Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20161119_linnea

I går kväll höll jag plötsligt en utläggning om varför jag blir så provocerad — ja faktiskt, provocerad — av att personligt bloggande används som ett verktyg för att stiga i popularitet, med denna popularitet som självändamål. Tyvärr (eller lyckligtvis) har jag glömt det mesta av det så jag kan inte recitera. Men som vanligt handlade det om vad bloggande är för mig och att jag tycker det är något väldigt genuint, eller borde vara, för att blogg är dagbok är självutttryck är personligt, och jag har stora jävla problem med konceptet att tävla i personlighet. Samtidigt så inser jag ju att blogg är mycket annat för många andra, men självuttryck och genuinitet är det viktigaste för mig och alltid vad jag försöker hitta både i det jag skriver själv och läser utav andra. En sådan blogg jag läser är förstås Ellens och därför blev jag jäkligt glad av hennes Årets Blogg-seger! Missa för guds skull inte hennes tacktalsinlägg. Hög igenkänning i mycket där.

Ingen bal på slottet för min del, men duttade på maskara och läppstift och trädde i ett par glittra örhängen ändå och begav mig ut i lördagsnatten. Mötte upp med Malin och vi hade förstås många möjligheter och orsaker att prata bloggosfär. Den ÄR ju en sån stor del av ens liv, så det är inte konstigt att den engagerar en så. Då vi satt där och pratade om vad vi tycker att bloggosfären borde vara, så blev det ganska självklart ännu en tusende gång att vad jag ofta saknar är substans — liksom, jag vill ha ett djupare djup, jag vill gå ett lager längre in, jag vill relatera och förstå och beröras. Av såväl stora saker som små. Jag vill lika mycket att jag själv också ska lyckas med detta och jag känner lika ofta att jag inte gör det. Det är svårt.

Tidigare i veckan så tänkte jag på att berätta om en morgon då alarmet ringde här hemma och jag hade sovit uselt, vaknat ett flertal gånger under natten, och en okänd tid innan alarmet ringt vaknat av att katten förde oväsen. Då hon äntligen slutade klev Alfred upp och jag tyckte då att han istället förde onödigt mycket oväsen på väg ut ur rummet och sen in tillbaka igen och sen hann jag inte somna om innan det var dags att stiga upp. Jag var på dåligt humör, var sådär buttert självömkande som en bara kan vara på trötta morgnar, och sa nånting om att kliva upp och väcka andra och hux flux fräste vi båda saker åt varandra och jag gick surt ner för trappan medan Alfred fortsatte sova och jag tänkte på detta och blev ännu surare, att det är det som är grejen, att sover jag dåligt så är redan bara tio minuter guld värda för mig för jag kan inte eller får inte somna om sen. Så surade jag i några minuter och sen slutade jag sura och ville gå upp och säga förlåt för att jag varit så sur. Var på väg, men hindrade mig, för jag tänkte att han kanske somnat om, och då skulle det ju vara ganska själviskt och oinsiktsfullt av mig att bara klampa in och väcka honom. Så jag lämnade det, men senare den dagen visade det sig att Alfred somnat om och drömt att jag kommit upp och att vi hade blivit sams igen. Han hade drömt det jag tänkt, alltså. Ganska bra flyt för oss, va?

Det här tyckte jag var en sån fin liten anekdot, i all sin simpelhet, men ändå delade jag aldrig med mig av den. Jag kan inte avgöra helt säkert varför. Dels var det nog för att jag var rädd för att den skulle bli för snuttig och fjantig, men också för att det känns som att en inte egentligen ska berätta om små fnurror även om de faktiskt bara är pyttesmå och reds upp snabbt. Det har liksom en stämpel av ”opassande”, som att det här på något vis skulle säga för mycket om vår relation. Men också som att det var något att undanhålla att alla par blir lite (eller jävligt) sura på varandra ibland. Som om det var någon hemlighet. Som om inte faktiskt 100% av jordens (vuxna) befolkning visste det.

Det är så ofta när folk delar med sig som de beskrivs som ”modiga”. Inte bara i bloggosfären. Jag höll på att få totalspader på alla välmenande och vänliga människor som beskrev Alfred som modig när han sommarpratat om förlust och sorg. Det här är krångligt att förklara men ungefär så här: Till och med när ämnet är en sådan oerhört mänsklig sak, en del av livet, så tycks det ligga en tabu kring det. Alla människor kommer förlora någon de älskar och alla människor kommer sörja sina förluster, och det är alldeles överjävligt att det är så, men det är så. Min mening är alltså inte att förringa någons sorg, men att problematisera kring hur vi genom våra uttryck befäster tabun som tydligen finns kring att tala om den. Det tar emot att tänka att vi gör det svårare att prata om sorg när det omtalas som att det är något en människa behöver mod för att göra. Förstår ni hur jag menar?

När någon delar med sig av något personligt så är min spontana tanke ändå ofta att det är modigt av dem. Om jag bara kommer ihåg det så brukar jag likväl inte säga det — jag brukar istället tacka för att de delar med sig, eller säga att vad de berättar är värdefullt och uppskattat. Jag vill inte vara en av de som i misstag stöder idén att ärlighet, öppenhet och genuinitet är något som det krävs mer än ens medfödda mänsklighet för att kunna uttrycka. (Önskelista: Mer mänsklighet åt folket och mer mänsklighet med folket.)

Förr i tiden brukade jag vara så öppen, alldeles för. Dumdristig snarare än modig. Ni kunde läsa mig som en öppen bok (jaja, i bloggformat) och jag begriper inte nu, många många år senare, hur jag kunde vara bekväm med att dela med mig av så mycket. Mycket efterhandsskam från den tiden, samtidigt som jag gärna skulle vilja röra mig lite mer åt det hållet igen. Så kanske jag får försöka jobba på att inte sitta och svamla så mycket om vad jag tycker att bloggosfären och bloggar borde vara och istället göra nånting åt det där jag kan — i min egen. Får se hur det går.

Kommentarer

11 kommentarer

Post a comment
  1. ellenstroemberg #
    november 21, 2016

    Aaaah det här var så spot on och inte bara för att du nämner mig men tack för det. Jag har också störts lite på det här personligt-tävlingen, men inte riktigt kunnat lägga fingret på varför.

    • november 21, 2016

      Det är krångligt. Tycker jag fortfarande kämpar med att definiera vad det är som skaver, verkar bestå av en massa små skärvor snarare än en tydlig bit, samt att det är fånigt att säga hur bloggosfären ”borde” vara. Men där kommer väl också det här som du skrev om utanförskap in — att vara lite tvärtemot, ibland av födsel och andra gånger av ohejdad vana. Du skulle ha varit ett bra tillägg i våra samtal i lördags! Och tack själv och grattis än en gång! 🙂

  2. Pernilla #
    november 21, 2016

    Jag har också längs med åren fått en massa tack för att jag är modig och delar med mig av vardagen som sjuk. Jag bloggar för att folk ska våga vara öppna på ett naturligt sätt och kunna dela med sig av det svåra utan att det ska kännas som att bestiga ett berg. Förstår att folk tycker att det är modigt eftersom det är tabu att visa sig svag och sårbar. Speciellt psykiska problem förstår sig folk inte på. Men håller med dig om att det verkar finnas dom som hakar på det där med att plocka poäng genom att plötsligt skriva om något väldigt personligt, men kanske det ändå i slutändan är en bra sak att flera vågar dela med sig. Då kanske folk skulle sluta skriva hur modiga folk är för att dom skriver ärligt om naturliga saker som hör livet till.

    • november 21, 2016

      Jo, sådant som har ett väldigt starkt stigma tycker jag nog att är modigt att dela med sig av, men jag önskar att det inte var så. Emellanåt känns det bara som att vi slirar på i samma hjulspår då t.ex. hundra personer berättar om sina depressioner och tusen personer svarar ”Modigt att våga berätta”, för någonstans där mellan raderna kan vi ju ändå läsa in ett ”… för det är/anses ju misslyckat/svagt att bli deprimerad”. Det är bara en liten detalj, förstås, men ibland tycker jag bara att den verkar kontraproduktiv.

      Fast nej, alltså, menade inte att få det att låta som att jag kritiserar de som plötsligt skriver personligt för att plocka poäng — tänkte inte över huvud taget på att folk gör sånt. Helt som du tycker jag också att det är bra att vara personlig! 🙂

  3. november 22, 2016

    Jag har ibland tänkt på det där om bloggandet som verktyg att stiga i popularitet – men som tur är, är hela det där så otroligt främmande för mig, jag vet inte – hela det här ”bloggandet som grej” känns snarare som nån vind som blåser förbi utanför och som jag inte har nåt att göra med. Är väldigt nöjd för att jag har lyckats förbli så pass impopulär, virrig och riktningslös så jag inte behöver oroa mig för att nån gång hamna i rampljuset, i o med bloggen då (annars e jag ju gärna i rampljuset, hehe). Men tänkte på det där du sa om att man för var nästan dumdristigt öppen med sig själv – har samma känsla. Att varför var man det? Kanske var det nåt som hörde den tiden till.

    • december 8, 2016

      😀 Det här svaret är nu så jävla försenat men din kommentar gjorde mig så glad!! Och JA, jag tror fasen det var nåt i tiden. Dels var internet ovanligare, det var mindre risk att bekanta skulle hitta ens online abode (hahah 90-talets webbspråk alltså….), och det gjorde ju att hämningarna var lite mindre. Samtidigt så var det också stort fokus på att vara DJUP, inget var coolare. Eller så var det åldern och omdömets utveckling och allt det. Kan ha varit det också.

  4. Sandra #
    november 28, 2016

    Intressant det där med at det kanske är kontraproduktivt att påpeka hur modiga folk är som delar med sig av personliga grejer. Jag jobbar som frivillig på en kris-chat och påpekar väldigt ofta hur modiga folk är som vågar ta kontakt och berätta om hur dåligt de mår osv. Men är helt överens om att det ju inte borde vara så, det borde inte krävas en massa mod även om det ofta gör det. Och jag tror du har rätt, det kan säkert bidra till att upprätthålla tanken om att det här är (och ska vara) svårt och att det här inte är något man kan prata med vem som helst om. Hmm. I alla fall borde en ju inte anta att det är svårt för alla och ta sig rätten att berätta för folk hur svårt det där som de just gjorde var. Då blir det ju nästan som att säga att om du hade varit normal hade du inte vågat berätta det här = du är avvikande = om du vill verka normal ska du nog hålla tyst.

    • december 8, 2016

      Åh wow, intressant tankegång! Jag vet verkligen inte hur det ligger till, samtidigt har jag ju svårt att tro att det skulle vara en dålig sak att säga det direkt och privat utanför offentligheten att de är modiga som ringer. Men ja, det känns ju ofta som att modigt är avvikande, och ibland vill en ju bara passa in. Särskilt då en känner sig osäker/otrygg. Det känns ibland som att vi saknar ett ord för vad det är. Det är rätt, det är framåt, det är inspirerande, och det är starkt. Men alla de orden skilt för sig träffar inte riktigt rätt. Ping orduppfinare?

  5. Sandra #
    november 29, 2016

    Tack förresten för att du är personlig! Glömde att skriva det. Suktar efter detta både generellt och i bloggosfären, att känna sig mindre ensam med sina fnurror och tankar.

Trackbacks & Pingbacks

  1. topp tio tjugohundrasexton | HÄXBRYGD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS