fredagsflimret

Vilken berg-och-dalbana den här dagen har varit, på sitt sätt. Trött som en usling, men i grunden på gott humör.

Likväl har jag också varit på så sabla dåligt humör av och an. Gårdagens samtalsämne om psykisk ohälsa håller i sig än i dag och det har orsakat en hel del indignation hos den här katten, ingen vits att smussla med den saken. Jag tror jag dels har så lätt att dras med i debatten utav någon slags instinkt att ‘tala för’ de som blivit mer upprörda än vad jag är. Ilskan och orättvisan skriker så starkt i inlägg här och där, så att till min egen besvikelse och frustration så adderas deras, och jag vill förstärka vad de säger. Jag avundas verkligen de som kan uttrycka sig rakt och klart och utan ursäkter, men när jag själv försöker så brukar det skava i efterhand. Det hade jag glömt, det var så länge sen sist. Hur mycket jag än tycker att jag har rätt i själva poängerna jag säger så trivs jag bara mycket bättre med att i alla fall försöka formulera dem mera vänligt och eftertänksamt. Det är ganska sällan jag ångrar vad jag säger, men i dag har jag fått känna på ångern över hur jag säger det. Behärskningen brast. Vet inte vad mer jag ska säga om det.

Över till positivare erfarenheter.
Det är evigheter sedan jag sist skrev en krönika men i går kväll hände det äntligen. Här är den: Att möta framtiden.

I skrivande stund färdas jag mot Jakobstad och därifrån ska jag åka vidare till Kållby där jag ska dricka kaffe med mina Karinor. (Kärnor, rättade telefonen mig där.) Där ute glänser månen och i övrigt är allt mörkt, så jag skyller den oinspirerade bilden på de omständigheterna. Texten, å andra sidan, den tar jag fullt ansvar för.

Annonser