Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20161109_selmamyra

Måndag morgon. Jag är vaken men vill inte vara, vill snooza länge, vill låtsas att jag har sovmorgon fast det är måndag och en arbetsdag rusar emot mig. Snart måste jag ta emot den. Myra trampar av och an på mig och lägger sig på mitt ansikte, kurrar och purrar och pratar med mig, men det är först när jag kommer att tänka på gårdagsnattens blogginlägg som jag piggnar till. Åh nej. Vad har jag nu skrivit?

Ofta blir det så när jag försöker dela med mig. När jag försöker berätta vad jag tycker och känner, om åsiktsfrågor som jag inte har konkret grund och kunskap att stå på. Jag blir osäker och orolig. Jag är bekväm med att säga vad jag tycker men när vi går in på det personliga där det inte finns några tydliga linjer mellan rätt och fel händer det här sig, att jag i efterhand blir ängslig. Så ofta blir jag rädd för att jag ska ha sagt något urkorkat, att jag ska ha missat något väsentligt, att min ton ska låta helt annorlunda än avsett, att min attityd ska ha förvrängts.

Jag knuffar bort det ur huvudet och tänker istället på att kanske är det därför som jag så ofta drar mig för att bli fullt så personlig som jag skulle vilja vara. Kanske känner jag så lätt så här på grund av den där efterskottsskammen jag tidigare nämnde, den från flera år tillbaka, då jag avslöjade saker som kanske egentligen borde ha varit privata i mina bloggar och e-dagböcker. Kanske har det lämnat sina spår. Kanske är det därifrån den härstammar, min publiceringsånger, som dyker över mig utan att jag ens minns vad jag skrivit. Som en plötslig moralångest som sköljer över dig en söndagsmorgon efter en utekväll och det finns inga egentliga skäl till den, du har inte varit en idiot eller en skitstövel eller en skam för mänskligheten kvällen innan, men du har pratat mycket och shit hjälp gulp fan helvete tänk om du sa någonting du inte borde, skulle, vill ha sagt.

Jag tänker att kanske det är mer än så, kanske det är nåt slags resterande trauma från den där gången då allt blåstes upp i enorma proportioner och mina personliga åsikter betraktades med samma kritiska sinne som om det ungefär hade varit ett paragrafförslag till landets lagbok jag författat under småtimmarna. Kanske det är mer än bara något slags generellt ångestsyndrom, kanske jag är chockskadad någonstans inuti utan att ha fattat det. Hur var jag innan det? Kunde jag erfara slängar av denna samma oro? Jag minns inte. Är det normalt att känna så här? Jag vet inte.

På väg till jobbet skummar jag igenom mitt inlägg på telefonen och inser att det inte var så farligt, inte farligt alls. Jag samlar mod till mig och delar inlägget på sociala medier och en gillning dimper in nu som då. Det är en sådan alldaglig liten grej, att klicka på gilla, men det känns aldrig litet. Vänjer mig aldrig vid det, och glad är jag för det.

Så inser jag att det har gått om. Det känns inte så illa längre, inte illa alls. Det kan till och med kännas riktigt bra. För det finns alltid folk som fattar, det finns alltid vänliga själar och det betyder alltid lika mycket för en darrig själ som min på måndagsmorgnar. Det är det som gör det värt det. Att ta vad som ibland känns som en risk att bli lite mindre omtyckt, ifall det betyder att andra kommer lära känna mig lite bättre, och jag dem, för att vi är lite likadana ibland. Det är därför jag är här. Måndag, söndag eller nånstans där emellan.

Kommentarer

9 kommentarer

Post a comment
  1. november 22, 2016

    Jag fattar precis! Känns väldigt bekant. Önskar jag själv skulle vara mer aktiv på min blogg men mitt lärarliv är för hektiskt och faktiskt är det nog just det du beskriver här som gör att tiden inte räcker till. För jag hinner inte tänka klart känslomässigt kring just sånt här! Hinner inte omvärdera och känna klart liksom. Mer en rädsla än något som faktiskt är relevant har jag på känn. Men du skriver alltid så bra Linnea. Fortsätt!!

    • november 24, 2016

      Tusen tack Anna! ❤ Jag kan bli superfrustrerad på det där att inte hinna tänka klart, att liksom "missa tåget" ibland, eller ännu värre att komma fram till saker precis strax innan någon annan publicerar exakt samma tankar och då känns ens egna tankearbete bara överflödigt.

  2. november 22, 2016

    Men. Åh. Skrev en kommentar till blogginlägget på min telefon. Som försvann! Men ja kort sagt: Känner igen mig i det du skriver. Jag fattar precis. Men du skriver alltid så bra Linnea! Fortsätt!! Utan morkkis.

    • november 24, 2016

      Alltså du är så jävla härlig som skriver den igen! KRAM!

  3. november 23, 2016

    Är mycket möjligt att du fick nåtslags trauma av det som hände för några år sen. Det var ju helt frikkin absurt. Men hoppas det går om!

    • november 24, 2016

      Alltså nånting härjar antagligen kvar, för när jag läste din kommentar så fick jag plötsligt en klump i halsen, men alltså på ett bra sätt, bara skönt att… ja, jag vet inte… att inte förringas alls utan bara bekräftas, i ens upplevelser och erfarenheter och vilka känslor det än fört med sig, och så konkret och enkelt. Var dock på jobbet så fick skärpa mig, hehe, men det betyder mycket, så tusen tack Helena. ❤

  4. januari 4, 2017

    Jag känner också igen det där, jag skriver sällan riktigt personliga saker, men när jag gör det så har jag en liten, orolig klump i magen ett tag. Jag tror att det är för att det finns så många hatare på nätet, sådana som vräker ur sig vadsomhelst och inte uppfattar den andra som en person. Och så finns det ju extrema typer i det verkliga livet också, som du vet bättre än jag. Den där grejen var så totalt absurd. Men jag hittade till din blogg då och för mig var det något positivt 🙂

    • januari 4, 2017

      Ja precis, att allt sker digitalt gör säkert att det är lättare att glömma/strunta i att det är människor bakom skärmarna, och för en del personer ännu lättare än för andra. Du är så härlig! Kram!

Trackbacks & Pingbacks

  1. årsresumé tjugohundrasexton | HÄXBRYGD

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS