växa vuxen

makeover-jpg

Ett par lösryckta tankar om att med åren åldras som det fina vin vi människor är:

  1. Minns att när jag var runt 20 så kunde jag bli smått irriterad på att kassapersonal bad mig visa ID vid alkohol- eller cigarettinköp, men det var också innan alla de här infolapparna om att när någon ser ut att vara under 25 eller 30 eller vad det är som ID efterfrågas hade dykt upp — men hur som helst, jag tyckte då att det var aningen förolämpande att eventuellt se ut som en sjuttonåring max. Nu blir jag snarare snopen när kassapersonal inte frågar ID, d.v.s., när jag ser ut att vara över tjugofem eller trettio. Vilket jag är. Det är väl ganska välkänt att när en blir glad över att ombes visa ID, då har en på något plan tagit steget från ungdomen över till vuxendomen. Bland de bästa vardagliga guldkantsdetaljerna jag vet av numera är när personen som efterfrågat identifikation börjar fnittra när hen läser födelseåret, det gör mig SÅ GLAD. Definitivt på god väg att bli vuxen nu, även om jag tror att det är något av en myt att på riktigt känna sig som en. Är i alla fall på god väg att bli gammal, om det fortsätter i samma anda.
  • Parentes: Tidigare i höstas när stan precis hade börjat fyllas av personer iklädda studiehalare och jag sicksackade mellan dem på gågatan och butiken med den smått märkliga känslan av att de antagligen var i blöjor medans jag var i högstadiet och här har de hunnit växa och ta studentexamen och köpa en obehaglig overall* på den tiden som jag bara… varit, mer eller mindre, så frågade en kassörska av mig om jag hade studiekort då jag handlade lunch. Naturligtvis kan folk mycket väl studera i min ålder och äldre, men i.o.m. att det är ungefär tio år sedan jag själv studerade, et cetera, så kändes konceptet väldigt ungdomligt. Jag blev, såklart, DÅRAKTIG LYCKLIG och ville skriva ett tacktal att läsa upp inför någon kommitté.

    * Har aldrig varit del av något studieliv och har ärligt talat alltid tyckt att det verkat jäkligt jobbigt att utstå och ännu värre att vara en av dem, men likväl kan jag ibland lite känna ett sting av saknad för något jag aldrig egentligen saknat — min chans att vara en tröttsam gemenskaplig snapsvisesitzare har passerat och det känns ibland lite trist, ändå, att jag inte tilltalats av sådant som för andra verkar så kontaktknytande och kul.

  1. Under merparten av mitt liv har jag tänkt på mig själv som en ”tjej”. Att titulera mig själv ”kvinna” har länge känts avlägset, så vuxet, så pondusigt (vi låtsas att det är ett ord), så… det är svårt att beskriva, men så ordentligt på något sätt. När jag var liten trodde jag att jag skulle bli kvinna när jag fick mens men haha nej (på tal om det — det är tämligen läbbigt att sådana idéer fortsätter spridas i samhället, könsmogenhet är inte samma sak som vuxenhet*), eller när sex kom med i bilden eller jag flyttade hemifrån eller började arbeta heltid, till exempel, men inte kom Kvinna-identifieringen på köpet med nån av de händelserna heller. Ett skede var jag ganska övertygad om att det aldrig skulle göra entré. Jag vet inte när det hände att jag började tänka på mig själv som en kvinna, men insikten om det slog mig bara för några veckor sedan. Helt plötsligt skulle det kännas som ett skådespel att referera till mig själv som ”en tjej”. Jag är såklart okej med att kallas ”tjej” men det skulle kännas fjompigt att själv beskriva mig som en. Vet ni vad jag menar? Hur som helst, i mina tidiga trettio-nåntingar blev jag kvinna, verkar det som.

    * Inte heller förvandlar militärtjänstgöring killar till män, men det är väl en annan historia.

  • Följdfråga: När började du känna dig som en Kvinna eller Man med versaliserade begynnelsebokstäver? Om det har hänt.
Annonser