det där som varar (längst)

20161119_linnea

I går kväll höll jag plötsligt en utläggning om varför jag blir så provocerad — ja faktiskt, provocerad — av att personligt bloggande används som ett verktyg för att stiga i popularitet, med denna popularitet som självändamål. Tyvärr (eller lyckligtvis) har jag glömt det mesta av det så jag kan inte recitera. Men som vanligt handlade det om vad bloggande är för mig och att jag tycker det är något väldigt genuint, eller borde vara, för att blogg är dagbok är självutttryck är personligt, och jag har stora jävla problem med konceptet att tävla i personlighet. Samtidigt så inser jag ju att blogg är mycket annat för många andra, men självuttryck och genuinitet är det viktigaste för mig och alltid vad jag försöker hitta både i det jag skriver själv och läser utav andra. En sådan blogg jag läser är förstås Ellens och därför blev jag jäkligt glad av hennes Årets Blogg-seger! Missa för guds skull inte hennes tacktalsinlägg. Hög igenkänning i mycket där.

Ingen bal på slottet för min del, men duttade på maskara och läppstift och trädde i ett par glittra örhängen ändå och begav mig ut i lördagsnatten. Mötte upp med Malin och vi hade förstås många möjligheter och orsaker att prata bloggosfär. Den ÄR ju en sån stor del av ens liv, så det är inte konstigt att den engagerar en så. Då vi satt där och pratade om vad vi tycker att bloggosfären borde vara, så blev det ganska självklart ännu en tusende gång att vad jag ofta saknar är substans — liksom, jag vill ha ett djupare djup, jag vill gå ett lager längre in, jag vill relatera och förstå och beröras. Av såväl stora saker som små. Jag vill lika mycket att jag själv också ska lyckas med detta och jag känner lika ofta att jag inte gör det. Det är svårt.

Tidigare i veckan så tänkte jag på att berätta om en morgon då alarmet ringde här hemma och jag hade sovit uselt, vaknat ett flertal gånger under natten, och en okänd tid innan alarmet ringt vaknat av att katten förde oväsen. Då hon äntligen slutade klev Alfred upp och jag tyckte då att han istället förde onödigt mycket oväsen på väg ut ur rummet och sen in tillbaka igen och sen hann jag inte somna om innan det var dags att stiga upp. Jag var på dåligt humör, var sådär buttert självömkande som en bara kan vara på trötta morgnar, och sa nånting om att kliva upp och väcka andra och hux flux fräste vi båda saker åt varandra och jag gick surt ner för trappan medan Alfred fortsatte sova och jag tänkte på detta och blev ännu surare, att det är det som är grejen, att sover jag dåligt så är redan bara tio minuter guld värda för mig för jag kan inte eller får inte somna om sen. Så surade jag i några minuter och sen slutade jag sura och ville gå upp och säga förlåt för att jag varit så sur. Var på väg, men hindrade mig, för jag tänkte att han kanske somnat om, och då skulle det ju vara ganska själviskt och oinsiktsfullt av mig att bara klampa in och väcka honom. Så jag lämnade det, men senare den dagen visade det sig att Alfred somnat om och drömt att jag kommit upp och att vi hade blivit sams igen. Han hade drömt det jag tänkt, alltså. Ganska bra flyt för oss, va?

Det här tyckte jag var en sån fin liten anekdot, i all sin simpelhet, men ändå delade jag aldrig med mig av den. Jag kan inte avgöra helt säkert varför. Dels var det nog för att jag var rädd för att den skulle bli för snuttig och fjantig, men också för att det känns som att en inte egentligen ska berätta om små fnurror även om de faktiskt bara är pyttesmå och reds upp snabbt. Det har liksom en stämpel av ”opassande”, som att det här på något vis skulle säga för mycket om vår relation. Men också som att det var något att undanhålla att alla par blir lite (eller jävligt) sura på varandra ibland. Som om det var någon hemlighet. Som om inte faktiskt 100% av jordens (vuxna) befolkning visste det.

Det är så ofta när folk delar med sig som de beskrivs som ”modiga”. Inte bara i bloggosfären. Jag höll på att få totalspader på alla välmenande och vänliga människor som beskrev Alfred som modig när han sommarpratat om förlust och sorg. Det här är krångligt att förklara men ungefär så här: Till och med när ämnet är en sådan oerhört mänsklig sak, en del av livet, så tycks det ligga en tabu kring det. Alla människor kommer förlora någon de älskar och alla människor kommer sörja sina förluster, och det är alldeles överjävligt att det är så, men det är så. Min mening är alltså inte att förringa någons sorg, men att problematisera kring hur vi genom våra uttryck befäster tabun som tydligen finns kring att tala om den. Det tar emot att tänka att vi gör det svårare att prata om sorg när det omtalas som att det är något en människa behöver mod för att göra. Förstår ni hur jag menar?

När någon delar med sig av något personligt så är min spontana tanke ändå ofta att det är modigt av dem. Om jag bara kommer ihåg det så brukar jag likväl inte säga det — jag brukar istället tacka för att de delar med sig, eller säga att vad de berättar är värdefullt och uppskattat. Jag vill inte vara en av de som i misstag stöder idén att ärlighet, öppenhet och genuinitet är något som det krävs mer än ens medfödda mänsklighet för att kunna uttrycka. (Önskelista: Mer mänsklighet åt folket och mer mänsklighet med folket.)

Förr i tiden brukade jag vara så öppen, alldeles för. Dumdristig snarare än modig. Ni kunde läsa mig som en öppen bok (jaja, i bloggformat) och jag begriper inte nu, många många år senare, hur jag kunde vara bekväm med att dela med mig av så mycket. Mycket efterhandsskam från den tiden, samtidigt som jag gärna skulle vilja röra mig lite mer åt det hållet igen. Så kanske jag får försöka jobba på att inte sitta och svamla så mycket om vad jag tycker att bloggosfären och bloggar borde vara och istället göra nånting åt det där jag kan — i min egen. Får se hur det går.

Annonser