slutspurten

20161025_diptyk

Jag vet att det är tråkigt att läsa om hur mycket folk jobbar och hur trötta de blir som resultat av det, så jag ska försöka hålla mig ifrån det denna gång, men låt oss bara säga att det är svårt att beskriva livet just nu utan att gå in på de två sakerna. Likväl ska jag ge det ett försök.

Min goda vän Karin bor hos oss den här veckan p.g.a. kurser i Vasa och det är supertrevligt att ha en gäst! Varken jag eller Alfred utgör dessvärre det bästa sällskapet just nu i.o.m. slutspurten av hans historiebok som snart ska gå i tryck, men tack och lov har vi ju också tre katter hos oss som kan fylla i där människovärdarnas socialiserande brister. Kvällarnas rutin är ungefärligen så här: Jag kommer hem till Alfred och Karin (plus katter), vi pratar om våra dagar en skvätt i vardagsrummet, vi äter middag i köket, och sedan söker jag mig till min datavrå där jag sammanställer kollage till boken, Karin till vardagsrummet där hon stickar (jag och Alfred har fått varsitt par fina sockor, hurra!) till musik eller Netflix, och Alfred till sin arbetsvrå i köket där han korrigerar texter eller vilka bokrelaterade uppgifter han än kan tänkas ägna sig åt, är osäker. (Under tiden är för övrigt Alfred och jag naturligtvis iklädda våra nya stickade sockor, och våra fötter är varma och glada.) Esmeralda går omkring och pratgnäller med oss, Selma myschar åpå för sig själv i nåt hörn och Myra varvar att spinnande besöka oss alla tre människor i tur och ordning. I går kväll satt Karin och Alfred i vardagsrummet och lyssnade på Pelle Svanslösberättelser på vinyl, hörde själv inte så mycket av historierna men hörde ibland åhörarna mysigt fnissa till.

Det är lite spännande, tycker jag, att vi fann oss i den formen av umgänge som ofta känns helt naturligt lagom för mig. Det är klart, skulle jag inte ha grejer som akut måste göras så skulle jag rikta mig utåt mer, dra med Karin på loppisar och sitta och skvallra vid köksbordet, men det är inte så att jag känner mig ensam och socialt understimulerad utav att istället främst umgås på det här sättet. Bara besvärad över att jag inte hittills hunnit ta till vara på sällskapet mer, för alltså det är verkligen pur lyx att ha en bästis i hemmet. För många år sedan så fyllde jag i något bloggformulär och det var nån fråga i stil med vad jag uppskattar i ett partnerskap, och jag nämnde att samexistera. Att sitta i närheten av varandra men jobba med egna grejer och nu som då växla några ord — det här har tydligen inte förändras och gäller lika bra oavsett typen av partnerskap eller antalet partner. Men skulle någon superextravert person äntra det upplägget skulle hen nog antagligen bli något obekväm och ganska kvickt uttråkad, gissar jag.

Enligt en rekommendation av min far så hörslar jag just nu Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking av Susan Cain och således tänker jag mycket på det här med extraversion och introversion. Den behandlar också typer av socialt umgänge och mycket annat som jag tycker att är hemskt fascinerande, men jag hinner/kan inte riktigt gå in på det just nu. Istället vill jag ställa frågan: Vilka umgängesformer gillar/föredrar ni? Och i vilka situationer känner ni er socialt obekväma?

I efterhand kan jag tillägga att det här inlägget har blivit skrivet mycket uppdelat tidseffektivt, d.v.s. under flertalet kaffepauser på jobbet i går och i dag. Det gäller att klämma in snuttar av saker där de ryms om de ska bli gjorda — en tes som känns extremt typisk i mitt varande dessa dagar. Ändå faller mycket bort. Men i morse har jag i alla fall hunnit tvätta håret efter sex, möjligtvis sju, dagar, så det är i alla fall nåt. Små segrar, små segrar.

Annonser