Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

Arkiv för

Nu är tiden sådär besynnerlig igen, den senaste veckan har varat blott ett ögonblick och samtidigt känns den evighetslång. Tidsuppfattningen är förvrängd. Det finns säkert många orsaker till det. Svårfångad och hackig sömn. Kristi himmelsfärdsdag som gjorde hela veckan osammanhängande och virrig med onsdagsfredag och fredagsmåndag. Planer som ännu inte är hundraprocentigt fastslagna, men tänker på dem ungefär konstant. Ett hemoglobinvärde på 103, som barnmorskan upptäckte i början av veckan.

20170525_aakerkaal_001

Under det senaste loppisbesöket hittade jag en till växtplansch mot svart bakgrund, åkerkålen till höger på bild. Kallare i tonerna än maskrosen, men ändå i ytterst matchande färgskala. Tyckte att planschen såg på något vis bekant ut när jag såg den, men antog att det berodde på att den förstås påminde så mycket om den jag redan hade där hemma.

20170525_aakerkaal_002

Men det visade sig att jag visst sett åkerkålsillustrationen förr! Fast i förminskning och gråskala, i en gammal botanikbok som jag tror att Ellen hittade åt mig en gång för flera år sen under en loppisrunda. Ah ja, tyckte det var lite lustigt!

Steg upp klockan nio i morse och har nu redan förbränt all min energi. Tog ut katterna på gården trots regnet, tvättade deras tassar när vi kom in, lekte med dem en stund, och nu när jag satte mig här vid datorn igen så känner jag bara att jag kunde somna. Tror jag ska försöka göra precis det också en stund.

Ebba Masalin, förresten. Så hette hon som illustrerat både maskrosen och åkerkålen.

fammotraedgaard

Här är en bild ur farmors fotoalbum. Vet inte när den är tagen men min fammo Astrid, längst till höger på bild, föddes år 1912, så jag skulle gissa på tidigt 30-tal. Hennes ena syster Elin, två år äldre än Astrid, står längst till vänster. Vem kvinnorna i mitten är vet jag tyvärr inte. [Senare tilläggsinformation: Hon nästlängst till vänster är också en syster, Ester. Skulle kännas nonchalant att inte inflika det, då jag fått reda på det efter att inlägget skrevs.]

Hur som helst, tycker det här fotografiet är så perfekt. Älskar det drömska suddet i förgrunden, som att vinden gripit tag i en bärbuske just då bilden togs. Kvartetten väninnor som plockat blommor, Elin har stuckit fast några som en brosch och sättet Astrid håller i sin blomma får mig att tro att hon antagligen stod och tänkte på något helt annat. Men först lägger vi förstås bara märke till deras ansikten, deras kläder, hur vi uppfattar stämningen.

Och sen, sen tittar vi närmare. Såg ni kanske redan det kusliga och tjusiga? För där finns något som får oss att haja och sedan fnittra till. Ser ni det?

Jag har på sistone snubblat över så många inspirerande interiörvyer, och jag tänkte att vi skulle ta en titt på några av dem och mer specifikt vad det är som jag fastnat för i dem. Utöver gemensamma beståndsdelar som vitmålade väggar, gamla trägolv och brokig inredning så finns det nämligen några andra särskilda faktorer som jag vill försöka sätta fingret på.

interior_glaedje

Glädje! Något som jag tycker jag att tydligast förmedlas i inredning via gula accenter. Tycker det är så uppiggande, tror att min hjärna översätter det till solsken. Min svaghet för gult i hemmet är ingalunda något nytt, men sedan min kompis Karin berättade att hon läst någonstans att en inredning inte är komplett utan en gul detalj har jag blivit ännu mer fixerad. Älskar den gula dörren, måste vara som att kliva in/ut genom solen (fast behagligt). Det gula trägolvet är också magnifikt, även om jag skulle föredra det i en snäppet varmare nyans än den på bilden. Är för tillfället helt besatt vid idén att mötas av ett sådant i tamburen, skulle inte det vara härligt att komma hem till?

interior_textur

Textur! En omväxlande mix av material och strukturer, som lädermöbler, grova golvplankor, lampskärmar i metall, tjockbladiga grönväxter. Nån kudde i sammet eller varför inte mocka, en annan i grovvävd textil, kanske något prydnadsobjekt i rotting eller bambu eller vem vet vad, och så vidare. Slitna, skrovliga ytor bredvid blanka och släta. De varierande materialen och strukturerna ger ett varmt djup till rummet, tycker jag. Är för övrigt mycket förtjust i den abstrakta tavlan som skymtas till höger, där finns också textur minsann.

