remember remember the ninth of november

20161109_kumela

Gårdagens loppisbesök resulterade bland annat i detta lampfynd som ni ser ovan, tyckte den var så charmigt fulsnygg. På etiketten hade försäljaren skrivit med ranglig handstil att stommen består av en karaff utav inhemska Kumela. Konsulterade oraklet (Google) och det visar sig att Kumelan lasitehdas var aktiv i Riihimäki från 1937 till 1985. Hittar tyvärr ingen stämpel på karaffen, vilken jag antar att någon borrat hål i för att dra in en lampsladd i den.

Efter loppisbesöket och kvällsmat spelade vi, d.v.s. Karin, Alfred och jag, ett tidigare loppat frågesportsbrädspel. Vi har aldrig testat det ordentligt förr i.o.m. att spelarna måste vara fler än två, och t.o.m. jag som brukar vara ganska kräsen med vilka brädspel jag gillar, tyckte det var jättekul. Kanske främst på grund av sällskapet, egentligen, tror jag sällan skrattar så mycket som jag gör med Karin. (Är ju också ganska förtjust i Alfred, förstås.) I höst har vi känt varandra i tjugo år (!!), sen vi började högstadiet, och det räcker ofta med att vi bara byter en blick och så brister nån av oss ut i gapskratt en halv sekund innan den andra.

Därför kände jag mig också lite piggare än jag var, för jag mindes plötsligt min märkliga frossa under arbetsdagen och plockade fram termometern. Hade feber som hållit i sig i dag, så jag har haft en sjukledig dag. Har sett på väldigt mycket tv och känt mig väldigt meningslös. Har också, utan framgång, försökt förstå ett skvatt av vad i helvete som hänt i USA. Har många amerikanska bekanta och det har varit rätt gripande att följa med deras statusar om utvecklingen under dagens lopp. Lider så med dem, och med Clinton, herregud.

Kändes verkligen overkligt att stiga upp i morse och se Karin som redan stigit upp, och samtidigt som jag säger ”Men är du uppe redan?!” så märker jag att hon ser på något vis missnöjd eller uppjagad eller uppgiven ut, men jag kan inte bestämma vilket, och hon säger ungefär ”Kunde inte sova, vaknade av att Agneta whatsappade att det här far åt helvete och blev för stressad”, och jag FÖRSTÅR ABSOLUT INGENTING och diverse oroligheter spelar upp sig i mitt huvud så länge jag antagligen står och ser ut som en mindre begåvad säck med potatis, innan Karin bara ”TRUMP LEDER. STORT”. Först blev jag lite lättad, bara för att det inte var något personligt som gick åt helvete, men i nästa millisekund så kände jag mig bara så oerhört, oerhört paff. Inte på ett bra sätt. Men nåja, det är så många som skriver om det här och som dessutom gör det så mycket bättre än vad jag skulle kunna så jag ska inte ens försöka. Hänvisar er istället till exempelvis Peppe som sköter det galant som alltid.

Som ett litet sidospår så vill jag ändå spekulera att jag tror att mycket av det vi läser på nätet om det amerikanska presidentvalet, och inte alltså skrivs av ex. journalister eller personer bosatta i USA/med amerikansk härkomst, dels bevisar hur även vi här i norden svalt idén om the American dream. USA är så jävla häftigt, vet ni? Vi bär linnen med den amerikanska flaggan på och med uppspelt förtjusning granskar vi Amerikahyllan på Minimani, utan att riktigt fundera varför. Är det faktiskt så sabla great? Varför tycker vi det? (Har så länge varit så trött på den fascinationen, så det kanske också är det som härjar lite hos mig här.) På nåt vis känns det ju bedrövligt typiskt att såklart att USA ska ha en vit privilegierad normman som president, USA är ju normlandet bland (mestadels) vita privilegierade. Som jämförelse kan vi ta Ryssland, som vi ju geografiskt sett är närmare, duh, men inte kan jag minnas att det alls skulle ha blivit samma tumult när Putin blev vald, eller omvald. USA ligger oss ändå närmare, känner vi, vilket inte är förvånande alls men… äh, nä, jag vet inte. Tappar tråden, är verkligen inte tillräckligt alert för att nå kärnor i dag. I alla fall, för tydlighetens skull, detta jag sagt här är sen inte kritik, det är bara en iakttagelse av något jag inte har mer belägg för än att det är en känsla. Skriver ju själv också om samma grej och har diskuterat det mycket i dag, förstår alltså helt att vi påverkas så av det där valet. Den amerikanska drömmen blev nyss en mardröm.

Huuur som helst, ska slänga mig på soffan igen. God bless Netflix, i alla fall. The land of the jobb-eller-skol-befriade and the home of de-som-tar-en-brejk.

Annonser