Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20161124_jobb

Såhär kan jag se ut vid slutet av en arbetsdag. Såhär kan också mina tankar vara: Ryckiga. Det är tvära hopp emellan dem, inga stygn där emellan. Bara några ostrukturerade, olikformade, omatchande bitar som jag sticker ner i en påse och tänker att en dag ska de bli delar av ett lapptäcke, väl medveten om att kanske den dagen aldrig kommer för att jag aldrig kommer se till att den gör det.

Livet går sin gilla gång i ett helt normalt och vettigt tempo men ändå har jag svårt att hinna med. Glömmer skriva saker, oavsett om det är längre texter eller bara att svara på mejl. Känner nästan konstant att det är svårt att formulera mig direkt åt en individ istället för så här öppet flytande (även om detta inte heller är lätt), det är en ansträngning som jag oftast inte vet hur jag ska hantera. Bokar in saker och försöker undvika dubbelbokningar men glömmer en annan sak och dubbelbokar ändå. Hoppas på klarhet i vad jag ska kunna fixa på listan men finner det för det mesta omöjligt att strukturera upp en plan för ordningsföljden. Har ofta huvudvärk, särskilt på mornarna och oftast går det om efter någon timme men i både fredags och söndags blev värken migrän och jag var fullständigt meningslös från början till slut (och ändå jobbade jag på fredagen, självplågeri). Tycker det är jäkligt svårt att hitta tråden, något som får mig att känna mig jäktad, obekväm och missnöjd.

Jag har bra saker på lager också men det är svårt att få ut dem. Det är som att tajmingen så lätt hamnar ur synk, så jag sparar på dem i väntan på att den ska hamna så som den borde vara. Lite som att jag inte vill slösa på dem, jag vill hantera dem rätt och rättvist.

Jag gillar det milda vädret, men detta mörker tär på mig. Ingen förvåning där inte. (Samma procedur som förra året? Samma procedur som varje år.) Bara den sak att jag inte kan se de saker jag vill se i klart ljus, eftersom det är mörkt när jag går till jobbet och mörkt när jag går därifrån, kan göra mig så helvetes frustrerad. Men snart är det vintersolstånd, en varje år lika efterlängtad händelse.

Om jag ska vara ärlig så är det så att just nu är jag inne i en period som är spräcklig utav av många små ångestattacker här och där och vid något skede började det kännas lite som att de är det normala, att när jag mår bra och är glad så är jag distraherad, men att jag återkommer till det dystra, går hem till mörkret. Tror det där låter mer dramatiskt än det är. Jag är helt enkelt bara så instabil i humöret just nu. Glad en sekund, apatisk i nästa. Tillfreds, frustrerad. Sprallig, besvärad. Rycker av och an, precis som mina tankar.

Nää-ä, för fasen, nu räcker det. Så på tal om ryck: Nu får jag allt ta och rycka upp mig, va?

Kommentarer

4 kommentarer

Post a comment
  1. november 25, 2016

    Känner så igen mig, du sätter EXAKTA ord på det jag känner i det här jävla mörkret. Meningen ”Livet går sin gilla gång i ett helt normalt och vettigt tempo men ändå har jag svårt att hinna med” summerar typ mitt liv just nu.

    • november 26, 2016

      Jag beklagar! Det är så jäkla STÖRANDE. Tror egentligen att vi här uppe är menade att gå i dvala om vintrarna, åtminstone kan det helt klart inte vara meningen att vi ska hålla på och måra åpå som vanligt.

  2. Sonja #
    november 25, 2016

    Jag brukar sällan kommentera blogginlägg, men denna gång vill jag skriva några krumelurer som svar på ditt relevanta inlägg. Jag kan relatera till den tärande känslan du beskriver. Livets alla val ifrågasätts under denna månad, speciellt när jag är bosatt i en stad där det har regnat tre veckor i sträck. Har inte sett en enda solstråle under en hel månad. Jag vet att det är mörkret som spökar i min annars så ljusa själ. Efter banalt googlande på hur man tampas med november mörkret, fick jag ge upp utan resultat. Det var då jag bestämde mig för att varje kväll gå ut för att spana efter livets ljuskällor, med töntig pannlampa om så krävs. En promenad i ösregnet är inte så mysigt, det kan jag lova dig. Men, jag inbillar mig att min metod fungerar. Åtminstone rensas tankar då hjärnkapaciteten är upptagen av spanandet, nu i väntan på vintersolståndet.

    • november 26, 2016

      Men vilken fantastisk kommentar! Önskade direkt att det fanns nån blogg jag kunde klicka in mig till, storgillar ditt språk! Borde verkligen ta mig ut mera, det är så lätt att intala sig att den här årstiden är till för att kura ihop sig i soffan och visst är det skönt och trevligt, men jag tror inte att det sist och slutligen gör så mycket för ens det mentala välmående i längden. Det där du sa, ”livets alla val ifrågasätts under denna månad”, den var så oerhört mitt i prick. Jag känner också så nu — jag närmar mig allt med osäkerhet och skepsis och en överdriven velighet, få saker känns klara i detta bokstavliga och bildliga dunkel. Tack för din kommentar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS