lång tid ingen syn

dagar & liv

20161206_00120161206_002

Lång tid ingen syn. Många grejer antecknade på min agenda igen och fortsättningsvis möter jag svårigheter att hinna med. Gårdagen erbjöd en längre andningspaus då det var självständighetsdag och därmed ledig dag och jag hade möjlighet att en veckodag gå ut en sväng i dagsljuset. Vi hade förstås med oss katterna. Mer avancerat än så firade vi inte dagen, förutom att vi testade göra pizza på blomkålsbotten och drack varsin öl till maten och såg på halva Lejonkungen. (Och vad är relevansen till Finlands självständighetsdag där? Nåmen vårt statsvapen såklart, lejonet.) Sen var det dags för mig att jobba tills det blev läggdags, men arbetsuppgiften är trevlig och spännande så jag klagar inte på den saken. Bara på att jag var så hiskeligt trött.

I helgen var jag på boksläppsfest och jag hade mycket roligt men mesade ur vad det gällde att be någon ta en bild på mig. Alltså, några sidor i boken som släpptes var gjorda av mig, så jag tyckte att det hade funnits skäl att ha händelsen förevigad på det sättet, men som sagt så tog jag mig aldrig så långt. Och nu, när jag blickar tillbaka, så känner jag mig så distanserad ifrån den där händelsen. Jag har pratat om det här förut, bl.a. i den kortlivade (alternativt seglivade, om den någonsin återuppstår) podden. Det är något som händer med ens huvud när en tillbringar nästan två decennier med att titta på hundratusentals bilder ifrån fester och resor och till och med egna födelsekalas och en själv så gott som aldrig syns på bild. (Förutom på ensamma spegelsjälvisar tagna i badrum som liksom ännu mer framhäver ens isolation.) Eller, ja, det är något som händer med mitt huvud, i alla fall, men sen har jag å andra sidan alltid känt mig lite som att jag inte lever mitt i mitt eget liv ens. Jag har länge gillat och emellanåt rent av älskat att ta bilder och att vara den som tar bilder, men ibland kan jag känna att det blir ensamt, att det markerar en gräns mellan mig och resten, synbar i bevismaterialet. Det känns som att jag inte egentligen var där, eller nog som att jag var där, men i periferin, vet ni, en smygande skugga som endast kan kika in på håll. Det är en känsla som är svår att fästa fokus och blick rakt på, men i ögonvrån kan den gnagande flimra fram obskyra morsesignaler om att inte riktigt höra hem, inte riktigt passa in, inte riktigt vara med utan snarare bara hänga på. Äh, jag kan inte förklara det här märker jag. Saken är bara den att det är så olyckligt att den här kontrasten kommer liksom fram så jättetydligt just nu — jag skulle gärna vilja skriva om hur lyckad kvällen var, men fan, jag vill sällan vara i centrum men just i den berättelsen skulle jag lite vilja vara det, men istället så känner jag mig som sagt något som en såndär hörnvarelse (som jag oftast är), bara på grund av det visuella som är så bekant för mig, och det är bara… dåligt, just här. Det känns inte bra. Kan inte förklara det så tydligt som jag skulle vilja och jag låter antagligen knäpp nu, meeen jag bjuder på det. För stunden tänker jag i alla fall låtsas att jag bjuder på det, jag kan vältra mig i ånger imorgon istället över att jag försökte berätta. Jag menar, det kommer alltid flera dagar! #optimist

För en vecka sedan skickade jag in en ansökan till Svenska Kulturfonden, men jag har inga höga förväntningar. Tror egentligen inte alls på att det ska gå igenom, men fan så härligt det skulle vara. Vågar knappt prata om det, är så rädd för att jag ska börja hoppas för mycket och sen bli besviken, för det brukar vara ett effektivt sätt att få mig att sky vissa områden och idéer som pesten, i en slags förgiftad självbevarelsedrift. Jag tror att det kanske är därför som jag aldrig riktigt blev en drömmare trots att jag visade potential som liten. Istället för att känna mig drömsk har det oftast resulterat i att jag känt mig desillusionerad. Som en snopen och frustrerad fåntratt, liksom. Mycket floppig känsla, inte direkt något som fyller mig av fananamma och sisu och annan sådan magisk kämparanda. Jag blir nog mer som en slattrig fisk som bara ligger och ljudlöst idiotgapar i väntan på att nån mask ska kräla in min mun och/eller att bryggan ska rasa samman och jag ska plumsa ner i vattnet där jag ska låta mig föras vidare utav strömmen.

Kära dagbok, idag försökte jag mig på liknelser och det ungefär lika bra som för den där fisken jag liknade mig med. Meta! (Meta. Nä nu fiskar jag.)

Ursäkta att jag låter så jävla melankolisk och uslig, det är bara en sådan tid på året. Samt ihållande stress plus dålig förmåga att hantera sånt. Det är ju bra saker som händer, jag fattar det, jag har små extrajobb som jag gillar, jag har blivit publicerad som nån form av grafiker och jag har ansökt om pengar för att få möjlighet att göra något jag länge velat göra, allt det är hemåt. Det är bara en sån tid att jag har så svårt att fokusera på de goda sidorna, vet ni, denna tid är på något vis årets motsvarighet till den där lagen som säger att smörgåsar alltid landar på golvet med ovansidan neråt. Det är tungt, kan inte förneka den saken. Ser fram emot att gå vidare.

Annonser

3 reaktioner på ”lång tid ingen syn

  1. Jag tyckte jättemycket om er podd; hoppas att den återuppstår. Lyssnade faktiskt igenom avsnitten häromdagen och ni sade många kloka saker som jag fastnade för. Lycka till med din ansökan. Förstår att det är svårt att fokusera på det positiva; jag känner igen mig i det. Jag förväntar mig alltid det värsta och att jag kommer att misslyckas med allt, och sedan blir jag positivt överraskad när saker och ting faktiskt fungerar och jag lyckas med något. En negativ livssyn förstås, men på det sättet blir jag i alla fall inte besviken…

    1. Nämen!! Va snällt, tusen tack! 🙂 Ja, jag känner ju definitivt igen mig i det du beskriver. En del brukar påstå att jag bäddar för misär när jag gör så, men egentligen är det ju helt tvärtom. Den RIKTIGA misären är ju att hoppas hoppas hoppas så innerligt att det känns oundvikligt att det ska hända, och sen händer det inte. Fy farao för det alltså. Är INTE bra på att hantera sådant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s