Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20160922_koek

Sent igår kväll bekände jag en sak i en kommentar, och jag tänkte att jag eventuellt borde göra ett eget inlägg av det. I stort sett är det här inlägget den kommentaren, men jag ska putsa till och vidareutveckla den här och där med förhoppningar om att den ska bli tydligare. Lite bakgrundsinfo: Finalisterna till bloggalan har presenterats. Tidigare under gårdagen hade jag läst Malins inlägg kring att inte passa in, och tänkte därmed på utanförskap under dagens lopp. I går kväll då så läste jag Lindas inlägg om bekräftelse och det var där jag skrev kommentaren som jag ska komma till.

Jag tror nämligen att det är väldigt många som känner sig utanför för att de inte finns på listan på nominerade, men att det är svårt att medge en sådan sak. Det råder en slags populär kommunikativ trend där sånt vi säger som inte är att glädjas med andra till 110%, tenderar betraktas som missunnsamhet och ful ful avundsjuka. Så det är inte så otänkbart att få vill avslöja att de känner sig utanför eller besvikna. Det känns antagligen futtigt på flera sätt.

Trots att jag själv hållit mig på avstånd ifrån galan och definitivt inte hade kunnat föreställa mig att jag skulle ha dykt upp någonstans på nomineringslistan*, så kände jag ändå ett snopet sting när jag väl scrollat igenom den. Det blir på något vis en sådan skarp illustration av ”detta är de populäraste bloggarna och DU är inte en av dem”. Istället för att tänka på hundra bra bloggar som inte heller fanns på listan, så jämförde jag mig själv med de tre nominerade i varsin kategori, i den stunden. Jag fokuserade alltså på den allra mest negativa aspekten av det, och jag tror inte att det bara är jag som har sådana tendenser.

* Det säger jag inte utav ödmjukhet, inte ens fejkad sådan, jag gillar min blogg och tycker den oftast är ganska bra (kaaan ju förvisso hända att jag är aningen partisk…), men jag inser ju också att jag inte har så många besökare eller uppdaterar så flitigt och allt sånt.

Den typen av jämförelser där jag befann mig i ett klart underläge fick mig att känna mig osäker och tveksam — kände små undrande hugg så som är det någon vits att blogga, inte kan jag ändå tävla med de där, et.c. I en sekund där glömde jag liksom bara bort att jag inte bloggar för att bli populär. (Menar inte att de nominerade gör det heller, bara att det inte borde spela någon större roll för mig om jag är ”populär” eller inte.) Jävligt obehagligt, ärligt talat, att det är så lätt att glömma det. För jag tycker att jag tänker på detta så ofta och jobbar på att inte jämföra mig själv med andra i bloggosfären. Likväl gjorde jag det hux flux.

Och nu tänker jag på de som inte stretade emot galahajpen, och hur det kan tänkas kännas för dem. Det är så lätt att rivas med i ivern som genomsyrat vår bloggosfär de senaste veckorna, att dras med i den där lavinen av förhoppningar och pepp… Men sen när vi når fram till detta moment och sluttningen planat ut så sitter kanske majoriteten av de som tumlat tätt intill varandra framför sina skärmar och känner sig just så — avskärmade.

Jag menar om t.o.m. jag som trodde att jag verkligen hade noll intresse av det hela ändå kände en kvick smärt av utanförskap och impopularitet, så nog kan jag allt föreställa mig att det kan kännas ganska så knäckande för de som istället gått all in.

Det är något otäckt med känslan av att vår bloggosfär på något vis kulminerar i galan. Men bloggosfären gör ju inte det, den går vidare och vidare och vidare.

Jag förstår att bloggalan sprider mycket glädje, så jag försöker inte säga att den inte borde ordnas eller dylikt. Men jag vill säga att det är viktigt, för många av oss, att minnas vad Linda säger, att pris inte är allt. Det är jättefint med priser och nomineringar och alla ska känna sig stolta, ja, men bloggosfären är ändå större än så, mer än så, och framför allt är den här varje dag. Du kommer skriva nya uppskattade inlägg och du kommer knyta flera vänskapsband och du kommer delta i ivriga diskussioner och du kommer känna att du ändå — trots och oavsett hur du än har känt under de senaste dagarna — visst är innanför.

Kommentarer

8 kommentarer

Post a comment
  1. november 2, 2016

    Synd att du känner sådär 😦 själv är jag nominerad och tror ärligt talat att det är för att jag bett folk att göra det – ”rösta på mig om du vill”. Jag har ingen megablogg och det finns många andra som kunde ha passat in bättre än många av de nominerade! Så jag förstår att man i första hand kanske känner den där besvikelsen men själv tror jag att listan kunde ha sett helt annorlunda ut om ingen bett folk att rösta på dem 🙂 alla bloggar är fina ändå och inte ens den som vinner Årers blogg är nödvändigtvis den bästa bloggen. Jag har inte ens läst regelbundet 90 % av de nominerades bloggar 😀 jag tror kort sagt att det ser bättre ut än vad det är! Du har btw en otroligt mysig och bra blogg!

    • november 2, 2016

      Åh nej alltså jag GÖR ju inte det, men jag gjorde det en kort stund, så det är lätt att sympatisera med de som eventuellt (antagligen?) tycker att det känns jobbigt och har haft förhoppningar och allt sånt. Vilket jag också förstås tycker att är helt förståeligt att ha. (Haha hjälp är så rädd för att nån ska få för sig att jag säger att något är ”fel”, så blir lite upprepigt det här med att fatta/sympatisera, hehe.)

      Men tack så mycket! Och detsamma, röstade på dig i går! 🙂

  2. Pernilla #
    november 2, 2016

    Tack för ett ärligt inlägg! Läste det och blev sedan sittandes och stirrade tomt på skärmen. Massor med tankar som flyger runt i mitt huvud. Nu blev ju jag nominerad vilket jag ännu inte riktigt kan tro att är sant. Jag har också sagt tidigare att ett pris och en gala inte är allt. Men om jag också ska vara riktigt råärlig så skulle jag också ha känt ett litet sting och en liten våg av bitterhet ifall jag inte skulle ha hittat min blogg bland de nominerade. För fastän man vet att livet går vidare och man bloggar på som vanligt efter galan också så kan man inte rå för att man på någon nivå jämför sig med andra bloggare. Det är ju folk man kommunicerar med i cybervärlden och i riktiga livet ibland också. Det kan vara vänner också. Min poäng är väl bara att det är mänskligt att jämföra sig med andra. Om man själv tycker att man gör ett bra jobb med sin blogg varför röstar de andra i gruppen inte på en då? Tanken susar förbi för de flesta vare sig man vill det eller inte. För en del blåser den snabbt förbi medan den kan dröja längre hos andra. Man kan tvivla på sig själv för ett tag. Vi människor är väl bara sådana djur som vill känna oss accepterade och sedda. Det är bara naturligt. Sorry om det blev för mycket svammel här! Det här är bara mina spontana tankar när jag läste ditt inlägg.

    • november 2, 2016

      Jamen precis, det går båda vägarna! Och så ÄR det väl bara med mycket i livet och finns inte så mycket att göra åt det, men tyckte bara att det var en sån här grej som vi kanske smusslar lite onödigt mycket med ibland. Inte måste det vara så himla fult att erkänna brister, osäkerheter och besvikelser, liksom. Och jo, håller helt med. Det ÄR naturligt att tvivla och att jämföra och allt sånt hör säkert bara mänskligheten till. Blev själv bara förbluffad, trodde jag skulle vara tämligen immun särskilt vad det gäller galan, vars tävlingsaspekt jag varit så ointresserad av, men likväl kände jag nånting vemodigt av och an. Tror ju också att sådana känslor är jäääkligt lätt att gräva ner sig i, om en är lagd åt det hållet. (Är det oftast, men just denna gång gick det bra. Undantaget som bekräftar regeln, hehe.)

      Och jag tycker för övrigt att det är SÅ KUL att du är bland de nominerade! Sa jag inte det va?? 😀

      • Pernilla #
        november 2, 2016

        Jag förstår dig. Nu har man ju oavsett hur man trott sig tycka och tänka ägnat en hel del tid och tanke åt galafenomenet så det är inte så konstigt att man reagerar lite annorlunda än vad man skulle ha trott. Och tack! Att min blogg är nominerad är nog kul på flera nivåer alltså 😀 Får ta och blogga om det sen när allt har blåst förbi.

        • november 3, 2016

          Det är ju helt sant. Svårt att missa att det är galatider i bloggosfären, om vi säger så. 🙂 Yes, det inlägget ser jag fram emot!

Trackbacks & Pingbacks

  1. men gråzonerna då | HÄXBRYGD
  2. topp tio tjugohundrasexton | HÄXBRYGD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS