nio bästa

dokumentation & situation

2017bestninelimpor

Jag har sällat mig till den breda skara som gjort Best nine-grejen på Instagram, och att det skulle se ut typ sådär kunde man ju ana. Att föröka sig väcker uppmärksamhet och Blenda figurerar på varje bild på ett vis eller annat. Ett annat mönster jag kan iaktta är att de alla är från den senare halvan av året. Mejkar sens, eftersom att den första halvan var överlag ganska bajs, mådde inte så bra. Jag gillar förstås att båda katterna fått komma med på varsitt hörn (Selma egentligen på två) och hade nog själv också valt flera av de här bilderna som mina favoriter från året. Mer sånt hittar ni på @li.m.por!

Men nu är ju detta bloggen och inte instan, så jag passar på att lyfta fram de nio mest populära inläggen här också.

  1. …på den sjätte smäller det? Kanske? Eller?5 oktober
    Det sista inlägget jag skrev som icke-förälder. Var både otålig och ängslig. Det var sen inte den sjätte som det sist och slutligen small, utan den sjunde.
  2. You’ve come a long way, baby11 juni
    Mådde alltså skit en stor del av första halvåret men här hade jag börjat må lite bättre och det märks bra i detta inlägg. Framtiden var fortfarande sjukt skrämmande men också rätt spännande.
  3. Som en saltgurka, ungefär11 april
    Här avslöjade jag att jag var gravid och att det inte var så värst rosenskimrande. Kroppen mådde okej men huvudet tog stryk av den emotionella Molotov-cocktailen.
  4. Den nionde månaden1 september
    Blickade tillbaka över graviditeten och bekände den tanke som jag tyckte att känts fulast av dem alla.
  5. What’s in a name24 oktober
    ”… That which we call a rose by any other name would smell as sweet.” Nånä, rubriken till trots så handlade inlägget inte om Shakespeare utan om varifrån namnet Blenda Mo kom.
  6. En berättelse från ett barnbördshus18 oktober
    En dokumentation utav BB-tiden plus lite runtomkring. Många bilder och INGA av dem föreställande moderkaka!!
  7. Det finns underbar förlossning, sjungs det12 september
    Tankar och känslor inför att klämma ut en klimp a la vattenmelon genom vaginan. Det krävdes lite bearbetning för att någorlunda acceptera den framtiden.
  8. Blenda Mo9 oktober
    Det klassiska ”Hon är här”-inlägget. Skrev detta på BB då Blenda var ynka två dagar gammal. Antagligen mitt favoritinlägg, och inte bara för att det dokumenterade något så stort i mitt liv, men för att jag tycker att jag lyckades fånga något utan att röra till det för mycket.
  9. Bebisbubblan spräckt – 14 oktober
    Gjorde promenadpremiär sex dagar efter förlossningen och kunde konstatera att den första veckan som förälder varit lättare än förväntat. Är lite förvånad att detta inlägg knep förstaplatsen, men folk gillar ju positiva överraskningar!

Ja, även här var det en extrem bebisfokusering, men så har det i princip också varit hela året även utanför bloggen. Men jag känner ändå att det är lite tråkigt med bara bebis bebis bebis (det fanns ju annat i livet också) så här kommer nio av mina egna favoritinlägg av varierande slag som INTE handlar om att föröka sig. I ingen rangordning, bara från senast till äldst.

  1. Att se det så11 november
    Ett inlägg featuring maktposition, egen vilja och Hannah Horvath. Skulle kanske omformulera ett par saker men det struntar vi i nu. Gillar hur jag känner mig när jag kopplar ihop olika popkulturella och samhälleliga händelser.
  2. När det började17 oktober
    Om en tidig händelse då killar i grupp gick över en gräns. Skrev så mycket av det här så jäkla snabbt och ändå är det inte skit. Hurra!
  3. Att fläta ihop ett hem2 september
    Hade äntligen hittat lite ork att inreda och hade gjort ett flertal loppisfynd som jag var (är) mycket nöjd med. Kändes så fasens BRA. Gillade riktningen som livet tog, det måste inte vara mer komplicerat än så för att kännas lite mera rätt.
  4. 06:51 Katternö → 21:40 Äkäslompolo16 juni
    Inte direkt ett foto i timmen men nästan. Vi körde runt 600 kilometer norrut och det var roligt! Och att sen komma fram till stugan i Äkäslompolo var så härligt och där var så fint, hade längtat så efter att besöka stället igen.
  5. Väninnekvartett + när ni ser det21 maj
    En titt på ett tjusigt fotografi från cirka 1930 i farmors gamla album. Föll så pladask för det att det numera hänger i storlek 50×70cm i tamburen.
  6. Hem som ger en längtan18 maj
    Vi skulle snart gå på lägenhetsvisning och mycket av min tid gick åt att fantisera om inredning. Här sammanställde jag några pinnade bilder och jag är nöjd med inlägget för att det blev både snyggt och hjälpte mig reda ut vad det är som jag gillar.
  7. Punkt-5-inism4 maj
    Fem punkter om feminism. Sådant jag hade tänkt på, bara, och jag gillade upplägget. (Även om jag, som vanligt, gärna hade kunnat vara mer koncis. Men det kunde jag ju säga om varje inlägg någonsin.)
  8. Ja, låt oss tala om guldkort14 april
    Var förbannad på nån skitkommentar på en artikel om att Finland utvisar en sjubarnsfamilj. Ja, egentligen var jag ju arg på väldigt mycket i det sammanhanget, även fler kommentarer, men av dem tog liksom priset i sin jävla insiktslöshet.
  9. En förnyad brygd – 26 mars
    Ok, detta kanske inte kretsar kring min mage men nog fasen cirklar det kring min navel ändå, heh heh. Min blogg hade bytt namn från Häxbrygd som den hetat sen 2011, till Brygd, så jag gjorde en kvick tillbakablick. Och jag bara gillade den utvecklingen och det här är ju min favorithobby så jag var väldigt förtjust i det hela!

En ganska brokig blandning ändå, och märkligt skulle det ju annars vara. Fy (tjugohundra)sjutton vilket år det varit, i både negativ och positiv bemärkelse. Orkar inte bli mer sentimental än så just nu, så jag lämnar det som så och er med detta:

Gott nytt år!

Annonser

34

rekreation & civilisation

20171228_001

Under min oavsiktliga lilla bloggpaus har jag fyllt år, i förrgår. Samtidigt som jag blev uppvaktad med frukost och paket på sängen så hördes röster från begravningskaffestunden för vår granne Matti på andra sidan sovrumsväggen. Han avled på självständighetsdagen då Finland fyllde 100 år, själv blev han 84. Födelsedagsstunden fick en allvarsam memento mori-vibb, men det var fint. Sörjarna lät glada ibland och det var lätt att föreställa sig att de talade om goda minnen. Memento vivere.

Som jag önskat mig så fick jag en mokabryggare av Alfred, en traditionell en som ser ut att höra hemma i det 1930-tal som den uppfanns och formgavs. Har seriöst suktat efter en sådan här i flera år, tycker de är så fasens fina, men har aldrig tyckt att tillfället varit rätt att ”unna mig” en. Jag dricker alltid pulverkaffe här hemma så vet ni det där att koka kaffe på spisen sätter verkligen guldkant på koppen. Ser fram emot att kunna börja provsmaka mig igenom alla möjliga sorters espressokaffesorter och -aromer.

En annan sak jag fick var en kakform! Alfred har råkat sätta två av mina forna kakformer i diskmaskinen så att beläggningen farit åt pipan, en av dem var en hög en med löstagbart botten, den andra en hjärtformad. Nu fick jag en kombinerad version av dem båda!

20171228_002

Jag hade sällskap medan jag öppnade paketen. Blenda var så väldigt into it att Alfred instagrammade ett filmklipp:

Mamma fick en present, beb fick istället en upplevelse.

A post shared by Alfred Backa (@alfredbacka) on

(Hajade förresten till då jag fattade att det var jag som var ”mamma” i bildtexten. Är fortfarande inte van med det.)

20171228_003

Sedan testade jag espressokokaren som tillsammans med gullrankan, som är på ljusterapi på köksbordet, blev ett behagligt stilleben.

20171228_004

Rykande hett! Kaffesorten är här Pauligs Smooth Blend som Alfred stuckit med i paketet, verkligen len smak. Gott.

Vi skojar förresten om att Smooth Blend är Blendas artistnamn om hon blir jazzmusiker. I julas fick vi en OBH Nordica Power Blend-mixer av May (Alfreds mamma), och då var förstås skojet att Power Blend är Blendas artistnamn som hårdrockare.

20171228_005

Under tiden jag kokade espresso och mestadels latade mig bakade Alfred en kladdkaka! I den nya kakformen förstås.

20171228_006

Kvällen innan hade vi gjort glass som vi åt till kakan. Tipset om världens mest lättlagade glass har vi fått från Luzilla (Alfreds syster) och den görs så här: Först vispar man fem deciliter grädde tills att den blivit så fluffig att toppar börjar formas. Då häller man i en burk kondenserad mjölk och vispar lite till. Efter det kan man röra ner smaksättningar efter behag innan man ställer den i frysen i minst sex timmar. Vi delade på smeten och Alfred valde lakritssås. Jag tycker ofta att ju fler smaker desto roligare, så till lakritssåsen adderade jag krossad salmiakchoklad (Marabou Black Saltlakrits) som jag både rörde ner och lät ligga på ytan, och allra överst strödde jag på lite flingsalt som jag krossat ännu mindre under en brödkavel. Antagligen min nya favoritglass! Den blir väldigt söt utav den kondenserade mjölken, bara, så ska försöka hitta osötad sådan och söta glassen själv nästa gång.

20171228_007

Sällskapet var top notch. (Den här bilden fick mig f.ö. att inse att vi verkligen borde få upp någon konst eller något lite trevligt på köksväggarna. Stark skjul-känsla där just nu.)

Beben på bilden packade vi sedan ner i barnvagnen och så begav vi oss ut på stan.

20171228_008

Hela dagen uppmärksammade förresten vädret min födelsedag med att släppa konfetti. Trevligt!

20171228_009

Denna trettiofyraåring uppskattade det.

dripp dropp

inspiration & kreation

nyabrygddroppar

Häromnatten fick min blogg igen en liten makeover. Det började med bilden ni ser ovanför, en remix på bloggens blomsterlogo som hängt med i ett par år. Ville ha något kraftigare än den förra versionen och sen när grafiken var fixad gick jag vidare till layouten. Sen glömde jag bort tiden tills det faktiskt blev morgon och båda mina ögonvitor bar följande dag en vacker nyans av grällt laxrosa. Det är lyckligtvis en look jag kommer undan med i och med att jag har en tioveckorsbebis! (Att hon hade absolut inget att göra med saken är irrelevant.)

Det finns ju faktiskt goda skäl till varför folk överlag verkar störa sig på bloggar där inläggen inte dyker upp i helhet på framsidan, utan så att man istället måste klicka sig vidare till var och ett för sig för att läsa dem — nämligen att det ÄR störande. Det inser jag fast jag sällan själv läser bloggar på det viset, istället klickar jag ju oftast på inläggslänkar på Facebook och Bloglovin’. Men jag skulle knappast ha upptäckt bloggarna jag följer via de sajterna om bloggarnas innehåll inte gick att skrolla igenom på sina framsidor. Så nä, det fick gå fetbort.

På tal om det så ska jag försöka ta itu med min länklista inom de närmsta dagarna. Förr i tiden i bloggarnas begynnelse och även när folk istället hade hemsidor istället så var sådana en absolut självklarhet och fortfarande känner jag mig lite egennyttig då jag inte har en i skick, som nu. Jag tror att den där gemenskapskänslan var mer närvarande då när inte alla var konstant uppkopplade och att blogga/ha hemsida var mer av ett aktivt val än vad det är i dag. Då på tiden så var ”att blogga” något som band en samman med andra, det var liksom något som lite kännetecknade ens personlighet och intressen. Nu säger det väldigt lite om en, att man bloggar. ”Jaha, om vad?” är följdfrågan som ingen ställde förr. I alla fall, det hörde liksom till att med små medel som att hålla koll på länklistan understöda ”the sense of community” då, att vara En God Granne, som att vi faktiskt var ett litet samhälle.

Annat som var vanligt på den gamla goda hemsidetiden var webbringar. Typ klubbar som man kunde gå med i och så satte man ett script på ens hemsida som visade någon (ofta ganska ful) grafik med ett fåtal länkar, typ till webbringens infosida men också till följande/föregående/slumpad hemsida i ringen. Saknar dem ibland. Hoppas både de och länklistor gör comeback år 2018. Som om det var 1998! Låter det inte som att det skulle ligga i tiden, va?

1998 då jag, för övrigt, såg ut så här:

1998_saengsjaelvis

Snygga bryn, Linnea. 😍

Annat som var inne 1998: Sarkasm!!

i fåraskinn

inspiration & kreation

Gick ut på stan i går och där var det trångt och pyntat. Uppfriskande att komma sig ut bland folk, men också trevligt att dra sig undan massorna igen. Jag har så framgångsrikt isolerat mig från omvärlden att jag nästan blir förvånad över att julrushen pågår där ute. Istället har vi ”julat” på betydligt gemytligare sätt — t.ex. genom att gå på vintergrötshäng med vänner hos Frank & Carlas för nån helg sen och sedan totalstjäla deras koncept och själva koka risgrynsgröt på vår egen vedspis i förrgår när Anna, Thomas och Elliot kom på besök på resvägen.

20171215_faaraskinn_001

Det har blivit så att de små doser jul jag fått i år har främst haft en klar retrovibb. Gröt som puttrar på spisen, ved som knastrar i kakelugnen, kryddnejlikor som trycks in i apelsiner. Väldigt många pepparkakor, med blåmögel och brie. Särskilt idylliskt var att på luciadagen hade en massa människor samlats i backen utanför vårt köksfönster för att åka pulka. Det såg så pittoreskt charmigt ut att jag inte ens hatade att så många människor i princip inkräktade på vår gård. Tenderar vanligen bli som en vresig, stereotypt territorial hund i sådana fall, ser ni, men inte nu. Ett julmirakel!

Kände mig just i går särskilt oldschool-julbockig där jag gick i mitt gamla fåraskinn bland tindrande ljusslingor, men också lite såhär:

belsnickel_dwight

Hmm. IMPISH OR ADMIRABLE? Den ständiga frågan.

Och på tal om utklädnader: Har tagit tillfället i akt att distansruva på ”min stil” under tiden jag var gravid och således haft en väldigt begränsad garderob. Det har varit givande! Har t.o.m. medfört viss utveckling. Det här kommer låta fånigt för alla som inte har en svartklädd gothhistoria, men: Fatta att jag inte längre känner mig utklädd i blå jeans med beige rock?? Det hade jag inte trott de senaste tjugo åren att någonsin skulle hända.

20171215_faaraskinn_002

Påbörjade ju i somras en ordentlig garderobsrensning, som pausades vid flytten och höggraviditeten. Nu har jag äntligen börjat gå igenom mina kläder igen och det är både hjälpsamt och motsatsen till det att min kropp inte ännu helt återgått till sitt vanliga jag. Vet liksom inte om allt kommer att någonsin passa igen. Men jag gör vad jag kan och under tiden läsfrossar jag i instruktioner och inspirationspepp för hur man förvandlar sig själv till minimalist samt skapar en kapselgarderob, med skräckblandad förtjusning. Ibland med mer förtjusning än skräck, men ofta tvärtom.

Tycker det låter som en dröm som plötsligt blir en mardröm. Som att först är man helt saligt hög på ruset och flyger omkring och skryter om ens plötsliga kvalitet-framför-kvantitets-livsstil, men så kommer man att tänka på den där ena blusen som man hade på sig den dääär kvällen och som skulle passa med aaallt annat och som skulle rädda så många fester och vardagar och som fan kanske Blenda skulle vilja ärva då hon blir äldre? Jag menar vem vet?! Jag ville alltid ha min mammas gamla kläder som jag såg på bilder men de fanns så gott som aldrig kvar. Och så då flyger man inte längre utan då håller man istället på att störta hårt ner på den numera blottade vad-har-jag-gjort-asfalten i bottnen av garderoben — förstås blottad eftersom att man idiotiskt nog tagit bort alla kläder som tidigare vadderat den — och då är det inte alls så värst drömmigt längre. Typ! Ni fattar.

Så att ja: Impish or admirable, jag sa ju det.

ett helt och ett tvåhundrafjärdedels liv

dokumentation & situation

20171207_blenda_001

Fröken Beblund, som vi på sistone har tagit till att kalla henne, har haft sin tvåmånadsdag i dag. Tänk det! Tiden går både snabbt och långsamt. Pratade om detta med en kompis nyligen, han har en son som är sju månader och tyckte att det var så länge sedan hans Leon var i Blendas ålder, storlek, fas och sånt. Eller nu blir jag osäker på om han sa att det gått så snabbt… Äh men endera.

Jag blandar ihop det för jag blev så intensivfokuserad på att få fram det jag själv tänkt på, nämligen att jag undrar om min tidsuppfattning är så virrig just nu för att jag smittas utav Blendas. Alltså ni vet hur tiden går snabbare ju äldre man blir — dels förklaras ju det av att t.ex. en månad för mig är just ingenting men för Blenda är den halva hennes livslängd, ni vet. Men främst tänker jag på det jag läste i en Illustrerad Vetenskap en gång, att som barn och särskilt som bebis så uppfattar man tiden som långsammare eftersom att så mycket av vad den fylls av är nytt för en. Det vill säga, omvärlden är mestadels obekant, den ger en massa intryck, stimuli som gör att tiden innehåller mer och därför känns som att är längre. Jag antar att det är samma effekt som att köra en sträcka för första gången och sedan upprepa den femtio gånger till. Den verkar krympa. Plötsligt en dag har man precis svängt in på gården och så undrar man hur fan man redan hunnit dit när man ju alldeles nyss låste upp bildörren.

Och alltså vad jag menar med att smittas av Blendas tidsuppfattning är att jag kanske upplever saker lite ur hennes perspektiv nu. Försöker både under- och medvetet sätta mig in i hennes situation, föreställer mig vilka intryck som är på vilket vis, detaljer i omvärlden som jag mestadels annars knappt hade registrerat. Raka sträckor på hemvägen, ni vet. Plus att väldigt mycket av det här förstås också är nytt för mig, även det har säkert inverkan på min uppfattning om tiden.

Så två månader känns som en lång tid. Samtidigt är den tiden bara ungefär en tvåhundrafjärde del av mitt liv. 1/204. En ganska kort del, med andra ord. Jag vet inte detta helt säkert men jag tror att det är skitmärkligt för hjärnan att erfara en sådan period som vuxen. Något känns så himla SKUMT i den delen av hjärnan som ska försöka hålla koll på tidsläget. Min tidsuppfattning är i alla fall helt mysko just nu, alltså vi snackar typ Salvador Dali-smältande-klockor-mysko. Den målningen mejkar sens för mig nu. Vad säger ni andra förstagångsföräldrar? Och andra-, tredje-, fjärde-, et cetera? Blev tiden i så fall snabbare när konceptet bebis inte var totalnytt i era liv?

20171207_blenda_00320171207_blenda_002

Hur som helst. Delar av den här tiden är en fest, tycker spelevinken Blenda Mo Beblund. Tror bestämt att det är huvudsaken det!

5 timmar och 7 minuter

dokumentation & situation

20171203_kvaellning

Det är den tiden på året då solnedgången bara är slutet på soluppgången, som att det inte finns någon egentlig dag där emellan. Morgon kväll natt repeat. Under detta dygn här i Vasa gick solen upp 09:51 och går ner igen 14:58.

Det snöade i natt. Världen är ljusare och ljuden är mjukare. Finland firar hundra år av självständighet och Blenda debutsover ute på balkongen, som ju inte hör till vår lägenhet men till trapphuset. Vi har äntligen köpt en babyvakt, eller vad de heter, och genom den hörs ibland äldre barn leka i parken invid gården, i snön. Jag har precis ätit råg- och havregrynsgröt med kanel och banan. Selma trampar omkring i famnen på mig och lade sig precis ner till rätta, något som händer typ en gång i kvartalet att hon självmant gör.

Hade skrivit att det minsann är fest här, men så kom Alfred in och berättade något han sett då han varit ute och tittat till Blenda på mattpiskarbalkongen. Det flaggas förstås i dag, men här vid vårt hus stod två kvinnor på gården och hissade ner flaggan till halvstång. Ack. Ett sorgebud, men vet inte helt säkert vilket det är ännu.

Nio minuter kvar innan solen går ner. Ska ägna dem åt omvärlden utanför skärmen istället för den inuti.

dagen vi upptäckte elden

inspiration & kreation

20171203_kakelugn

Sitter i soffan, lyssnar på en prasslande glöd i kakelugnen, dricker kaffe och äter gräddkolor. Inte fy skam. Det är första gången vi eldar här! Det tog sin tid, trots att vi har tre platser för vedeldning. Två kakelugnar, en Högfors.

I går kväll monterade vi äntligen isär soffan och flyttade schäslongdelen från dess vänstra sida till den högra. Tidigare var det som att själva vardagsdelen utav rummet bara var en liten hörna av det. Ganska trångt och klumpigt snarare än ombonat och mysigt. Nu är det annorlunda. Plötsligt blev det betydligt lättare att möblera rummet, det öppnade sig mycket bättre och blev luftigare och rymligare.

20171203_vardagsrum

Ja, nu ser det ändå ganska trångt ut på bild men för att i alla fall få ett hum om den makalösa förändringen kan ni föreställa er att möblerna tidigare var inträngda på cirka två tredjedelar av ytan de nu tar upp.

Det är tänkt att vi inom denna månad ska fixa väggen bakom soffan. Tror att det var i oktober vi bestämde det. Har vi haft och har vi fortfarande gott om tid på oss? Jadå. Kommer vi lyckas? Tveksamt.

decembergrönt

inspiration & kreation

20171201_groent

Kom hem med några buntar grönt i dag, till katternas förtjusning. En bukett gran och en liten cypress. Ett knippe tall och några kvistar eukalyptus. Gissa om det doftade gott i bilen.

20171201_krans

Sedan band jag en julkrans för första gången! Fast jag pyntar mer för yule än jul, men hur som helst. Använde grönt garn för att få ihop grenarna och som stomme offrade jag en ståltrådsklädhängare som jag böjde ut och gjorde så rund som möjligt. Tips tips.

Jag hade valt ut gran och eukalyptus för kransen för att jag tänkte att det skulle se trevligt ut och dofta gott. Det tycker jag det gör också, men min poäng är att det var för estetiska skäl som jag valt den kombinationen. Sedan när jag gjort klart den så insåg jag att jag ju lyckats välja två träd från varsin sida av jorden, från varsitt halvklot, nord och syd, för ett pynt inför en ekvinox. Ha! Sånt gillar jag. 

Alltså, jag är ju inte så förtjust i jul. Men däremot i pyssel, och astronomiska händelser pysslar jag gärna inför! Solens återvändo är ju en ganska stor en.

Men det här med julen, håhåjaja. I flera år har jag velat skippa den helt och hållet, och för ett par år sedan gjorde jag i princip det också. Var bara ensam hemma och tyckte det var ganska skönt. Samtidigt är det ju trevligt med något slags firande men att fira jul på traditionellt vis blir nog aningen för ofta för mig att göra det varje år. Många av ingredienserna i jultårtan ger mig i stort sett bara ångest. Hela konsumtionsaspekten, det materialistiska fokuset, både det att vilja ha saker själv och att hitta rätt presenter åt andra, pressen att umgås och ha det så förbannat trevligt — helt omöjligt för mig när jag alltid är så sabla sur runt den tiden. Den kristna delen av högtiden kan jag inte relatera till heller. Så det hela känns bara inte som så mycket att hänga i julgranen, som man säger.

Nu när jag bildat (egen) familj så känns det också som att det är dags att skapa egna traditioner. Innan Blenda blir så stor att hon binder/vänjer sig vid dem, tänker jag, så vi har ju med andra ord ännu viss tid på oss. Julen är till för de små sägs det men jag är lättad att den nog inte är till för de riktigt små ändå. I år kan jag ännu vara ganska obrydd i hur det blir. Men sen! Hur ska vi göra sen? Liksom vi kommer väl knappast ha någon julskinka här i huset någon gång, till exempel, men det skulle vara kul med någon slags mattradition ändå. Och ska vi ”fira” på julafton eller ska vi go all-in hedning och fylla bägaren med vin på vintersolståndet istället? Ägna julafton åt, ack jag vet inte, meditation och/eller storstädning? Pulkåkning och filmmaraton?

Hur skulle ni fira jul om ni fick hitta på helt fritt? Nollställ allt, om ni vill! Eller inget alls, om ni hellre vill det.

stenbumlingar & argbiggepower

opinion & reflektion

angrywomenflowerpowersign

”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

Så skrev Edith Södergran i en ”inledande anmärkning” till sin diktsamling Septemberlyran. Den utkom för knappt hundra år sedan, år 1918. Jag har tänkt på det citatet sen i går.

Vi har upptäckt våra dimensioner nu.

Jag har tänkt på allt vad vi kan åstadkomma, vilka stora stenbumlingar vi kan rucka på och sätta i rullning om vi bara är tillräckligt många och tillräckligt beslutna. Vi har redan förflyttat och krossat många av dem. Rösträtt, aborträtt, arvsrätt, rätten till att studera och arbeta, till och med rätten att ha ett eget bankkonto och att äga egendom är sådana som vi kvinnor en gång i tiden inte haft.

Jag har tänkt på hur arga kvinnorna utan de rättigheterna måste ha varit. Det är så sällan kvinnor tycks tillåtas vara arga ens i samtiden och det måste ha varit ännu mer tabubelagt förr. Det ses som fult, opassande och ”okvinnligt” — någonstans ovanifrån riktas de blickarna ner på den låga, arga kvinnan.

Nu tänker jag att det måste vara en självbevarelsedrift. Lika som det genom feministiska kvinnors historia finns en lång oavbruten tradition att vara arga, så finns det hos de privilegierade männen en lika lång svårbruten tradition att förlöjliga den ilskan. Jag tänker att det är en härskarteknik uppkommen ur rädsla — för klart att mäktiga män är rädda för arga kvinnor! Se bara vad vår ilska kan leda till.

Att vi samlar oss. Att vi förenar oss. Att vi upptäcker våra dimensioner. Att vi inte längre anstår oss att göra oss mindre än vi är.

Jag är med andra ord så jävla GLAD att initiativtagarna till #dammenbristen blivit tillräckligt ARGA! Fasen så de fick grejer att hända.

Och sen alla starka fantastiska kvinnor som bidragit med sina berättelser…! I den inledande dikten Triumf att finnas till… i samma diktsamling skrev Södergran en rad som jag först tänkte att var en alla bör minnas men nu tänker att är särskilt för dem:

”Jag är en del av alltets stora kraft.”

Så tack för er ilska allihopa. Tack vare den ges vi mer utrymme och större frihet att upptäcka dimensioner.

brister & rämnar

opinion & reflektion

tetondam

Jag tänker banne mig inleda med lite skryt, för att jag tycker att detta är så roligt och gör mig så glad att det togs i bruk: Gissa vem som lade fram förslaget att använda ”dammen brister” som vår hashtag. 👋😎 Snappade dock upp uttrycket i en annan kommentar så helt eget var det icke.

I morse vaknade jag halv sex och medan jag sakta höll på att somna igen så tänkte jag på att under tiden som revolutionen startar här i Svenskfinland klockan 06:00 så ligger jag och ammar min dotter. Jag vill inte låta som någon mammafeminist eller något, men visst sätter det att jag nu har en dotter ännu en dimension på hur jag tänker på framtiden, strukturerna och allt sånt runtomkring.

Och okej jovisst, ”revolutionen” är en överdrift, men det kändes så pirrigt och laddat, som att förändringar äntligen kommer hända, som att jag nästa gång jag vaknar kommer göra det till en ny ankdamm. Den förändringen började jag skymta i horisonten för en vecka sen då jag blev tillagd i en sluten grupp. Gradvis kröp den fram som en soluppgång. Nu strålar den. Jag hoppas att folk tar vara på det.

I timmar har jag läst berättelser i den slutna gruppen. Så mycket vidrigheter, vissa ofattbara. Men det är ändå inte vittnesmålen som får ögonen att bränna, inte bedrövelserna som heter våldtäkt och övergrepp och orättvisa, utan det är gemenskapen. Att kvinnorna är så oerhört stöttande till varandra, det är det som får hjärtat att sucka. Att de skriver så fina saker åt varandra. Att stödgrupper planeras och efterlyses. Det är en sån Thelma & Louise-stämning som råder där. Det är den känslan som får halsen att värka — vi-mot-världen-vibben, du och jag. Fast vi är många, tusentals, tiotusentals.

Jag tycker i vanliga fall att det där citatet ”And in that moment, I swear that we were infinite” (från The Perks of Being a Wallflower av Stephen Chbosky) är sjukt överskattat och riktigt snarkigt uttjatat — liksom va fan det säger ingenting, det är bara konstruerat för att låta precis som ett citat att som understimulerad tonåring klottra i anteckningsboken under hissalektionen och tro att det är ett klart tecken på ens oftantliga djup — men fan okej då, det är ändå det jag tänker på nu. För i de stunderna så svär jag att vi är ett systerskap.

I går kväll tänkte på hur det dessa dagar måste kännas att vara man. Fattar att det kan kännas hotfullt och svettigt. Det medför till exempel att veta att vilken sekund som helst kunde man klungas ihop med de som förgriper och antastar. Oavsett om man gjort sig skyldig till sånt eller inte.

Såklart att det är otäckt. Jag menar, bara maktlösheten är ju skitläskig! Jag fattar det. Verkligen, jag gör det.

Överlag så skulle jag säga att alla kvinnor fattar precis hur maktlöshet känns.

Tänkte förresten på hur det skulle vara att vara man för att jag skrev en krönika om det. Den publicerades i förmiddags och har rubriken Ja visst gör det ont när dammen brister. Läs gärna!

Och förstås astra.fi/dammenbrister om ni inte redan gjort det.

P.S. Här kommer ett annat hashtagförslag, särskilt riktad till någon som gör upprop som filial till #dammenbrister och detta inom kristna kretsar: #syndaflödet. Heh heh heeeh. Eller kanske ni ålänningar kan ta den. Har förstått att ni har ju redan Arken. *komiker* *moonwalkar ut ur detta inlägg som ett proffs*