Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

2016_minoltahimaticf_vardagsrum2016_minoltahimaticf_koeksbord

En gång på en föreläsning var det en åhörare som avbröt föreläsaren mitt i, då hon pratade om assumptions, för att inflika ”If you assume you make an ass of ‘u’ and ‘me'”. Jag tyckte att hen som avbröt lite gjorde ett ass av sig själv där genom att avbryta (oförskämt!), och hela salen var tyst en sekund innan föreläsaren nickade och fortsatte prata.

Jag har numera väldigt kort tålamod med att folk förmodar saker om mig. Inget alls, kunde vi säga. Det var annorlunda för några år sen, då brukade jag åtminstone orka låtsas att jag var okej med det. En utekväll var det en bekant som frågade om han fick titta på min digitala systemkamera. Jovisst, sa jag, och räckte över den. Han tyckte då att mina inställningar var helt fel och började ”rätta till” dem. Han knäppte en provbild för att demonstrera (den var förresten helt underexponerad) och räckte tillbaka kameran. Jag sa artigt att jahaja, men alltså jag föredrar att fota så som jag hade inställningarna, och han undrade skrattande varför då, vitbalansen var ju t.ex. fel. Mycket riktigt hade jag ställt in den ett par steg mot det blågröna hållet. Jag sa att jag gillade nyanserna och han berättade att sånt ska en ju ändra på datorn, och jag sa att jag tycker om att ha ett bra utgångsläge bara, något som verkade roa honom. Vi pratade helt vänligt om detta en stund tills han erbjöd sig sätta tillbaka inställningarna så som de var och räckte sig efter min kamera igen. ”Har redan gjort det!” sa jag glatt, eftersom jag fixat dem under vårt samtal, och då först verkade han inse att jag kanske var bekant med min systemkameras tekniska finesser ändå. Att det inte bara var i nåt slags omedvetet misstag som alla inställningar uppkommit.

Trots att jag inte låtsades om något just då så blev jag ganska förnärmad av dessa antaganden om min inkompetens. Jag menar, jag förstår att han dels försökte hjälpa, men det förändrar inte att jag kände mig dumförklarad och ärligt talat ganska nedvärderad utav hans förmodanden. Mest av allt är det extremt tröttsamt. Jag är inte sur på personen längre, men själva fenomenet — som jag fick namn på först flera år senare, d.v.s. mansplaining — har jag inte mycket till övers för.

Och det är klart att även kvinnor gör sig skyldiga till sådana förmodanden. Det är bara det att det så ofta är män som står för dem, eller i alla fall har mage att uttrycka dem öppet. Som t.ex. tidigare i dag då jag bad vänner om tips på varifrån jag kan beställa fotoframkallning utav en supermatt kvalitet, och en bekant tyckte då att det var tillfälle att göra sig överlägset lustig över att jag inte istället förstått att kontakta en fotostudio med kunnig personal. Det är en sådan liten grej men mitt tålamod sa bara ZAP där, för som sagt så har jag så jäkla lite av det till att börja med nu för tiden. Samtidigt är det naturligtvis inte så att jag tycker att alla torde veta att jag själv jobbar i en fotostudio och därmed är tämligen insatt, har tidigare beställt flertalet så-kallade ‘matta’ bilder från andra företag aldrig hittat en tillräckligt matt kvalitet, med mera — ingen är väl synsk heller. Men att direkt anta att jag har absolut noll koll och sedan uttrycka sig på ett sätt som åtminstone verkar hånfullt om mitt förmodade oförnuft… nej, det tycker jag inte om.

Det är väl säkert inte heller så jättesjysst av mig att skriva om samtalet här, och det var knappast avsiktligt att jag skulle ta så illa upp som jag gjorde, men samtidigt så känner jag lite att okej då, jag kan också skruva upp mitt filter en aning. Jag menar jag vill inte trampa någon på tårna men jag känner just nu så här att andra saker kanske är viktigare för mig, och att just i detta fall har jag rätt att prioritera så. Grejen är att fenomenet är så bekant, försöker alltså rikta kritiken mot det, och inte någon person. (På samma efterlysning fick jag förresten också bra och hjälpsamma tips av män, så nej, inte alla män et.c.)

Hur som helst, vad jag försöker säga är att jag bara inte orkar låtsas som ingenting längre. Vad i helsike vinner vi (oavsett kön) på att låtsas att vi är okej med att underskattas? Även om det bara rör sig om småsaker så känner jag ofta att det är lika stötande — det är ju sådana som vem som helst rimligtvis begriper. Varför känner vi så ofta att det är vår uppgift, som den som blivit förnärmad, att tona ned och släta över? Att vara en cool typ är i slutändan inte så himla viktigt för mig. Att jag blir störd på sånt har inte heller så mycket att göra med att personen i fråga råkade vara man, tvärtom är det fullt möjligt att jag blir mer frustrerad när kvinnor gör så. (Inte så jämställt av mig. Har väl att göra med något spretigt som att jag inte är van med det samt spontant förväntar mig att kvinnor ska vara vänligare och ödmjukare, et.c.)

I dag är det den internationella mansdagen, slog det mig, och nu känns det nästan fult att prata om mansplaining denna dag. Men eftersom jag i allmänhet gillar män och vill det bästa för dem, så fortsätter jag. För en av de grejer som jag är övertygad om att skulle göra livet bättre för många män är att krossa den saken som leder till fenomen så som mansplaining — d.v.s. patriarkatet. Ofta beskylls ju feminismen för att hitta på dylika koncept och problem, men vad feminismen gör att sätta namn på sådant samhället åstadkommit. Det är patriarkatet som säger att män är mer trovärdiga och kunniga än kvinnor. Det är också patriarkala strukturer och machokulturen som säger att det finns en sådan sak som ”oriktiga män” i kontrast till ”riktiga män”, ett begrepp som t.ex. betyder att göra militärtjänstgöring, att göra karriär samtidigt som det är töntigt att vara bra i skolan, att till stor del själv försörja hela familjen, att vara stoisk och sammanbiten, att uthärda, att inte visa sig svag, att inte gråta, att inte ha intressen som är kodade som ”kvinnliga”, att inte känna attraktion till andra män, att inte vara oskuld förbi viss (ung) ålder, att känna ett omättligt behov utav ytliga sexuella förbindelser, och så vidare. Till och med sådana små futtigheter som att dricka öl eller whisky på krogen och inte fruktiga drinkar lägger sig mansrollen i.

Jag hoppas verkligen att fler och fler män tar sig friheten att prata om sina könsroller, att känna efter och reflektera, och förstå att det är okej att som man känna sig lika trängd av dem av som en kvinna kan göra av sina. Alla har rätt till sina känslor. Alla har rätt till att vara vem de är, ni vet, så länge det inte är en total skitstövel. Det är också okej att i misstag mansplaina någon gång, det är inte en dödssynd, men det är också okej att bli sur och stött utav att en utsätts för det någon gång eller gång på gång på gång.

Men det är förstås inte egentligen min plats att berätta om hur mansrollerna påverkar män. Jag har såklart inte personligen sådan insikt, så jag sätter punkt här. Vill ju inte womansplaina heller.

Kommentarer

8 kommentarer

Post a comment
  1. Krister #
    november 20, 2016

    Lägre livslängd för män,
    nästan bara män som dör i arbetsplatsolyckor
    och betydligt fler män tar livet av sig än kvinnor.
    Jämställt?

    • november 23, 2016

      Otydligt vad du egentligen är ute efter här, men nejdå, Krister, det tycker jag inte att det är.

  2. november 20, 2016

    Så bekant fenomen! Och det var länge som jag reagerade med att vara så där att hjälp, vet den här mänskan mer än jag, borde jag nu lyssna, blir den ledsen om jag blir sur? Samtidigt som jag kunde bli jättearg men kände mig helt maktlös för vad ska man bli arg på någon som vill hjälpa?

    Tills jag helt enkelt tröttnade. Och när jag slutade vara så himla snäll och benägen att lyssna på alla möjliga besserwissers så… började jag till slut undra över orsakerna bakom det. För en del mänskor är så himla ivriga med att ”hjälpa” och ge råd. De bara måste pracka på en sina synpunkter.

    Jag tror det handlar om att de vill leka experter för att själv känna sig smarta. Vill hjälpa andra för att proppa upp sitt eget självförtroende. För att behålla kontrollen och makten över situationen.

    Jag har stött på både kvinnor och män som uppför sig så här, men det handlar säkert också hos kvinnor om ngtslags behov att ha makt, ha kontroll, inte visa sina egna svagheter. Maskerat som då hjälpsamhet och en hjälteroll.

    • november 20, 2016

      Gudars JAAA så jag känner igen det där. Ibland känns det tydligt att personer vill ta tillfället i akt att glänsa mer än hjälpa, men det känns ju också så oerhört oförskämt att öppet genomskåda det här. Och riskabelt och elakt, utifall att en har fel (!).

      Kan också bli osäker när någon förklarar grejer åt mig som jag redan har koll på — blir ofta lite panikslagen och bara ”gulp, är jag dum?” och förväntar mig att ämnet ska visa sig ha någon avancerad nivå som jag inte begriper mig på, men tyvärr är det ofta så att jag i slutändan bara tycker att personer förklarar självklarheter vilket är sabla frustrerande. (Och det kan säkert låta som något slags fjantigt humblebrag, men tvärtom är det här något som ofta bekymrar mig för att jag förmodligen tenderar framstå som mer korkad än jag är.)

      Det här tycker jag att jag ofta ser exempel på i diskussionforum, folk kommer in och berättar Hur Det Ligger Till med en sådan ton som säger att enligt dem kunde vi andra omöjligtvis redan besitta samma information. Och där känns det sällan som att det är hjälpsamhet som driver dem utan snarare ett behov av att raljera för att hen anser att den generella kunskapsnivån inte når hens. Ganska ofta en helt felaktig slutsats, enligt mina erfarenheter, men även om det var självaste frickin’ Einstein som kom och höll föreläsning om relativitetsteorin för dagisbarn så vore det ju bara så dålig stil av honom att själv framhäva detta överläge. Meeen nu har jag visst svävat in på en parallell tråd, tror jag, men ja — håller med om det du beskriver, får samma intryck av olika ageranden i diverse sammanhang.

  3. november 20, 2016

    Ja alltså.. det här inlägget. så bra! så huvudet på spiken. enligt min erfarenhet finns det speciellt två områden där mansplaining inte bara förekommer och friskt existerar utan även tycks frodas och gro: det ena är just kamerafältet (att gå och ifrågasätta en manlig fotografs inställningar och tillvägagångssätt vore ungefär som att ifrågasätta hela han: hans frisyr och matvanor och val av umgänge etc) och det andra är musikerfältet. Alltså SAAATAN med manliga musiker som vet det ena och det andra om musik och hur det blir bäst, orkar inte ens gå in på det.

    • november 20, 2016

      Det låter ju helt BEFÄNGT att en karls kamera skulle nappas tag i på samma sätt som min och omjusteras på ett ”varsågod lilla gubben”-igt sätt. Sånt händer bara inte. Däremot kan jag lätt tro att många kvinnor råkat ut för exakt samma sak, hah.

      Brukar ofta tycka att det är ganska tråkigt att jag inte själv spelar något instrument eller annars är musikaliskt aktiv på nåt sätt, men sen brukar jag ibland tänka på de här kvinna-i-musikerbranschen-skräckhistorierna en hör med jämna mellanrum och så känner jag bara att okej det är också ganska jäkla skönt att automatiskt hållas på avstånd ifrån den skiten. :/ Du har mina sympatier! Har ändå i vissa sammanhang blivit frustrerad på hur osynlig/stum jag blivit när det i musikerkretsar pratats om musik. Jag har också giltiga åsikter om musik fast jag inte spelar något instrument själv och/eller är kvinna. Mycket snopet och surt att mer eller mindre uteslutas ur samtalet bara för att jag inte uppfyller sådana kriterier — jag har ju hörsel och tycke ändå.

      • Ponks #
        november 21, 2016

        Precis. Och när du säger det så behöver man ju inte själv ens vara musiker för att ha erfarit det där, det räcker att bara prata eller lyssna på karlar som pratar om musik.

Trackbacks & Pingbacks

  1. årsresumé tjugohundrasexton | HÄXBRYGD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS