslaget. Håller tummarna för att de vänliga klipparna redigerade mig snällt så jag låter, ööh, alltså smartig i typ hjärnan liksom.

Hur är det med er? Tenderar ni tacka ja eller nej?

Kommentarer

7 kommentarer

Post a comment
  1. september 9, 2016

    Jag tenderar säga jo jo jo till det mesta men troooor jag börjar bli bättre på att säga nej om jag inte vill. Om det är nån gruppgrej brukar jag säga ja (till ansvar) för att jag ändå vill blanda mig i och tror att jag kan sköta allt bäst och effektivast. Ehehehe. Mysig egenskap jag har eller hur, en jobbig know it all.

    • september 9, 2016

      😀 Nå inte alls! Kan faktiskt riktigt bra relatera till det där att vilja styra (så jag är kanske inte heller partisk, hah), men har också märkt att allt löper mycket bättre om nån tar på sig det ansvaret. Framför allt har jag märkt att det blir inget till av att vara den som sitter på ansvaret och domarklubban och ändå försöka ta hänsyn till allas åsikter och viljor och ständigt fråga av dem ”Vad tycker ni?” för att inte vara ”bossig”. Då är det bättre att säga ”Såhär har jag tänkt det, så vi börjar så”. Klara besked och whatnot! Betyder ju inte att de är ristade i sten, för det.

  2. september 9, 2016

    Det är först på senare tid som jag lärt mig att säga nej till helt vardagliga saker som handlar om att ställa upp och att lova att dyka upp på fester och sånt. Förut sa jag alltid ja till allt men sedan kom den där övermäktiga olusten som du beskriver så bra. Dock börjar jag redan märka att när jag en gång lärt mig att säga nej så kommer det lite för lätt. Det är lite för lätt att säga nej till allt som känns ens lite jobbigt och det betyder ju att jag alltid sitter hemma i tryggt förvar i min bekvämlighetszon. Inte bra det heller. Så herregud ja, jag förstår definitivt vad du menar.

    • september 13, 2016

      Jag kan också känna igen mig i det du säger, har sagt ja ofta när det gäller kompisgrejer — sådant VILL en ju gärna göra, men det passar inte alltid ens egna liv eller snarare kanske rytm. Men ja precis, det är när det blir FÖR tryggt som det blir störigt och tråkigt. Och mesigt, i mitt fall.

  3. utanfanskapet #
    september 9, 2016

    Jag tackar ALLTID ja. Sen gör jag succé eller bort mig. Det är roligt eller hemskt. Så är det 😊

    • september 13, 2016

      Roligt eller hemskt! Borde bli sams med att det är så.

Trackbacks & Pingbacks

  1. årsresumé tjugohundrasexton | HÄXBRYGD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS