Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

20161218_stillebensv

Oj, så roligt med så mycket (och fin!) respons på vykortsutlottningen! Stänger anmälningen senare ikväll, om ett par timmar, så ännu i skrivande stund finns det tid att hänga på för den som vill.

Fotade några stilleben igår bara för att ha en ny cover-bild på bloggens FB-sida, var så trött på den förra. Ovanför är en version som jag inte använde, trevligt att ha lite extra utfyllnadsfluffsbilder ändå. Plockade fram pappas gamla halvformatskamera, en blomstrad plåtburk, några torkade carambolaskivor (Alfreds idé), några pressade violer, förstås min kittel, och så ett av de där vykorten. Bland annat. Selma kom också förbi och undersökte, något som jag är mycket nöjd med. Alla bilder är bättre med lite katt i dem. Precis som alla dagar.

Såg förresten Arrival på bio igår. Kan rekommendera, även om jag hade föredragit att se berättelsen i serieformat, med grundligare genomgångar av själva forskningsprocessen, t.ex. (Det hade varit spännande, jag lovar, även om det kanske låter som totala motsatsen för många.) Det går kanske att beskriva scifi-filmen som att den är determinism och Sapir-Whorf-hypotesen driven till sin yttersta spets, och för en språknördsamatör som mig var det s.g.s. en fullträff, ur det perspektivet.

Och på tal om lingvistik: Visste ni att exempelvis en del av Australiens aboriginer talar språk som inte använder sig av begrepp så som ”höger” och ”vänster” utan istället preciserar riktningar och platser genom väderstreck? T.o.m. barn som pratar de språk kan orientera sig enligt väderstrecken, helt utav sig själva. Fattar inte hur det går till men tänker att det är lite som att ha en egen kompass i hjärnan. Det här kom jag ihåg under filmtitten och förväntade mig t.o.m. att det skulle nämnas. Men, som sagt, filmen tog sådana fenomen och idéer betydligt längre, många många ljusår längre.

Har inte desto mer på hjärtat. Planerna för julhelgen har utkristalliserat sig smärtfritt och smidigt i år, och jag kommer således att fira högtiden till skillnad från i fjol då jag fick totalspader (KLAPPADE ihop, heuheuheuu) och stannade ensam hemma med Selma i Vasa. Det tycks göra folk något bekymrat obekväma när jag nämner det, att jag tillbringade julafton för mig själv, men det var skönt. Kändes inte som att jag var övergiven eller dylikt, tvärtom var det ju självvalt och jag prioriterade avslappning, vilket jag fick. I fjol hade jag också mycket på mitt schema, med flytten till detta ställe och sånt. I dag är det faktiskt precis ett år sen vi flyttade in, natten till den 19:e december var den första vi sov här. Jaja, intresseklubben antecknar då, sammanfattar jag och avslöjar samtidigt att jag inte alls är hipp i svängarna.

Kanske vartannat år är en helt lagom dos av jul. Hur känns det för er? Är ni riktiga jultomtar eller känner ni att ni inte alltid fattar hajpen?

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS