galenskapen

Om vi delar den finlandssvenska bloggosfären i två kategorier, galapersoner och inte galapersoner, så tillhör jag den senare. Det här beror naturligtvis på mig själv, hur jag förhåller mig till fenomen och koncept som gala med prisutdelning, och inte något annat. Galaidén tilltalar många andra, och inget fel med det. Hur som helst, den här splittringen har märkts väldigt tydligt i dag och i går på Finlandssvenska bloggare, med ursprung i Rofas inlägg. I teorin kan jag gilla galaidén väldigt mycket, men detta är när den fortfarande är en diffus hägring i horisonten. Sedan kommer detaljerna fram, och insikten om hur det vore i praktiken.

Jag har gått på en bloggala förut. Det var år 2012, var nominerad för ”årets bäst skrivna blogg” med numera nedlagda Blemma och vi vann också juryns hedersomnämnande för samma kollektiva blogg. Jag misstänker att jag inte vågade säga detta rakt ut då (för det är ofestligt och otacksamt att berätta sånt när nån nu ordnat nåt — det fattar jag), men jag vantrivdes där. Detta hängde definitivt mer på situationen än arrangemanget. Den kändes bara för främmande.

nalen20120022

Det var naturligtvis jätteroligt och jättesmickrande att vara nominerad samt att vinna ett pris. Det kändes också jätteoverkligt. Jag kunde inte se galan som en lika stor grej som de flesta andra unisont tycktes ha bestämt sig för att den var. (Förutom de jag var med där, jag tror vi alla var lite likadana. Fan, kanske alla var likadana. Men i så fall, varför låtsas vi så?) Jag kände konstant så här: Ni vet att det här handlar om bloggar, va? Och med det menar jag inte att förminska bloggandet, från bottnen av mitt hjärta gudars nej, har ju själv hållit på med det och gillat att hålla på med det sen cirka 1996 — och kanske är det just därför som jag tycker att det är så naturligt och vardagligt att kontrasten till gala gör att det skär sig någonstans. Det går inte helt ihop i mitt huvud. Jag tycker att bloggandet är en väldigt stor grej, absolut, men jag tycker att det är en väldigt stor oglamourös grej i en alldaglig förpackning. Det finns dock en oerhörd styrka i det alldagliga och återkommande. Men bloggandet är inte ett skyltfönster, det är en vädringslucka med drag både inåt och utåt. Det här måste ni förstås inte hålla med om, det är bara hur det känns för mig.

Den annalkande bloggalan följer samma mönster som sedvanliga bloggalor, och det är jag innerst inne okej med. Allt måste inte vara för mig, även om det ska medges att jag emellanåt kan känna en viss frustration p.g.a. utanförskapet som det för med sig. Det här tror jag att vem som helst kan relatera till, att det skulle vara trevligt om saker passade en själv. Såklart. Även jag, liksom alla andra, vill gärna känna en samhörighet här i den finlandssvenska bloggosfären. Det gör jag inte genom tanken på galan — men däremot genom blogginlägg som Rofas () i.o.m. att jag kan relatera till vad han säger. Och även jag fattar att det beror på vem och hur jag är, inte hurudan galan är.

Gala med nominering, röstning och prisutdelning medför förstås tävling och en del bloggare är tävlingsinriktade. Det är okej. Likväl kan jag inte rå för att när det exempelvis förs kampanj så skaver det någonstans hos mig. Detta betyder inte att jag på allvar tycker att de inte ”borde få” göra det, men bara att jag personligen tycker det är obekvämt och helst håller mig undan. (Översatt: Jag kan störa mig på det, ja, men känner också att jag inte har någon konkret grund att stå på när det gäller varför jag har rätten att göra det förutom att GRR DE ÄR INTE SOM JAG. Så ni fattar. Det är bara att scrolla vidare!)

Tävlingsaspekten med allt galan medför understryker ett sådant hyperfokus på prestation och popularitet, i någonting som så länge varit en avslappnande hobby för mig. En enorm del av tjusningen i bloggandet är att i den världen har jag mer kunnat komma bort ifrån det där ständiga mätandet och bedömandet av popularitet och prestation. I synnerhet när jag började blogga (på sjuan) så pågick sådant konstant i min värld borta från tangentbordet, och ännu många år efteråt. Popularitetstävlingar ser vi också komma och gå i bloggosfären, men jag vill inte vara med i den leken. Klart att jag ändå känner av den osäkerheten som vem som helst annan (ingen tycker väl om att känna att de är mindre omtyckta än andra på ett sätt eller annat), men jag försöker alltså att hålla den på avstånd.

Jag tycker det är så oerhört tråkigt att då perspektiv i likhet med mina yttras så blir det så lätt förvrängt till något så mycket större än det är. Det är ingen totalsågning, allra minst utav arrangörerna. (De uppfann inte konceptet! Som i övrigt är populärt och omtyckt! Att inte alla har sina galatankar kantade med hjärtögade emojin betyder inte att den kommer bli mindre lyckad!) Det är inte att säga att galan dålig och att alla som ska gå är dumma, utan att säga att den kanske inte är min grej p.g.a. orsaker. Det är inte att kasta skit på den, det är att granska och problematisera, något som definitivt kan vara progressivt för flera än en själv, fastän ens egna subjektivitet såklart måste tas i beaktande. Det är inte heller ett starkt ställningstagande ifrån galan — det kan för den delen bra hända att jag själv går även om den inte är hundra procent min grej — och ingen har sagt att galan är ”fel”. Det är blott iakttagelser, reflektioner och uttryck av ens relation till fenomen och koncept så som bloggalan. Det är egentligen samma sak som alla som skriver ”GALA WOOHOO ÄR SÅ PEPP”, bara att ur ett annat perspektiv. Och inte ens från det motsatta, snarare en bit från sidan bara.

Det ÄR förstås fullkomligt omöjligt att ordna en gala som tilltalar allihopa. Det är alla mycket medvetna och överens om. Ingen kräver att galan ska passa alla och inte heller har någon krävt att den ska passa hen själv. Alla som uttrycker sig vill tvärtom bara göra precis det — uttrycka sig — och kolla efter om de trots allt inte är ensamma i att tycka som de gör, precis som alla andra i bloggosfären.

Vi kan inte avfärda alla funderingar, känslor och åsikter som skiljer sig ur den glädjepeppande majoriteten som missunnsamhet, avundsjuka, gnäll, l’négativité pour l’négativité, jantelag eller liknande arroganta bortförklaringar. Ibland är bara åsikter olika för att människor är olika.

(Och säger ni emot det bevisar ni lite min poäng, hehe.)

Annonser