ryck

20161124_jobb

Såhär kan jag se ut vid slutet av en arbetsdag. Såhär kan också mina tankar vara: Ryckiga. Det är tvära hopp emellan dem, inga stygn där emellan. Bara några ostrukturerade, olikformade, omatchande bitar som jag sticker ner i en påse och tänker att en dag ska de bli delar av ett lapptäcke, väl medveten om att kanske den dagen aldrig kommer för att jag aldrig kommer se till att den gör det.

Livet går sin gilla gång i ett helt normalt och vettigt tempo men ändå har jag svårt att hinna med. Glömmer skriva saker, oavsett om det är längre texter eller bara att svara på mejl. Känner nästan konstant att det är svårt att formulera mig direkt åt en individ istället för så här öppet flytande (även om detta inte heller är lätt), det är en ansträngning som jag oftast inte vet hur jag ska hantera. Bokar in saker och försöker undvika dubbelbokningar men glömmer en annan sak och dubbelbokar ändå. Hoppas på klarhet i vad jag ska kunna fixa på listan men finner det för det mesta omöjligt att strukturera upp en plan för ordningsföljden. Har ofta huvudvärk, särskilt på mornarna och oftast går det om efter någon timme men i både fredags och söndags blev värken migrän och jag var fullständigt meningslös från början till slut (och ändå jobbade jag på fredagen, självplågeri). Tycker det är jäkligt svårt att hitta tråden, något som får mig att känna mig jäktad, obekväm och missnöjd.

Jag har bra saker på lager också men det är svårt att få ut dem. Det är som att tajmingen så lätt hamnar ur synk, så jag sparar på dem i väntan på att den ska hamna så som den borde vara. Lite som att jag inte vill slösa på dem, jag vill hantera dem rätt och rättvist.

Jag gillar det milda vädret, men detta mörker tär på mig. Ingen förvåning där inte. (Samma procedur som förra året? Samma procedur som varje år.) Bara den sak att jag inte kan se de saker jag vill se i klart ljus, eftersom det är mörkt när jag går till jobbet och mörkt när jag går därifrån, kan göra mig så helvetes frustrerad. Men snart är det vintersolstånd, en varje år lika efterlängtad händelse.

Om jag ska vara ärlig så är det så att just nu är jag inne i en period som är spräcklig utav av många små ångestattacker här och där och vid något skede började det kännas lite som att de är det normala, att när jag mår bra och är glad så är jag distraherad, men att jag återkommer till det dystra, går hem till mörkret. Tror det där låter mer dramatiskt än det är. Jag är helt enkelt bara så instabil i humöret just nu. Glad en sekund, apatisk i nästa. Tillfreds, frustrerad. Sprallig, besvärad. Rycker av och an, precis som mina tankar.

Nää-ä, för fasen, nu räcker det. Så på tal om ryck: Nu får jag allt ta och rycka upp mig, va?

Annonser