Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Om vi delar den finlandssvenska bloggosfären i två kategorier, galapersoner och inte galapersoner, så tillhör jag den senare. Det här beror naturligtvis på mig själv, hur jag förhåller mig till fenomen och koncept som gala med prisutdelning, och inte något annat. Galaidén tilltalar många andra, och inget fel med det. Hur som helst, den här splittringen har märkts väldigt tydligt i dag och i går på Finlandssvenska bloggare, med ursprung i Rofas inlägg. I teorin kan jag gilla galaidén väldigt mycket, men detta är när den fortfarande är en diffus hägring i horisonten. Sedan kommer detaljerna fram, och insikten om hur det vore i praktiken.

Jag har gått på en bloggala förut. Det var år 2012, var nominerad för ”årets bäst skrivna blogg” med numera nedlagda Blemma och vi vann också juryns hedersomnämnande för samma kollektiva blogg. Jag misstänker att jag inte vågade säga detta rakt ut då (för det är ofestligt och otacksamt att berätta sånt när nån nu ordnat nåt — det fattar jag), men jag vantrivdes där. Detta hängde definitivt mer på situationen än arrangemanget. Den kändes bara för främmande.

nalen20120022

Det var naturligtvis jätteroligt och jättesmickrande att vara nominerad samt att vinna ett pris. Det kändes också jätteoverkligt. Jag kunde inte se galan som en lika stor grej som de flesta andra unisont tycktes ha bestämt sig för att den var. (Förutom de jag var med där, jag tror vi alla var lite likadana. Fan, kanske alla var likadana. Men i så fall, varför låtsas vi så?) Jag kände konstant så här: Ni vet att det här handlar om bloggar, va? Och med det menar jag inte att förminska bloggandet, från bottnen av mitt hjärta gudars nej, har ju själv hållit på med det och gillat att hålla på med det sen cirka 1996 — och kanske är det just därför som jag tycker att det är så naturligt och vardagligt att kontrasten till gala gör att det skär sig någonstans. Det går inte helt ihop i mitt huvud. Jag tycker att bloggandet är en väldigt stor grej, absolut, men jag tycker att det är en väldigt stor oglamourös grej i en alldaglig förpackning. Det finns dock en oerhörd styrka i det alldagliga och återkommande. Men bloggandet är inte ett skyltfönster, det är en vädringslucka med drag både inåt och utåt. Det här måste ni förstås inte hålla med om, det är bara hur det känns för mig.

Den annalkande bloggalan följer samma mönster som sedvanliga bloggalor, och det är jag innerst inne okej med. Allt måste inte vara för mig, även om det ska medges att jag emellanåt kan känna en viss frustration p.g.a. utanförskapet som det för med sig. Det här tror jag att vem som helst kan relatera till, att det skulle vara trevligt om saker passade en själv. Såklart. Även jag, liksom alla andra, vill gärna känna en samhörighet här i den finlandssvenska bloggosfären. Det gör jag inte genom tanken på galan — men däremot genom blogginlägg som Rofas () i.o.m. att jag kan relatera till vad han säger. Och även jag fattar att det beror på vem och hur jag är, inte hurudan galan är.

Gala med nominering, röstning och prisutdelning medför förstås tävling och en del bloggare är tävlingsinriktade. Det är okej. Likväl kan jag inte rå för att när det exempelvis förs kampanj så skaver det någonstans hos mig. Detta betyder inte att jag på allvar tycker att de inte ”borde få” göra det, men bara att jag personligen tycker det är obekvämt och helst håller mig undan. (Översatt: Jag kan störa mig på det, ja, men känner också att jag inte har någon konkret grund att stå på när det gäller varför jag har rätten att göra det förutom att GRR DE ÄR INTE SOM JAG. Så ni fattar. Det är bara att scrolla vidare!)

Tävlingsaspekten med allt galan medför understryker ett sådant hyperfokus på prestation och popularitet, i någonting som så länge varit en avslappnande hobby för mig. En enorm del av tjusningen i bloggandet är att i den världen har jag mer kunnat komma bort ifrån det där ständiga mätandet och bedömandet av popularitet och prestation. I synnerhet när jag började blogga (på sjuan) så pågick sådant konstant i min värld borta från tangentbordet, och ännu många år efteråt. Popularitetstävlingar ser vi också komma och gå i bloggosfären, men jag vill inte vara med i den leken. Klart att jag ändå känner av den osäkerheten som vem som helst annan (ingen tycker väl om att känna att de är mindre omtyckta än andra på ett sätt eller annat), men jag försöker alltså att hålla den på avstånd.

Jag tycker det är så oerhört tråkigt att då perspektiv i likhet med mina yttras så blir det så lätt förvrängt till något så mycket större än det är. Det är ingen totalsågning, allra minst utav arrangörerna. (De uppfann inte konceptet! Som i övrigt är populärt och omtyckt! Att inte alla har sina galatankar kantade med hjärtögade emojin betyder inte att den kommer bli mindre lyckad!) Det är inte att säga att galan dålig och att alla som ska gå är dumma, utan att säga att den kanske inte är min grej p.g.a. orsaker. Det är inte att kasta skit på den, det är att granska och problematisera, något som definitivt kan vara progressivt för flera än en själv, fastän ens egna subjektivitet såklart måste tas i beaktande. Det är inte heller ett starkt ställningstagande ifrån galan — det kan för den delen bra hända att jag själv går även om den inte är hundra procent min grej — och ingen har sagt att galan är ”fel”. Det är blott iakttagelser, reflektioner och uttryck av ens relation till fenomen och koncept så som bloggalan. Det är egentligen samma sak som alla som skriver ”GALA WOOHOO ÄR SÅ PEPP”, bara att ur ett annat perspektiv. Och inte ens från det motsatta, snarare en bit från sidan bara.

Det ÄR förstås fullkomligt omöjligt att ordna en gala som tilltalar allihopa. Det är alla mycket medvetna och överens om. Ingen kräver att galan ska passa alla och inte heller har någon krävt att den ska passa hen själv. Alla som uttrycker sig vill tvärtom bara göra precis det — uttrycka sig — och kolla efter om de trots allt inte är ensamma i att tycka som de gör, precis som alla andra i bloggosfären.

Vi kan inte avfärda alla funderingar, känslor och åsikter som skiljer sig ur den glädjepeppande majoriteten som missunnsamhet, avundsjuka, gnäll, l’négativité pour l’négativité, jantelag eller liknande arroganta bortförklaringar. Ibland är bara åsikter olika för att människor är olika.

(Och säger ni emot det bevisar ni lite min poäng, hehe.)

Kommentarer

20 kommentarer

Post a comment
  1. oktober 20, 2016

    Du satte ord på mina tankar här. Skulle aldrig ha kunnat formulera mig sådär klockrent. Jag är inte heller en galamänniska trots att jag förra året tog mig från Pargas till Vasa för att se vad det var frågan om. För mig var det mera som att betrakta ett intressant fenomen och lite roligt att se ansiktena bakom bloggarna. Men gala, klänningar, prisutdelning och tävlingar är nog inte min grej, men jag förstår såklart att många är jätteivriga och inget fel med det. Skulle själv inte engagera mig så mycket att jag skulle skriva ett blogginlägg om min tankar kring det, men jag läser inlägg som ditt och Rofas och nickar igenkännande och tycker att det är konstigt att man blir utpekad som en negativ festförstörare för att man uttrycker sin åsikt på sin blogg, som på inget vis är ett personangrepp. Det är vad jag kallar för ärliga bloggar och sådana som jag följer och läser och uppskattar. Sådana som jag själv gärna skulle nominera 😉

    • oktober 20, 2016

      Haha, tack Pernilla! 🙂 Jag tänkte faktiskt på dig och din blogg tidigare idag då jag scollade igenom nomineringsblanketten och funderade om jag ändå skulle skicka in nåt, men det var nog ack så svårt att komma på personer för de flesta fält. Men din blogg tycker jag att hör hemma på Årets hälsoblogg!

      Det är tudelat det här med gala — jag gillar vissa delar av tanken jättemycket men sen vet jag också att i verkligheten är jag nog ingen riktig galatyp. Tror att jag inte riktigt fungerar att umgås under ordnade former, eller vad vi ska säga. Älskar idén på att klä upp sig ordentligt och att ha goda skäl för det, men känner mig sedan obekväm på en motsvarande högtidlig tillställning. (Gah!) I fjol joinade jag på eftersläppet och det blev en riktigt lyckad kväll, även om många olyckligtvis redan gått vid det skedet. Synd att jag missade dig!

      • Pernilla #
        oktober 20, 2016

        Tack Linnea! 🙂 Ja det är inte lätt att vara en tänkande och ständigt ifrågasättande och envis människa. Kanske det är ett virus utan bot? Har försökt bli av med eländet hela mitt liv men har nog gett upp. Tydligen får min hjärna något ut av att sönderanalysera och ifrågasätta till synes okomplicerade saker 😀 Ifjol var jag så slut att jag inte orkade med något eftersläpp, men månne vi inte kommer att råkas ännu i något sammanhang!

