Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20160926_ifragasattallt

Stressnivån har trissats upp den senaste tiden och nu har jag svårt att få sömn och drömmer sedan mardrömmar då jag väl somnat. Skulle sova ut under helgen men vaknade istället tidigt och kunde ej somna om, både lördag och söndag, och det dumma är att på grund av denna ihållande trötthet så är också stressen ihållande. Allt jag hetsar upp mig över kunde jag säkert få gjort bara jag inte var så överjävla trött hela tiden — det känns så extra övermäktigt att ta sig förbi momenten i.o.m. att energin inte räcker till för att ens föreställa sig möjligheten. Det är så dumt. Men bit för bit ska det väl gå.

Känner mig ofta som att jag har en enorm häcklande fågel som flyger i låga cirklar omkring mig och hackar mig i ryggen med sin grova, bistra näbb. Med rappa uppmaningar försöker den picka igång någonting i mig. Gör nåt då, gör mer då, var inte så lat, var inte så uppgiven, gör nåt åt det, gör nånting produktivt, var inte så motsträvig, var inte så oinspirerad, tvinga dig själv till att jobba kämpa slita och fejka det tills du kan mejka det. Det låter kanske hemskt, men jag vet samtidigt att den där fågeln på ett ungefär har rätt. Är lyckligtvis också ganska bra på att ignorera den, även om det är med ett dåligt samvete och ett generellt missnöje som jag gör det. Det är egentligen inte de ärenden som den gnatar om som är problemen, utan den förhållandevis låga fritidsmängden. Jag gillar det jag gör, uppgifter jag tagit mig an, planer jag smidit, och jag vill ta mig an dem, jag Vill Göra. Det är bara fortfarande så svårt med att få saker att gå ihop. De här pusselbitarna jag har fått passar mig inte. Min ram är inte fyrkantig.

I övrigt så var jag i går igen och pratade om saker i radio och jag hade ställt ribban lågt: Att det skulle kännas som att det gick bättre än sist. Så kändes det, tack och lov, men fortsättningsvis vågar jag förstås inte lyssna, herregud, och vill helst inte tänka på att någon annan gör det heller. Men, hur som helst, kan klassificera detta som ett framsteg trots att jag återigen drogs med en skvätt efterhandsångest och ett lass nervositet, men jämfört med sist så var det ändå småpotatis. Jag önskar verkligen att det vore smooth sailing med allt sånt här för mig, men, nej, återigen konstruktionsfel i pusslet. Är nästan okej med det, eftersom att ångesten minskade och att jag gick med på att göra ett nytt försök trots den. Det gör att jag känner mig mindre hopplös. Jag vet inte om ni någonsin känt er fullkomligt hopplös inom något område, liksom uppriktigt förkrossat besvikna på hur ni (inte) fungerar, men jag kan säga att det är bittert. Inget kul alls, och det är en lättnad att ta sig en bit ur den kvicksandsgropen.

Skulle gärna blogga om lite annat också men känner verkligen att jag inte har tid. Såklart. Jag misstänker att det här inlägget kan bära en viss miserabel ton men det är inte så illa, egentligen. Jag är bara jäktad och frustrerad, inte olycklig. På återseende!

Kommentarer

6 kommentarer

Post a comment
  1. oktober 19, 2016

    Hörde dig på radion och det gick hur bra som helst! 🙂 Hoppas stressnivåerna snart får en chans att sjunka.

    • oktober 20, 2016

      HJÄLP haha! Men tack så jättejättemycket! 🙂

  2. oktober 19, 2016

    Vilket bra inlägg med skyhög igenkänningsfaktor. Framförallt det där med att digga sitt jobb, men lida av den relativt begränsade mängden fritid. Jag kan ofta känna att jag inte kan erkänna om jag har tagit på mig för mycket, eftersom jag ju älskar mitt jobb och det ju är mina val tidsbristen och tröttheten beror på. Samtidigt tampas man med känslor av otillräcklighet och kanske en gnutta skam. Ibland kan jag också vara rädd för att någon annan ska märka att jag tagit på mig för mycket, men det är då jag har helt för mycket. För mig går det i perioder, vilket gör det lättare att orka. Hur som helst, tack för ett bra inlägg!

    • oktober 20, 2016

      Tack Rofa! 🙂 Ja alltså, det var mer icke-jobb-åtaganden som jag (otydligt) syftade på att jag trivs med, men det du säger låter inte alls obekant för mig heller. Det är främst det här systemet vi har som jag stundvis kan bli så urless på, åtta timmar om dagen fem dagar i veckan. Det är bara SÅ MYCKET av mitt liv. Skulle gärna hinna med mer eget, men samtidigt är det fult att beklaga sig över sådant för vi ska ju vara tacksamma för att vi HAR ett jobb. Vilket jag också är, men jag menar, människor rymmer flera känslor än så förstås. Det känns bara i längden så jävla nedslående att den absoluta majoriteten av ”vill” oundvikligen måste ge vika för ”måste” — men det går i perioder, det med, för mig. Vet inte hur detta ska lösas men jag håller tummarna för att Finland når ett gemensamt beslut om sex timmars arbetsdagar någon gång innan jag når pensionsålder. Ehem.

Trackbacks & Pingbacks

  1. årsresumé tjugohundrasexton | HÄXBRYGD
  2. årsresumé tjugohundrasexton | HÄXBRYGD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS