att ha egen tid

opinion & reflektion
barndombaat

Tidigt 90-tal, är fortfarande påtagligt blond och iklädd samma jeansjacka som jag bar på min första skoldag. Åker båt någonstans (Danmark? Tyskland? FINLAND?!) med mina systrar som jag klippte bort utifall att de inte ville synas här. Ville dock spara deras identiska handpositioner.

Jag är mycket yngre än jag är nu och jag står bakom huset, en bit utanför mitt sovrumsfönster och tittar ut mot skogen bakom förrådet. Jag står i princip helt stilla men i mitt huvud kryllar det av rörelse. Jag är fullkomligt uppsugen i det. Jag minns inte mera vad jag föreställde mig, men jag vet att detta var mitt vanligaste sätt att leka under barndomen (och antagligen fortfarande). Inte polis-och-tjuv, inte bollen-på-sin-plats, inte blindbock, inte kurragömma, inte under-hökens-vingar-kom, inte tjirutunnu, men rätt och slätt bara tankar, fantasier om äventyr och vidunderligheter.

Det är en mild dag, jag tror jag är iklädd shorts och t-skjorta, kanske är det sommar och jag har sommarlov. Min granne som är några år yngre än mig dyker plötsligt upp kring husknuten. ”Hej”, säger hon, och jag blir direkt irriterad. Jag tappar tråden i mina tankar och kommer av mig i min lek, och det här har jag alltid avskytt. Avbrott.

”Sluta, ni förstör mig!”, har mina systrar berättat att jag som liten brukade ropa när de kom in i mitt rum. Jag visste inte skillnad på förstöra och störa, och jag har skrattat åt det i efterhand, hur knäppt dramatisk jag måste ha låtit, men egentligen tror jag inte att jag hade helt fel. Det känns alltid som att det jag byggt upp i huvudet förstörs en aning när jag blir avbruten innan jag byggt klart. Det rasar ihop, och kvar finns en hög med klossar som jag måste sortera och sätta ihop igen.

Jag säger oengagerat hej åt min granne, försöker ignorera henne och hoppas att hon ska förstå vinken och sticka iväg. Jag tror att hon är ungefär fem år yngre än vad jag är, en åldersskillnad som är väldigt påtaglig då, men i barndomen ville jag alltid ha en lillasyster så jag gillade att leka med min granne bland. Jag tror att hon var vad folk brukar beskriva som lillgammal och hon imponerade ständigt på mig med sin förmåga att uttrycka sig, aldrig som en barnrumpa eller snorunge, men just den här gången tycker jag att hon är precis så där som mina vänner med yngre syskon beskriver minstingarna eller mina egna äldre systrar betraktar mig ibland — störig och liten.

Grannen undrar vad jag gör, om jag vill leka, och jag säger att jag är upptagen med annat och inte har tid. Naturligtvis är hon tämligen oövertygad om sanningshalten i detta påstående, i och med att hon med egna ögon en minut tidigare sett mig bara stå stilla och stirra rakt fram med en blick ofokuserad någonstans i fjärran.

Någonstans här blir vi sura på varandra. Hon beklagar sig, i mina öron ytterst självömkande och anklagande, ”Men då inte granne X vill leka heller och grannar Y och Z är borta så har jag ingen att va med”, och jag säger svalt att det kan jag ingenting åt. Jag känner mig trängd av det hon säger, som att det plötsligt blivit min plikt att stå till tjänst, i alla fall när ingen annan kan underhålla henne. Jag är så frustrerad på att jag står här och mår så bra, för mig själv, och plötsligt kommer någon och avbryter mig och dessutom dumpar ett krav på mig att jag ska sluta må så bra, för mig själv, för resten av dagen. Eller tills att det inte passar för henne mera, fast det inte egentligen passar nu för mig. Det är verkligen inte vad jag vill. Jag vill ha min egna tid.

Så hon går.


Nu som då tänker jag på den här händelsen och samtidigt som det är superlätt för mig att återkalla avbrottsfrustrationen så grämer jag mig också över hur kallt nonchalant och själviskt elak jag var. Till saken hör att jag inte kan minnas att vi faktiskt någon gång lekte efter detta, så det kan hända att situationen markerade slutet. Den möjligheten känns förstås inte jättekul.

Såna här minnen ploppar tätare upp till ytan nu för tiden. Gånger jag har velat vara för mig själv, gånger jag har stressat upp mig över att smida planer för att jag kanske redan känner behovet av egen tid eller har varit rädd för att jag kommer behöva det då, gånger jag har blivit jävligt irriterad på avbrott och på återkommande sådana jävligt förbannad. Hur galet många gånger jag tappat tråden, men inte på en lång stund kunnat skaka av mig missnöjet som medföljer.

Tidigare i höstas lyssnade jag på Amy Schumers The Girl with the Lower Back Tattoo och hon nämner sin introversion och sitt behov av att vara ensam, och jag kan relatera. När jag senare hörslar den där ljudboken jag nämnde i förra inlägget, d.v.s. Susan Cains Quiet: The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking, så känns det som att många bitar börja falla på plats.

Jag känner att jag får en viss upprättelse, för händelser så som den jag här berättat om. Jag borde och kunde ha hanterat den bättre, d.v.s. varit vänligare, men mer än så borde jag inte gräma mig över. Det är ”normalt” att känna så som jag gjorde och jag har rätt till mina ensliga behov och viljor. Jag har förstås länge vetat att det inte är fult att vilja ha tid för sig själv, men nu känner jag att jag fått det bekräftat att det inte heller är fult att faktiskt bara ta den ibland — och är folk oförstående för mina behov så är inte det så jättefint, heller. (Det är snarare själva tillvägagångssättet som var fult just den där gången med grannen.) Jag är fortsättningsvis den som helst säger ja när vänner vill träffas, och jag skulle aldrig avboka en planerad träff med en vän utan andra skäl än ”vill vara ensam”, men jag har liksom bättre förståelse för mig själv för varför jag blir så vresig och varför mina cirklar rubbas så när jag blir avbruten i mitt tankearbete. Det är för att jag älskar att arrangera mina cirklar, vi kunde nästan kalla det ett behov. Jag blir sur när jag inte har tillräckligt med egen tid.

Studier visar att avbrott är ett av de största hindren för produktivitet, och andra forskningar tyder på att människor är mer kreativa när de får åtnjuta enskildhet utan avbrott, berättar Cain i Quiet. Hon går också in på företagstrenden öppna kontorslandskap, alltså där anställda delar rum. Dessa anställda blir oftare sjuka än anställda som har egna rum, kanske inte förvånande med tanke på att alla nyser och hostar i samma rum. Men det är mer än så, för det är också mer troligt att de lider av högt blodtryck och förhöjda stressnivåer. De blir oftare osams med sina kolleger, har färre personliga samtal med dem, och oroar sig för att någon ska tjuvlyssna när de talar i telefon eller tjuvkika på deras skärmar. (M.a.o. så blir det en otrygg stämning där det ofta känns som att en måste akta sig.) De utsätts också mer ofta för oväsen som de inte kan kontrollera, ofta höga ljud (exempelvis summan av många personer som pratar i samma rum), vilket höjer pulsen och får kortisol att utsöndras, vår ”fight or flight”-stresshormon. Detta gör bl.a. att människor blir mer lättretliga, aggressiva och dessutom långsamma med att hjälpa varandra.

Tänk. Allt det bara för att de inte får arbeta i ensamhet, försvinna in i sina huvuden, borta från avbrott.


Så med den här informationen i bagaget så kan jag blicka tillbaka på det som utspelade sig mellan min granne och mig bakom husknuten för herrans många år sedan, och tänka: Ahaa. Så jag blev stressad. Inte för att hon var störande, eller för att det är något fel på mig annat än att jag inte orkade vara vänligare, utan för att jag var som jag beskrev mig i början: Fullkomligt uppsugen i något eget.

Annonser

9 reaktioner på ”att ha egen tid

  1. Kan relatera. Jag är också den som förskräckt stirrade på grannflickorna och sa ”nej” när de undrade om jag ville hoppa twist. Blir helt rabiat av att bli avbruten, otroligt nervös om folk föreslår ett besök som tar längre än en kväll. Min mammas vän berättade åt mig att jag lekte katt när hon träffade mig för första gången då jag var fem – o att hon trodde att jag var lätt störd för att jag liksom inte lekte katt en stund utan jag VAR katt, hela kvällen. Såna där historier förstår jag så bra – klart man hellre är katt o möter människor på katters vis – om man har möjlighet liksom. O som barn hade man ju möjlighet till allt sånt där!

    1. Haha, ”klart man hellre är katt o möter människor på katters vis”! PREDIKA, as they say. Jag kände mig utanför om jag inte blev inbjuden till att delta i gäng som lekte, så det var lite splittrat där. Och nu då jag tänker på det så var jag faktiskt alltid urusel på att själv fråga om någon ville leka. (Är fortfarande.) Tror inte det bara handlade om blygsel, utan också det här att jag inte ville tränga mig på. Tänk om någon annan hellre ville vara själv, liksom. Tänk om jag FÖRSTÖR FOLK.

      Avbrott är på riktigt bland det värsta jag vet, känner definitivt igen mig i beskrivningen ”rabiat”.

  2. Jag känner också igen det där. Har alltid gillat att försvinna in i mig själv eller vad jag än råkar syssla med, har alltid haft svårt för att bli avbruten och kan vara riktigt vresig om jag dessutom råkar vara trött när någon stör mig i min ensamhet.

    1. O ja, det där med trötthet spelar också en stor roll har jag märkt. Det är så oförskämt svårt att hitta den där tråden igen när den en gång tappas då en redan är trött och fumlig i hjärnan. Sjuuukt frustrerande, och den riktar sig både inåt och utåt den där frustrationen. FY FAN för dig som gjorde så här åt mig och ÅT HELVETE med mitt jävla värdelösa bajshuvud, typ.

  3. Känner igen mig så väl. Hur viktigt det är att vara i sig själv och få vara där utan att bli avbruten. Jag tror att det hänger ihop med att jag har så extremt lång startsträcka till att komma igång med någon egen kreativ verksamhet, att det behöver mala på så länge i tystnad och tråkighet innan det kommer ut något. Det har tveklöst varit en av de tuffaste sakerna med att få barn, att ALLTID bli avbruten, hela tiden. Och jag kan konstatera att du hade rätt på den punkten, på ett sätt förstör det verkligen delar av mig som person. Sedan kompenseras det naturligtvis av en hel massa annat, till exempel att jag blivit bättre på att gå in och ut ur den där inre världen mycket snabbare. Dessutom har jag utvecklat ytterligare uppskattning för den där tysta, långsamma samvaron som man gärna har med människor som man känner väldigt väl och är bekväma med. Vill minnas att vi var rätt bra på det där även om barn/unga. Tror vi skulle vara ännu bättre på det nu, att vara parallellt på något sätt.

    1. Känner också igen mig i det du säger om lång startsträcka, det tar ofta sin tid att komma igång. Tankeprocessen kan vara jättelång, med det här senaste kollageprojektet till Alfreds bok så har tanken gnatat på i ett halvår ungefär innan jag över huvud taget kommit på hur/vad jag ska göra. Har tänkt på det där med barn också, att jag kan gnälla om avbrott NU men hur seriöst knäpp kommer jag inte bli då/om jag får barn (?!), så det är betryggande att läsa att det går att odla fram mer flexibilitet även på det planet. Jag fick precis en glimt av då vi var barn och vi satt hemma hos mig på motsatt sida av skrivbordet och ritade t-shirttryck i tysthet, men visade upp vad vi gjort nu som då. Saknar det, saknar dig!

      1. Ja, precis så! Det där att bara vara och gärna pyssla med något kreativt tillsammans, fast göra det parallellt, lite i sina egna världar. Saknar det verkligen, jag gör det så sällan nuförtiden, vuxna överlag tror jag gör det alldeles för sällan (varför?).

        Och ja, det är FRUKTANSVÄRT med barn på det sättet. Samtidigt unnar jag ju barnen det där, att faktiskt få avbryta och få uppmärksamhet. Jag brukar göra någonslags avvägning om jag behöver vara ostörd mest för att inte bli knäpp eller om han behöver få min uppmärksamhet mest för att inte bli knäpp. Oftast landar jag i att jag klarar mig utan att bli knäpp ett tag till. Men inte alltid. Heh.

        Puss!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.