        • oktober 21, 2016

          O ja, kan relatera! Är i övrigt okej med att vara sån men fasen så skönt det skulle vara att ibland kunna trycka på paus med allt sånt obekvämt och vara mer utanför huvudet än inuti. Ja, vi får sikta på nån annan gång! 🙂

  2. oktober 20, 2016

    Yes.

  3. ellenstroemberg #
    oktober 20, 2016

    TACK för att du skriver det jag tänker men inte kan formulera.

  4. oktober 20, 2016

    Välformulerad text! 👍

  5. oktober 20, 2016

    Väl skrivet! Muy bien!

  6. oktober 20, 2016

    Jag älskar gala för jag älskar att klä upp mig och gå på fin fest! Roligaste festen ungefär nånsin var nog bloggalan 2010, för då var det både fin fest men också så många oerhört roliga och smarta mänskor jag träffade. Galan 2012 som du nämner kändes lite märklig. Vi var så kort tid på Korjaamo att där inte riktigt hann bli rejäl fest och samtidigt var programmet jättepompöst och sen splittrades alla till olika efterfester. Fast visst hade jag roligt då också, och så fick jag träffa dig irl vilket var ett stort plus. Nu följer jag inte alls med årets gala, jag bloggar ju inte ens mera.

    • oktober 21, 2016

      Alltså JA, så kul att du säger det, för det är ju helt sant men hade helt glömt bort hur plötsligt, spretigt och pompöst allt var. Det hade nog också inverkan på trivseln, kvällen blev liksom indelade i sjok med tvära kast emellan. Roligaste snutten av kvällen, där jag kände mig mest avslappnad och ändå sprallig och glad, var nog där hemma hos Ida-Lina med dig och Blemmagänget. :’) Kan inte riktigt fatta att det var SÅ länge sen vi sågs, alltför länge sen!

  7. oktober 21, 2016

    ”Ni vet att det här handlar om bloggar, va? ”

    Det där är precis den tanken som finns någonstans i kärnan av min förvirring också. Och just på grund av det där vardagliga som är en sådan kontrast till allt som heter gala, precis som du skriver.

    Bra inlägg!

    • oktober 21, 2016

      Fint att läsa, var/är lite nervös för att just den grejen skulle missuppfattas med resultat att jag framstår som nån slags skolgårdsmobbare, hehe. Mardrömmen. Tack! 🙂

  8. marianorrgard #
    oktober 21, 2016

    Så bra skrivet, och på ett sätt som jag inte tycker känns nedlåtande eller negativt mot de som gillar Galan och bloggar om Galan/nomineringar 🙂 Det där med popuaritet är ju alltid lite trist, påminner mig lite om exempelvis skolans Luciaröstande – den som är populärast eller har mest vänner/beundrare vinner. Istället för den som helt enkelt skulle passa bäst i Luciarollen. Ok, i bloggvärlden kan man ju bli populär för att man helt enkelt är bra på det man gör, så kanske skolans Lucia var ett dåligt exempel. Men ja, jag förstår kanske lite grann vad du menar ändå.

    • oktober 22, 2016

      Tack så mycket Maria! 🙂 Jamenvisst, förstår jämförelsen! Tycker självklart att bloggare ”förtjänar” att hyllas och firas och att det är en kul grej, särskilt för de som sätter mycket jobb/tanke/tid bakom sina bloggar så kan det ju vara fint att få bekräftat att det inte går förbi onoterat. Men så tycker jag samtidigt att det alltid är en popularitetstävling på gång i bloggosfären ändå så när det blir så här koncentrerat och tydligt så känner jag mig lite splittrad. De populäraste bloggarna VET ju redan att de är det genom besökarstatistiken och interaktionerna på deras sajter, och det blir lite av en hinna av elitism över det. Vilket förstås är OMÖJLIGT att undgå då det gäller tävlingar/exklusivitet, så det är inte kritik riktad mot galan, men bara en trötthet jag känner mot sådant i allmänhet. Men för de som inte känner likadant så förstår jag att det är en jätterolig och efterlängtad grej. 🙂

Trackbacks & Pingbacks

  1. men gråzonerna då | HÄXBRYGD
  2. topp tio tjugohundrasexton | HÄXBRYGD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS