party animal

FEST & SÄLLSKAPLIGT

20161002_myra

Så som Myra ovanför har jag känt mig hela helgen, fast utan att hinna bete mig så. Istället har jag besökt två fester, båda roliga och mycket bra, men har varit så trött (och nykter) att jag inte kunnat känna mig som att jag är på rätt plats. Jag känner mig så trist när jag går nånstans och när jag är väl där inser jag att jag är stel och handlingsförlamad och i stort sett oförmögen att hitta saker att säga, men det finns inte riktigt mycket jag kunnat göra åt det. Tröttheten kom över mig lagom tills att arbetsveckan var över och energin räckte mer eller mindre till att jag skulle orka ta mig ut, men inte mycket mer. Kan inte skaka av mig den här känslan av missnöje över den saken, fast jag ändå har haft en bra helg och allt, men jag kunde ha varit mer där. Jag kunde ha varit en av de personerna som omfamnats och absorberats av den där uppsluppna stämningen, men istället har jag känt mig litet som ett främmande objekt. Någonting kantigt bland någonting mjukt. Emellanåt blir det bara så oerhört uppenbart att jag i grunden är introvert och att stora sammankomster därför är svårhanterliga för mig när energinivån redan är låg. Det känns som att jag på nåt vis missar festen, vet ni? Som att jag grips av FOMO fast jag är där.

Men nog om det. Mycket glad för att jag ändå kunde närvara vid konstnärlig verkstadsinvigning, finfin bröllopsfest, samt att jag och Johanna fick göra en liten roadtrip till Jeppis och tillbaka.

Ska försöka ägna merparten av denna söndag åt sedvanliga måsten och borden, d.v.s. städa. Det är kaotiskt här igen, och hur gärna jag än skulle vilja skylla detta på att vi för stunden har tre katter här (Esmeralda gästar oss igen), så är jag rädd att det likväl är jag som sprider kläder och kaffekoppar omkring mig. Äsch.

Annonser

8 reaktioner på ”party animal

  1. Intressant 🙂 Lagd åt det extroverta hållet som jag är (tror jag) kan jag erkänna att jag varit lite ”rädd” för introverta. Man är ju som bekant rädd för det man inte förstår. På en fest till exempel har jag tidigare tolkat introverta som uttråkade (på mig) och onårbara (vilket känns som ett misslyckande för min personlighet). Ingen av mina charmoffensiver tycks ha någon effekt. Men det är ju helt fel! Allt går inte att läsa i ansiktet. Har nyligen insett att introverta är de mest färgsprakande personerna på festen och de trivs hur bra som helst och uppskattar sammankomsten. Obehaget (som jag snappar upp då) ligger snarare i att det ligger förväntningar i luften för det sociala spelet. Jag tror att introverta vill inte, och kan inte leka charader på det sättet. men de skulle vilja att de ville. Så det blir en inre kamp.
    De klagar sen aldrig på att det varit tråkigt eller att jag varit ”för mycket”. som jag tyvärr befarat. Så all min ångest i onödan. Har märkt att några av mina största beundrare är de som tyst betraktar…Så visst når man ut till personer trots att det inte syns/känns. Nu har jag alltså en mer relaxed approach till introverta, när jag förstått det här. Eller har jag? Vad tror du?

    1. Tror du slår huvudet på spiken där med obehag p.g.a. förväntningar för det sociala spelet! Jag tror att för många introverta så känns det lätt som en prestationsfråga att mingla, något som en tävling i vilken de/vi har ett handikapp som inte sedan tas i beaktande i bedömningen. Det blir inte så svårt att känna sig en aning floppig, helt enkelt. När jag själv känner mig pigg och energisk gillar jag att småprata och skoja med obekanta, lite som att lajva att vara extrovert, men när jag istället är tämligen uttömd på ork så märks den där skillnaden i personlighetstyperna så bra för mig: att jag samlar energi av att vara för mig själv, alltså, inte utav att socialisera med andra. Att jag dräneras av att umgås med andra har alltså inte nödvändigtvis något att göra med personerna jag umgås med, utan bara det att energin sjunkit till en sådan nivå att så gott som ALLA blir ”energitjuvar”. Blir förvisso nog snabbare urless på/av personer som är ”för mycket”, tänker typ gåpåiga/gapiga/SE-PÅ-MIG-HÖR-PÅ-MIG!!!-personlighetstyper, men har aldrig upplevt dig som varkendera och absolut inte för mycket på något vis alls! Tycker tvärtom att vi borde se mer av varann!! Nu när du blivit Vasabo och allt! 🙂

      1. Ja men JA! Det måste vi. Umgås alltså. Jag känner att jag missat hela Vasas kulturliv eftersom jag varit workoholic så länge. KÄnner att du har koll på sånt! Du får bli min tour guide! wuhuuu: Vasa is my oyster! Och, jag kunde gott och väl expandera min umgängeskrets som man nog kan räkna på en hand…

  2. Jag kan helt klart känna igen mig i detta.

    Då frågan om introverta och extroverta kommer på tal brukar jag rekommendera Susan Cains bok: Quiet -The Power of Introverts. Boken är väl redan något av en klassiker fastän den kom ut bara för något år sedan. Den svenska översättningen heter bara ”Tyst”, tror jag. Den är en must read bok i ämnet.

    Susan Cain finns också på TED med ett föredrag:

    1. Antar att jag måste ha fått det någonstans ifrån! 🙂 Men vet inte om jag skulle beskriva varken dig eller mig som ”tysta” introverta. Mera som att vi är i stort behov av mycket egen tid men sen när det behovet är fyllt och vi umgås med andra så har vi ofta mycket att säga. Hade inte hört om boken, men jag hittade den som ljudbok. Verkar spännande, ska lyssna på den som följande!

  3. Ja! FOMO fast en är där, jag vet. Tycker det är lite som att jag blir fångad i mig själv, och ju mer jag blir medveten om att jag på nåt sätt är den där ”kantiga bland alla mjuka” desto svårare blir det liksom att komma ifrån det. Gick nyligen hem ganska tidigt från en fest där jag kände att jag fastnat i mig själv och inte orkade sitta och bjuda till längre, men drabbades samtidigt allvarlig FOMO när jag skulle gå. Hade ju hellre varit den där som alltid bara absorberas av stämningen, men har inte hittat någon sån knapp.

    1. Japp, kan relatera! Invärtes kan det bli ett slags självbesatt ältande som känns lite som kvicksand. Varje tanke trampar ner en djupare i den, men insikten om detta i stunden som det pågår hindrar inte att det fortsätter göra så heller. Det kan vara SÅ omöjligt att komma sig ur det där. Jag trivs för det mesta med att vara introvert, men gudars, en sån där knapp. Det skulle verkligen vara DRÖMMEN.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s