att ha egen tid

barndombaat
Tidigt 90-tal, är fortfarande påtagligt blond och iklädd samma jeansjacka som jag bar på min första skoldag. Åker båt någonstans (Danmark? Tyskland? FINLAND?!) med mina systrar som jag klippte bort utifall att de inte ville synas här. Ville dock spara deras identiska handpositioner.

Jag är mycket yngre än jag är nu och jag står bakom huset, en bit utanför mitt sovrumsfönster och tittar ut mot skogen bakom förrådet. Jag står i princip helt stilla men i mitt huvud kryllar det av rörelse. Jag är fullkomligt uppsugen i det. Jag minns inte mera vad jag föreställde mig, men jag vet att detta var mitt vanligaste sätt att leka under barndomen (och antagligen fortfarande). Inte polis-och-tjuv, inte bollen-på-sin-plats, inte blindbock, inte kurragömma, inte under-hökens-vingar-kom, inte tjirutunnu, men rätt och slätt bara tankar, fantasier om äventyr och vidunderligheter.

Det är en mild dag, jag tror jag är iklädd shorts och t-skjorta, kanske är det sommar och jag har sommarlov. Min granne som är några år yngre än mig dyker plötsligt upp kring husknuten. ”Hej”, säger hon, och jag blir direkt irriterad. Jag tappar tråden i mina tankar och kommer av mig i min lek, och det här har jag alltid avskytt. Avbrott.

”Sluta, ni förstör mig!”, har mina systrar berättat att jag som liten brukade ropa när de kom in i mitt rum. Jag visste inte skillnad på förstöra och störa, och jag har skrattat åt det i efterhand, hur knäppt dramatisk jag måste ha låtit, men egentligen tror jag inte att jag hade helt fel. Det känns alltid som att det jag byggt upp i huvudet förstörs en aning när jag blir avbruten innan jag byggt klart. Det rasar ihop, och kvar finns en hög med klossar som jag måste sortera och sätta ihop igen.

Jag säger oengagerat hej åt min granne, försöker ignorera henne och hoppas att hon ska förstå vinken och sticka iväg. Jag tror att hon är ungefär fem år yngre än vad jag är, en åldersskillnad som är väldigt påtaglig då, men i barndomen ville jag alltid ha en lillasyster så jag gillade att leka med min granne bland. Jag tror att hon var vad folk brukar beskriva som lillgammal och hon imponerade ständigt på mig med sin förmåga att uttrycka sig, aldrig som en barnrumpa eller snorunge, men just den här gången tycker jag att hon är precis så där som mina vänner med yngre syskon beskriver minstingarna eller mina egna äldre systrar betraktar mig ibland — störig och liten.

Grannen undrar vad jag gör, om jag vill leka, och jag säger att jag är upptagen med annat och inte har tid. Naturligtvis är hon tämligen oövertygad om sanningshalten i detta påstående, i och med att hon med egna ögon en minut tidigare sett mig bara stå stilla och stirra rakt fram med en blick ofokuserad någonstans i fjärran.

Någonstans här blir vi sura på varandra. Hon beklagar sig, i mina öron ytterst självömkande och anklagande, ”Men då inte granne X vill leka heller och grannar Y och Z är borta så har jag ingen att va med”, och jag säger svalt att det kan jag ingenting åt. Jag känner mig trängd av det hon säger, som att det plötsligt blivit min plikt att stå till tjänst, i alla fall när ingen annan kan underhålla henne. Jag är så frustrerad på att jag står här och mår så bra, för mig själv, och plötsligt kommer någon och avbryter mig och dessutom dumpar ett krav på mig att jag ska sluta må så bra, för mig själv, för resten av dagen. Eller tills att det inte passar för henne mera, fast det inte egentligen passar nu för mig. Det är verkligen inte vad jag vill. Jag vill ha min egna tid.

Så hon går.


Nu som då tänker jag på den här händelsen och samtidigt som det är superlätt för mig att återkalla avbrottsfrustrationen så grämer jag mig också över hur kallt nonchalant och själviskt elak jag var. Till saken hör att jag inte kan minnas att vi faktiskt någon gång lekte efter detta, så det kan hända att situationen markerade slutet. Den möjligheten känns förstås inte jättekul.

Såna här minnen ploppar tätare upp till ytan nu för tiden. Gånger jag har velat vara för mig själv, gånger jag har stressat upp mig över att smida planer för att jag kanske redan känner behovet av egen tid eller har varit rädd för att jag kommer behöva det då, gånger jag har blivit jävligt irriterad på avbrott och på återkommande sådana jävligt förbannad. Hur galet många gånger jag tappat tråden, men inte på en lång stund kunnat skaka av mig missnöjet som medföljer.

Tidigare i höstas lyssnade jag på Amy Schumers The Girl with the Lower Back Tattoo och hon nämner sin introversion och sitt behov av att vara ensam, och jag kan relatera. När jag senare hörslar den där ljudboken jag nämnde i förra inlägget, d.v.s. Susan Cains Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking, så känns det som att många bitar börja falla på plats.

Jag känner att jag får en viss upprättelse, för händelser så som den jag här berättat om. Jag borde och kunde ha hanterat den bättre, d.v.s. varit vänligare, men mer än så borde jag inte gräma mig över. Det är ”normalt” att känna så som jag gjorde och jag har rätt till mina ensliga behov och viljor. Jag har förstås länge vetat att det inte är fult att vilja ha tid för sig själv, men nu känner jag att jag fått det bekräftat att det inte heller är fult att faktiskt bara ta den ibland — och är folk oförstående för mina behov så är inte det så jättefint, heller. (Det är snarare själva tillvägagångssättet som var fult just den där gången med grannen.) Jag är fortsättningsvis den som helst säger ja när vänner vill träffas, och jag skulle aldrig avboka en planerad träff med en vän utan andra skäl än ”vill vara ensam”, men jag har liksom bättre förståelse för mig själv för varför jag blir så vresig och varför mina cirklar rubbas så när jag blir avbruten i mitt tankearbete. Det är för att jag älskar att arrangera mina cirklar, vi kunde nästan kalla det ett behov. Jag blir sur när jag inte har tillräckligt med egen tid.

Studier visar att avbrott är ett av de största hindren för produktivitet, och andra forskningar tyder på att människor är mer kreativa när de får åtnjuta enskildhet utan avbrott, berättar Cain i Quiet. Hon går också in på företagstrenden öppna kontorslandskap, alltså där anställda delar rum. Dessa anställda blir oftare sjuka än anställda som har egna rum, kanske inte förvånande med tanke på att alla nyser och hostar i samma rum. Men det är mer än så, för det är också mer troligt att de lider av högt blodtryck och förhöjda stressnivåer. De blir oftare osams med sina kolleger, har färre personliga samtal med dem, och oroar sig för att någon ska tjuvlyssna när de talar i telefon eller tjuvkika på deras skärmar. (M.a.o. så blir det en otrygg stämning där det ofta känns som att en måste akta sig.) De utsätts också mer ofta för oväsen som de inte kan kontrollera, ofta höga ljud (exempelvis summan av många personer som pratar i samma rum), vilket höjer pulsen och får kortisol att utsöndras, vår ”fight or flight”-stresshormon. Detta gör bl.a. att människor blir mer lättretliga, aggressiva och dessutom långsamma med att hjälpa varandra.

Tänk. Allt det bara för att de inte får arbeta i ensamhet, försvinna in i sina huvuden, borta från avbrott.


Så med den här informationen i bagaget så kan jag blicka tillbaka på det som utspelade sig mellan min granne och mig bakom husknuten för herrans många år sedan, och tänka: Ahaa. Så jag blev stressad. Inte för att hon var störande, eller för att det är något fel på mig annat än att jag inte orkade vara vänligare, utan för att jag var som jag beskrev mig i början: Fullkomligt uppsugen i något eget.

Annonser