som hemma fast borta, eller tvärtom

Processed with VSCO with f3 preset

Lördag i ett dimmigt Jakobstad. Dricker kaffe och äter kaka på Skorpan med Karin, Karin, Anna och Elliot och efteråt promenerar jag genom trähusstadsdelen Skata ut till loppiset på andra sidan järnvägen. Jag har ingen brådska fast klockan börjar närma sig loppisstängt och jag stannar upp då och då och knäpper bilder. Känner mig harmonisk och som att jag kunde höra hemma. Fina miljöer har väl överlag en sådan inverkan på en, men här är allting också så bekant. Har vandrat här förut, har besökt vänner här förut, har tagit fotografier här förut.

20160910_skata

Jag går längs med Skeppsgatan och sniglar långsamt förbi och sneglar försiktigt på huset som jag så många gånger förut tittat på, men under mina tonår, då det vita trähuset var obebott och slitet. Sedan var det någon som började rusta upp det igen och någon har säkert bott där i minst tio eller kanske femton år redan. I fönstren finns små skepp och huset ser inte alls längre ut som ett hemsökt utav spöken, utan utav en längtan till havet.

Jag når loppiset och när jag en halvtimme senare går därifrån stannar jag igen upp nu som då. Jag böjer mig vid dikesrenen och fotograferar rödklöver och renfana, går ut till järnvägen som jag på ditvägen redan gått över men eftersom att det nu är folktomt vill jag ta en bild. Jag gör det, vänder om, går längs med Järnvägsgatan in mot stan. Jag tänker att utifrån sett måste jag se ut som en turist, eller kanske någon som precis flyttat till staden och i sin utforskning av den inte ännu hunnit bli hemmablind.

Men så kör en bil ut från Lotta Svärdsgatan och stannar i korsningen, dörren på förarsidan öppnas och ut lutar sig en äldre dam som undrar om jag kan hjälpa henne hitta till TT-Hallen, för där ska kören Madrigalen uppträda den kvällen. Jag försöker ge en vägbeskrivning men vi är båda litet osäkra, fast jag besökt stället många gånger eftersom det finns ett loppis i samma byggnad. ”Hela livet har jag bott i Jakobstad och ändå!”, utbrister kvinnan. Jag slår upp adressen på min telefon och jo, jag hade gett rätt instruktioner, visar kartan åt henne och hon tackar, drar fast dörren, och medan jag går vidare hör jag bilen backa och svänga om på vägen bakom mig.

På kvällen är jag tillbaka i Jakobstad och jag råkar på många gamla klasskamrater från högstadiet. De hade varit på Madrigalens konsert de med, för en av dem sjunger i den, hon min barndomskompis ända sen vi var hos samma dagmamma under åttiotalets mitt allt igenom samma lågstadium till samma klass på högstadiet. ”Hur går det med Linnea då?” frågar en högstadieklasskamrat och jag svarar ”Tjaa jaa, det går väl både bra då och dåligt”, och sedan blir jag så fundersam över detta svar, så självklart men ändå inte ett helt socialt accepterat, att jag helt glömmer bort att bolla tillbaka samma fråga. Men jag gissar att jag vet svaret, det går både bra och dåligt. När två människor inte setts på flera år kan vi alltid räkna med att båda har hunnit erfara bägge aspekter sen sist, förstås, tänker jag och känner mig sedan krass i den tanken men kan inte förneka att den likväl är sann. Ändå, det hade varit trevligt att efterfråga och höra några detaljer, eller ens avslöja någon sådan själv. Det har bara aldrig tillhört min starka sida.

Men nu är jag förberedd. Så hur går det med er då?

Annonser