interior_gronska

Grönska! Ju mer desto bättre, och allra helst gigantisk sådan. Har ett par ganska stora växter här hos oss också men ingen i likhet med de där träden (som jag gissar att är fiolfikusar) som vi ser här på bilderna. Älskar inomhusdjungelkänslan, en vibb som betonas ytterligare utav den där härliga papegojeväggbonaden. Har för övrigt blivit alltmer förtjust i större konst på väggarna och tycker numera att små tavlor för det mesta känns plottriga och skräpiga. Nej, ju större desto bättre. Det gäller både för växter och tavlor.

interior_vaerme

Värme! Teakfärgat trä, röda nyanser och stora mattor. Gillar inte när det blir mycket rött, men någon stol, matta eller andra textilier i rött tycker jag är tämligen nödvändig. Men även varma tränyanser tycker jag bidrar med samma värme, bara de inte är för fräscha. Älskar sliten teak men avskyr polerad mahogny. Stora mattor knyter ju ihop rummet och ger därför ett varmt intryck, som att allt hänger ihop liksom. Nu råkar de på bild vara röda men det jag tycker är huvudsaken är snarare att de är stora. Blev också mycket förtjust i de där pallarna på bilden till höger, och särskilt då de rostfärgade benen. Rost! Också varmt ju.

interior_charm

Charm! Oftast tycker jag att köksinredning är jäkligt tråkig och sällan snygg, så när jag ser ett kök jag gillar så vet jag att det har nånting särskilt. Det blågröna till vänster är uppenbarligen underskönt, älskar kaklet och de öppna trähyllorna i varm teak, det magnifika ljuset och den djupa vasken. I vanliga fall skulle jag tycka att den vita vasken var väldigt badrummig, men just här tycker jag att den snarare ger en känsla av spakök, vilket känns fräschare. Med köket till höger så gillar jag väl mest kanske lösningarna, variationerna, de gröna stolarna som komplimenterar och matchar den blåa lampskärmen, men också att det inte behöver vara så himla nytt och snyggt för att se trevligt och inbjudande ut. Liksom, i köket till vänster vill jag mixa avokadosmoothies och baka surdegsbröd. Men i det till höger vill jag måla med vattenfärger och dricka vin in på småtimmarna.

image201705160026

Här sitter jag och matchar sänglampan. Kände mig fånig i morse då jag tog på mig den gula tröjan, för mina naglar råkade också vara i ungefär exakt samma nyans. Precis nyss hittade jag också min gula ring i nattduksbordslådan så tog på mig den också för att känna mig ännu fjompigare. Använde den i helgen men tror att den gav mig ett litet kliande nickelutslag. Inte jätteöverraskande, den kostade en euro på loppis.

Halva dagen har jag fantiserat om endera gulmålade dörrar eller gulmålade trägolv. Totaldille.

Det blev tyst längre än tänkt här på bloggen, men på Kulturvis skrev jag i går ner några tankar om Familjen Kaos-föreställningen på Wasa Teater. Efter föreställningen hade vi blivit hungriga så vi gick till Bistro Ernst på en lyxsmörgås och det var ett samtal där med en bekant som satte igång någon slags tanketråd som jag inte ännu hunnit spinna till slut, men den handlar om Jantelagen, individualismen och samhällets förfall.

Det här blir antagligen råddigt, men ändå: Jag brukar med jämna mellanrum försvara Jantelagen och det är inte så ofta jag får medhåll, hehe. Det ligger ju i tiden att kritisera den och skylla mycket olycka och feghet på den. I en tid då var och en är själv bäste dräng upphöjt till sjuttioelva, så hänger ens framgång så mycket på att våga tro på sig själv, och i en sådan verklighet är förstås Jantelagen en vedervärdig motståndare så då blir det mycket ”krossa Jantelagen”-inspiscitat som sprids på Pinterest. Jag är ganska trött på den typen av peppsnack för SNAAARK uttjatat, och så tycker jag att det är så himla förenklat att bara säga att den är uteslutande bra/dålig. Men hur som helst, vart jag vill komma med det här är till den individualistiska tendensen. För samtidigt som Jante får sig regelbundna kängor och alla uppmuntras satsa på sig själva och förverkliga sig själva, så tycks ju den klara samhällstrenden vara att vi blir allt mer individualistiska. Och vad Jantelagen för fram är ju (dels) att vi ska minnas att vi alla är jämlika på det sättet att varken du eller jag är bättre än varandra, och rent av att vi bär ett eget ansvar för att inte låta oss skena iväg och tro att vi förtjänar saker mycket mer än andra. Så ligger det då inte GANSKA i den individualistiska tiden att hacka på Jantelagen? Jag menar, går inte de två sakerna ändå rätt bra hand i hand? Så att summa summarum, av alla saker vi kan kritisera och klandra här i samhället för dess förfall så ligger nog Jantelagen ganska jäkla långt ner på min lista i alla fall.

Senare sökte vi oss vidare på Carlas födelsedagskalas där vi hade så roligt att vi stannade tills småtimmarna och följande dag kände jag mig sjukt bakfull. Jag hade alltså druckit en muminlimsa och en halv kopp kaffe på festen. Såatt… det är tydligen alltid en dålig idé att blanda drycker, borde ha vetat. 🙄

Fick också mina första blommor på morsdagen. Hade berättat åt Alfred att i fredags önskade min kollega mig en ”trevlig helg och en sån där halvmorsdag”, och i söndags gav han mig en bukett gula nejlikor som ännu var i knoppstadiet, ”så där halvt”.

Vi var på det andra ultraljudet i går och under det första tyckte jag att fostret såg ungefär ut som en utomjording-Jörn Donner-hybrid, vilket förstås var dels oroväckande och samtidigt skrattretande. Nu såg fostret mer ut som en riktig bebis men som jag redan beklagade mig åt Ellen så är jag inte helt övertygad om att det var en särdeles bra utveckling i.o.m. att det påminde mig om hur jag känner inför den sortens miniatyrmänniskor. Hatar nämligen 1) dregel, 2) snor, 3) matklott kring munnen, 4) bebislukt (bajs eller inte) och 5) folk som inte kan uttrycka sig tillräckligt tydligt för att jag ska förstå dem. INGEN JÄTTEBRA KOMBO.

Det är bara fortfarande så helabsurt och svårt att fatta att det är på riktigt, eller andra gånger att acceptera att det är det. Har inte skrivit om ångesten och jobbigheten på en lång stund för det blev i längden något utmattande att prata om det, men det har fortfarande varit upp-och-ner nu som då. Bättre än innan, för det mesta, men finns nog några rejält avgrundsdjupa dalar där ändå. En klart positiv utveckling är i alla fall att jag, hur lite jag än gillar och är intresserad av bebisar, blir mer och mer orolig för att förlora just denna. Det är någonting som är nytt för mig, att oro kan föra med sig lättnad.

Och angående gårdagens ultraljud så tydde det på att allt var finemang. Vi ville inte ta reda på könet (nåja, könsorganet) och jag var lite nervös för att vi skulle se i misstag, men ugnsbullen samarbetade och lät inte ens proffset få en skymt. Om hen alls brås på mig så är det dessvärre ganska troligt att det var sista gången hen gjorde som jag/vi ville, men det var ju snällt att vi åtminstone fick ta del av den upplevelsen en gång. Ska minnas den med ömhet.

Inlägget är i samarbete med Wasa Teater.

Tur för Vasa, tur för Österbotten, tur för Svenskfinland, tur för alla blomsterhattstanter, PK-maffiosor, kulturnissar och alla som inte avskyr att ha skoj. Tur för dig och dig och mig! Vilket då? Nåmen att Familjen Kaos gästspelar på Wasa Teater nu i helgen, såklart!

Det är antagligen onödigt att presentera dem, det finns knappast en enda person som har en tillstymmelse av koll på endera 1) humor på svenska, 2) feminism på svenska, eller 3) VAD SOM GÄLLER på svenska, som inte hört namnen på systrarna Kronlöf. Men ifall att inga klockor ändå ringer så kommer här en superkvick recap: Snubben på YouTube, låten Så jävla PK som ni hittar längst ner i detta inlägg, Full Patte på Svt, hoppfulla viskningar och ivriga glädjeskrik om att humorframtiden är här och att den är feministisk (och att kvinnor VISST kan vara roliga), genistämpel och idoldyrkan, et cetera.

Men som Alfred noterade då vi åt lunch i dag, så borde grejer häromkring kanske inte direkt främst marknadsföras med att de är ”feministiska”. Det har överlag inte världens största genomslagskraft här — men däremot — är det så att du sätter upp en show i Svenskfinland och du har haft ett eget program på svensk television så är detta definitivt ditt klara äss. Så jag säger så här: DI E KÄND I SVÄRJI! Du har kunnat se dem på teve! Och nu kommer de hit! Hit!

Är ni ändå tveksamma till att det är något för er så citerar jag denna sales pitch som mycket troligt är den bästa genom tiderna:

”Uppvuxna i Stockholm men med barndomens somrar spenderade i Vasklot och tonårens somrar i Hullu Pullo, kommer nu systrarna Kronlöf och Thom Gisslén till Wasa Teater för att prata om humorn i det politiska allvaret och allvaret i att bajsa på sig på Afrikas högsta punkt.

Det finns liksom nånting för alla i det, märker ni det?

Ni hittar mer info om föreställningarna på Wasa Teaters sajt under rubriken Familjen Kaos, och där kan ni också klicka er vidare till biljettbokandet.

Gänget bakom föreställningen instagrammar förresten på @fi.sv.fem den här veckan, så häng gärna med bakom kulisserna där innan ni bänkar er framför dem på fredag eller lördag! Själv ska jag se föreställningen på lördag, ses vi då? Vill ni hellre dela upplevelsen med nån med betydligt större coolhetsfaktor så får ni gå redan på fredag istället, för då är Ellen på väg.

Och avslutningsvis: Rubriken bör förstås sjungas enligt melodin till låten Så jävla PK. Allsång!

1998_veneziansk_001

Jag hämtade ett par lådor med gamla fotografier från Katternö, bland dem hittade jag några bilder ifrån villaavslutning 1998, den 29:e augusti. Då var jag fjorton år och tillsammans med tjejerna ovanför inleddes och avslutades kvällen på min familjs villa (i den finlandssvenska betydelsen sommarstuga, såklart) i Fäboda för första och sista gången eftersom den såldes en tid efteråt. Vi fjantade omkring nere vid havsbrynet och jag blir så glad när jag ser de här bilderna, vi var så glada och spralliga och ivriga. Vi såg så fram emot kvällen då vi cyklade in till stan där vi delade på några flaskor alkoläsk som sedan slutade säljas i affärerna innan jag ens blev gammal nog att köpa dem själv. Vi blev knappast fulla, men pirret och spänningen var ett rus.

1998_veneziansk_003

Jag hade typ inga ögonbryn alls och detta var tydligen acceptabelt?? Jag hade gått igenom min första goth-fas men hade tröttnat på att bli retad för det, så jag hade gjort en kraftansträngning för att smälta in som ”normal”, vilket för mig innebar att göra blonda slingor i håret och ofta klä mig i en naturvit polo med ett par mörkblå utsvängda jeans och ljusblå tygskor. Fasaden hölls uppe i ungefär ett halvår. Sedan var jag back in black.

Det var mycket som var nytt som fjortonåring. Förutom alkoholen så var det i den åldern jag äntligen fick mens sist av alla i hela Sursik skola med sina knappt 500 elever, eller så kändes det. När den kom blev jag direkt mycket säkrare i mig själv, kände mig mindre som ett missfoster och mer som någon som hade potential att bli normal ändå. Det var också som fjortonåring jag äntligen började känna mig mindre ful, och klyschigt nog var det tack vare en del killars uppmärksamhet. Jag visste inte vad feminism var, men jag var bekant med mobbning, depression och min räddning: internet. Det var också i den åldern som jag blev tillsammans med personer som jag verkligen var kär i, och jag började bli kär i personer på grund av saker de sa och gjorde, istället för att de (enbart) såg söta ut i skolkorridoren eller på klassfotot i skolkatalogen.

Att vara hjärtekrossad var också nytt. Så även att ändå se fram emot allt det andra nya som väntade, fast jag inte visste vad det var. I skolan, när vi började sjuan, hade vi alla på klassen fått varsitt häfte som skulle bli ”Min egen bok”, och i det skulle vi ibland skriva. Emellanåt blev det dagboksartade små reflektioner. Så här skrev jag någon gång när höstterminen på nian precis hade börjat:

1998_sommarlovettillnian

Ursäkta? ”Men det tog slut, han var för god för mig”? Det låter som nån smörja jag läst i nån tidningsnovell. Varför skrev jag så? Tyckte jag verkligen det? Antagligen gjorde jag väl det, samtidigt som jag säkert tyckte att det lät tjusigt och ädelt att skriva så. (Undrar hur det lät i min riktiga, privata dagbok. Det finns en sådan också, jag bara hittade den inte nu senast.) Jag gjorde slut för att jag såg att han inte ville vara ihop med mig längre. Jag ville både bespara honom det skitjobbet och mig min stolthet. Jag antar att jag då på tiden bara såg mig själv som feg, men blickar jag tillbaka på mig nu så tycker jag att jag också var generös och på sätt och vis modig. Det är kanske inte så fegt ändå, att krossa sitt eget hjärta för att få det överstökat innan någon annan gör det åt en.

Jag minns ett telefonsamtal sent på kvällen, nästan natt, telefonen med skarvsladden i mitt rum och jag på golvet, och hur jag fick inget sagt och hur dum jag kände mig för att jag slagit numret, och hur det så plötsligt bara kommit över mig så intensivt, den där saknaden och ångern över hur allt blivit. Efter en bra dag och kväll hade det bara bubblat så snabbt upp till ytan att det skrämde mig för hur hopplöst det verkade, att det kunde attackera mig så, just när jag trott att det skulle bli bättre.

Men tiden var ju så helkonstig då man var i den åldern, minns ni det? Ett år kändes som tre och en månad som fem. Och hjärtat läkte utan att man förstod det. Snabbare än vad som verkat vara möjligt.

1998_veneziansk_002

Sedan blev det alltså veneziansk inte alls långt därefter, och jag blev snabbt därpå kär igen i någon jag träffade den kvällen. Följande dag nämnde jag honom i min blogg, lite mer än många andra personer jag träffat kvällen innan, och ett par veckor senare blev vi ihop. Jag minns det som att jättelång tid hade passerat mellan de två pojkvännerna, men nu inser jag ju att det kan inte ha varit mer än en knapp månad.

30 Aug 1998
Vi ( Anna, Marina, Karin & Lena ) var ut och festade igår, det var ju villaavslutning, ifall du lyckats missa det. ( Dessa jädrans smällare! ) Så nu har jag fått lust att hälsa åt alla människor jag tror / vet har tillgång till internet, så nu ska jag göra det. Och bli inte lessen om du inte är nämnd, det är bara jag med min typiska glömska. Inget personligt troligtvis.

Så hej till [massa olika IRC-nicks här] och alla andra. ( Vem ni än är… 😉 ) […]

Det är som vanligt aningen splittrat att blicka tillbaka. Dels så är det så nostalgiskt att det nästan känns magiskt, och de små minnesbilderna som finns gnistrar i dunklet de omges av. Samtidigt så är det också plågsamt, går jag närmare så finns det så mycket som bara gör mig generad. Mitt blogginlägg från dagen efter villaavslutningen är pinsamt för hur innehållslöst och lalligt det var, samt det här med ”Inget personligt troligtvis” då. Vadå troligtvis? Vem var det jag så aktivt ogillade? På alla sätt lät jag verkligen som en riktig fjortis, men det hörde väl till.

Nu, cirka nitton år senare, kan jag sakna att jag så rakryggat gick med på att låta saker göra ont, och sedan så kvickt blev beredd att blicka framåt och gå vidare. Jag kanske romantiserar hur det var, men i efterhand känns det som att jag kan ha varit bättre på att se en del saker som mer temporära, eftersom att det fanns så mycket annat och nytt kring varje hörn. Tiden gick så snabbt men det kändes alltid som att den tid som passerat var evighetslång. Antar att det också hör till, när att ha levt i fjorton år — ursäkta, faktiskt nästan femton — är en hel livstid.

20170507_vecka20

Har poserat för mina första magbilder i syftet att dokumentera magens expansion, på min systers förfrågan. Befinner mig just nu i början av vecka tjugo och det är egentligen de senaste två veckorna som grejer börjat hända som verkligen pekar på graviditetsmage — nu har bumpen liksom sträckt sig högre upp och börjat se mer kompakt ut, istället för som sedvanligt, pösigt pasta-sväll. Sen tycker jag också att den varierar mycket i storlek under dagens lopp, varje gång jag äter så märks det. Den är helt uppenbart minst innan frukost, så kanske är det egentligen då jag borde ta bild. På bilderna ovan finns t.ex. ett par smöggisar och en näve godis med på bild också.

Är inne på mitt sista par jeans nu, alla andra har sedan länge sedan blivit för små i midjan men dessa som hör till mina lägsta, stretchigaste och mest rymliga kring magen/höfterna, börjar spänna åt lite onödigt mycket nu samtidigt som min nya kroppsform gör att deras främsta kallelse är att rasa av mig. Vet inte hur många gånger jag fick hissa upp dem när jag sprang omkring och lekte med katterna på gårdsplanen i Katternö i går men jag gissar på en gång i minuten och det känns inte ens som en överdrift. Usch, måste köpa mammabyxor. Har provat ett antal par men mer eller mindre avskytt dem alla hittills, men ni vet hur det är med nöden och lagen.

Levererade en katt (Esmeralda) till mina föräldrar i går och vi tog med oss de två andra också så att de skulle få leka utomhus ordentligt och fritt där ute på landet. Alfred blev bara mer och mer förkyld under dagens lopp och själv fick jag bara runt fyra, fem timmar sömn i natt så i dag är vi ganska slitna och möra. Så även katterna, de har sovit sedan vi kom tillbaka till Vasa för några timmar sedan. Själv ska jag ännu förbereda en chiapuddingsfrukost tills imorgon, tvätta mitt hår för första gången på en vecka (!!), och kanske, förhoppningsvis, om jag och sällskapet inte blivit alldeles för trötta, kolla på första avsnittet av The Handmaid’s Tale. Känner att jag inte kan slösa bort den upplevelsen om vi inte är tillräckligt alerta, den duger inte för slötittande. Genomälskade boken och har således löjligt skyhöga förväntningar på serien. Kan nån som har sett första avsnittet säga att det är ganska dåligt så att min hajp svalnar av en aning? Vill inte bränna mig på den och bli snopen.

Är ofta för trött för att skriva genomtänkta inlägg, men också så trött på att missa de stunder då ämnena fortfarande känns aktuella av en orsak eller annan. Så här blir det därför en mer kortfattad punktlista på grejer relaterade till feminism som jag tänkt på eller påmints om på sistone.

womenneedmoresleepthanmen

  1. När feminister säger ungefär ”Jag har då aldrig påverkats av den normen”. Som med det mesta annat så hänger det mycket på i vilket sammanhang saken uttrycks, men sällan bidrar den med någonting av värde när situationen är ex. analys och diskussion kring normen ifråga. Istället verkar det bara självgott och nedsättande och inte så genomtänkt. För något blir såklart inte sagt rakt ut, eftersom det vore både fult och fånigt. Men det är som att en liten vibb gärna ändå vill ges. Att underförstått är hen, åtminstone i den nämnda aspekten, lite bättre på att vara feminist än vad vi andra är. Ni vet, än vi andra som exempelvis helt klart i något skede skrutit om att vi har fler kill- än tjejkompisar, eller som försökt vara snygga och smala för att duga som människor, eller som känt att vi tävlar mot andra kvinnor bara för att vi är kvinnor, och så vidare. Såklart är det fint att nån lyckats förbli immun mot påtryckningar, heja dem. Grejen är bara att det betyder ingenting! Inga feministiska guldstjärnor delas ut och medan det är absolut 100% okej att känna sig stolt och nöjd med sig själv, så verkar det ändå ganska floppigt att försöka överglänsa andra feminister med sin feministiskhet/immunitet. Vilket leder till:
  2. Vad kan räknas som ”ens feminism”? För att något ska klassas som det så känns det väl ändå som att det borde vara en medveten sak, eller har jag helt fel här? Det går såklart att vara feministisk bara utav slumpen, det är inte det jag menar, men att det måste väl finnas någon slags skillnad mellan att inte påverkas av en viss struktur eftersom att man inte lägger märke till den, och att vara medveten om strukturen men avsiktligt stå emot den. Eller? Jag säger inte att den ena är sämre än den andra men det är bara något som stryker mig mothårs när någon sätter näsan i vädret och påpekar att hon minsann aldrig förstått varför man skulle raka sig under armarna bara för att andra gör det. Det är väl helt bra, men liksom vad har det med feminism att göra då, egentligen?
  3. Smurfelina-syndromet, d.v.s. uppfattningen att bara en kvinna åt gången kan lyckas. Kom nyligen att tänka på de där t-skjortorna med trycken ”Team Angelina” respektive ”Team Jennifer” som under 00-talets mitt verkade helt rimliga. Vad i helvete? Sånt här slank säkert igenom mycket lättare då på tiden när frågan ”Britney eller Christina?” var en som dök typ överallt och få tycktes reagera särskilt mycket på att vi så ofta verkade tvingas utse en vinnare och resten förlorare, men inte ännu heller är fenomenet utdött. Vi har väl varit så vana att se så få framgångsrika kvinnor (i kontrast till mängden framgångsrika män då) att vi fått för oss att antalet platser vore begränsande. Men jag tycker att jag alltmer ofta ser kvinnor prata om detta och hur livet inte måste vara en tävling kvinnor emellan, att istället kan vi peppa och hjälpa varandra. Vi kan ge varandra plats utan att behöva ge upp vår egna och bredda på vägen för andra utan att själva behöva ramla ner i diket. Tror f.ö. vi har mycket att tacka Tina Fey och Amy Poehler för att det här börjat kännas alltmer möjligt.
  4. ”There’s a special place in hell for women who don’t help each other.” Vi hör väldigt mycket om hur viktigt systerskap är och att det är varje (feministiska) kvinnas skyldighet att stötta andra kvinnor. Jag håller inte helt med där. (Har pratat om detta med Ellen och såg att hon också var in på ämnet på @fi.sv.fem så sorry nu bara ifall ni tycker det känns passé om ni redan läst där, och om inte så läs gärna hennes tankar också.) Det gör mig så himla obekväm att jag som kvinna eller som feminist förväntas stöda andra kvinnor bara för att de råkar identifiera som kvinnor. Känns det inte som att detta är precis ännu en till sån där typisk fordran som gör kvinnorollen så trång och krävande? Vadan denna stenålderslag om hur kvinnor/feminister ska bete sig? Nu är detta långt ifrån det mest aktuella exemplet på detta fenomen men dessa regler för specifikt kvinnor blev supertydliga för mig när jag kritiserade låttexten i Marry Me för några år sedan — eftersom att den ju faktiskt framfördes av en kvinnlig artist! Så hur kunde jag vara så elak och missunnsam att jag anmärkte på något en annan kvinna förmedlade? Vet hut och aja baja, vilken usel feminist jag var!!
  5. Feministiska idéer, tankar och åsikter tåls att upprepas ad infinitum. För typ en vecka sen såg jag årets första ‘beach body = en kropp på en strand’-delning dyka upp, och redan för ett par år sen var jag så genomtrött på den grejen att jag bara ville skrika. DET VAR SÅ GAMMALT DÅ REDAN. Kan bli så irriterad på att vi aldrig går vidare, jag orkar inte med att läsa mer om hur slut shaming är uppfuckat eller att vi måste lyfta tabun kring menstruationen eller nåt ditåt. Frustrationen jag kan känna för att vi inte ännu kommit längre är inte nådig, och jag har ganska ofta bara absolut zero zilch noll tålamod med sånt där som jag tycker att känns så idisslat vid det här laget. Men så iakttog jag nyss en diskussion som påminde mig om att nä, vi noterar och förstår olika saker, och så även inom feministiska kretsar. Och då kom jag ihåg att jag ju också bevittnat diskussioner som jag känt att bara gått mig över huvudet — men kanske, då jag följande gång ser en dialog om samma ämne så kommer jag inte känna mig hotad eller ointresserad av det för att jag inte har koll på saken, utan kanske kommer jag kunna ta till mig något mer av samtalet istället. Och kanske kommer det att sätta ett frö som med tiden får spricka upp, och sen tredje gången jag ser ämnet dryftas så förstår jag äntligen. Och vet ni, strunt samma om det då ännu en gång gör mig till en late bloomer, det är jag faktiskt okej med. Bättre sent än aldrig. (Och dessutom kanske min sena förståelse irriterar någon av dem som ännu år 2019 kommer prata om strandkroppar så det är ju bara en bonus i rättvisans namn om jag också stör dem! Sign. Hämnd ljuva hämnd)

Det var väl ungefär allt jag hade på lager denna gång! Förutom sådant som ligger högst upp på hyllorna längst bak och skräpar, men de kan jag eventuellt damma tills en annan lagertömning. Fast nu kom jag att tänka på en punkt till, så jag gör som varje självrespektabel lista och inkluderar en…

BUBBLARE! Nonsenssmörjan att kvinnor bara kan umgås två och två för annars blir det bråk. Bubblaren inkluderar också den starka misstanken att den idén bara är humbugskitsnack som patriarkatet vill lura i oss eftersom att det vet att i flock utgör vi kvinnor fan utgör en Total. Jävla. Livsfara. för könsmaktsordningen. Eller, ska jag säga, för den nuvarande ordningen… 😏😏😏

20170504_maythefourth

Om ni tycker att jag ser stirrig ut så beror det på att jag är precis det. Är tillbaka på jobb efter min lediga vecka och jag har mer eller mindre en extremmåndag på gång. Känner mig en aning som en avstängd gammal tv. Blank, grådisig och svårt att föreställa sig att det en gång hände grejer bakom den intetsägande, omtöcknade ytan.

Åt chiapudding för första gången i morse och är sjukt efter med detta, jag vet. Sent ska syndaren vakna, et cetera. Har aldrig känt mig särskilt lockad av konsistensen som jag hört att ska bli slemmig och snorig, men så befann jag mig på Malins boksläpp i går och där pratade hennes redaktör Amanda så gott om chiapuddingsreceptet som finns i Naturligt glutenfritt att vi gick och handlade ingredienser på vägen hem. Innan röran fick stå i kylen över natten tillsatte jag mosade hallon också, ty bär är gott. Och när vi i morse åt av puddingen så upptäckte jag till min förtjusning att den inte var i närheten av lika mukusartad som jag föreställt mig! Det beror säkert lite på vilken vätska en använder och jag följde såklart Malins förslag och blandade chiafröna med en burk kokosmjölk. Hur som helst: Det var naturligtvis gott. Precis som internet träget har påstått i typ fem år nu m.a.o!

Nu sitter jag här och lyssnar på Pojkarna av Jessica Schiefauer som jag hört mycket gott om, men det har varit näst intill omöjligt för mig att komma in i den. Ljudboken är blott 4 timmar och 40 minuter lång, men ändå har de tagit mig över två veckor att närma mig slutet. Tycker den har varit så ojämn, vissa partier har jag gillat massor och andra har jag knappt orkat lyssna på alls för att de känts så tråkiga. Får liksom inget grepp om den här stilen, känns som att den vacklar av och an mellan två helt olika. Är inte säker på att dessa begrepp är korrekta i den här meningen, men jag tänker att boken växlar mellan hyperrealism och magisk realism… och jag är inte så säker på att jag gillar det. Jag fattar att det troligen hänger ihop så att när berättarrösten är en flickas så är stämningen drömsk och surrealistisk, och när den är en pojkes så blir verkligheten skarp och intensiv, vilket jag gillar i tanken men är ändå tveksam till utförandet. Känns inte som att det håller, för mig.

Annat som stört förtrollningen: Hur förvirrande det är för en finlandssvensk som mig, att berättaren (författaren själv) uttalar namnet Momo på ett typiskt rikssvenskt sätt som får det att låta som att namnet hade två m i mitten. Alltså som mommo, vilket för mig betyder mormor. Har äntligen börjat vänja mig med det, innan handlade boken bara om tonårstjejerna Kim, Bella och mormor. Någons mormor, oklart vems, kom på mig flera gånger med att fundera på detta. Äsch ja, kanske hade boken funkat bättre i skriven form för mig. Antagligen hade den. (Kände på tal om detta en del av trovärdigheten försvinna då berättaren uttalade ”kex” med sje-ljud. Herregud.)

Jaja, ska sluta klanksvamla. Har ni läst boken? Vad tyckte ni? Själv ska jag ta och jobba vidare och lyssna klart på de sista tio minuterna av boken, kaffepauserna är förbi. Dricker inte så mycket varm, brun koffeindryck längre (buhu) men coffee breaks you must have i alla fall såklart, my young padawan.

Med jämna mellanrum brukar jag fantisera om att något år ta en bild varje dag, från första januari tills trettioförsta december. Det här har jag aldrig lyckats genomföra, men däremot har jag hittills i år tagit åtminstone en bild varje veckoslut med en analog kamera som jag loppade under julhelgen.

Jag har precis hämtat ut den första filmrullen och på den rymdes de sexton första veckorna. Fann mycket sudd och mycket snett bland resultaten men vad gör det, är bara lättad över att kameran över huvud taget fungerar eftersom jag aldrig hann testköra den innan jag satte igång med detta helgprojekt. Vi tar en titt vetja!

vecka 1

2017_v1_0012017_v1_002

På ett besök till Metviken där solen sken och änder vinterbadade.

2017_v1_003

Vi åkte ut till Oma Tori-loppis i Liselund och där i närheten fanns förr ett hus som revs för ett par år sedan. På gården står fortfarande denna bil kvar, samt den gamla ladan i bakgrunden.

2017_v1_004

Vad det gäller de tre översta bilderna så var jag nervös att jag skulle ha fotat med linsskyddet på (något som senare visade sig vara omöjligt), så jag knäppte av en bild med blixt i panik här hemma innan den första helgen var förbi.

vecka 2

2017_v2_0012017_v2_002

Rastade katterna ute på gården, ett ganska vanligt helgbestyr här hos oss.

2017_v2_003

Inte för att det syns på skärmen men här jobbade jag på Aniarabilden för Klockriketeatern.

vecka 3

2017_v3_001

Åkte på revypremiär i Oravais.

vecka 4

2017_v4_001

Förevigade blommorna som Alfred gavs för regin utav revygänget. Denna vecka hade jag också fått reda på att jag var gravid, hade tagit ett test på måndag och ett till två dagar senare som rekommenderat, på onsdag. Höll således på att sluta röka, KUL!! (Inte.)

vecka 5

2017_v5_0012017_v5_002

Två mycket suddiga bilder på en helgeftermiddag under den första veckan i februari. Matlagning och katter.

vecka 6

2017_v6_001

Inte så förtjust i hur jag ser ut här men Selma ser ju desto tjusigare ut. Var på väg till Doo-Bop och kände mig obekväm men såg ändå fram emot att komma mig ut och se lite folk. Provade cirka femton olika plagg innan jag hittade något som jag kände mig okej i. Min mage hade börjat svälla — inte på grund av själva embryot i den då, utan för att mina tarmar börjat flytta på sig för att göra utrymme för ett foster (trodde en stund att jag troligtvis väntade typ femlingar innan internet informerade mig om tarmsituationen) — och jag var nervös för att gå ut och dricka alkoholfritt och dessutom vara rökfri, föreställde mig att folk skulle undra och att kanske just då skulle min mage puta typiskt avslöjande, et cetera. Sen gick det ändå riktigt smidigt alltihopa.

vecka 7

2017_v7_0012017_v7_002

Återigen ute på gården för att ge katterna en gnutta frisk luft och äventyr.

vecka 8

2017_v8_001

Tycks bara ha tagit en bild denna helg, vill minnass att dagsljuset höll på att försvinna så det fick bli ett spontant klick på Myra i klätterträdet vid fönstret.

vecka 9

2017_v9_001

Och här då? Ja, här tycks jag bara ha tagit en enda bild under den nionde helgen och den fastnade inte alls! Totalt underexponerad, buu! Fick nu lära mig en läxa, d.v.s. att alltid ta minst två bilder varje veckoslut utifall att den ena blir just såhär. Jaja. Mars hade det hur som helst blivit här.

vecka 10

2017_v10_001

Sevendays.fi bjöd generöst på en dagskryssning till Umeå för att fira sajtens tvåårsdag. På färjan fick vi bland annat besöka bryggan.

2017_v10_002

Här har vi förstås Ellen högt över havet och bort emot land. Det var evigheter sen hon och jag umgåtts lite mer ordentligt, känns som att vi mest mest bara setts typ i förbifarten det senaste året, och det satt som handsken. Mycket bra.

2017_v10_003

Väl framme i Umeå mötte jag upp med syster Cajsa med dotter och pojkvän. Mest tid tillbringade vi med att äta men här var vi på väg till Kvinnohistoriska museet. Vi hade stannat upp för att spana på folk som ginade från och till centrum över den frusna älven. Någon passade också på att bygga en snögubbe där ute på isen.

2017_v10_004

Tillbaka på färjan igen, tog en bild genom fönstret i konferensrummet där vi hängde. Vet inte om jag skrivit något alls om den här trippen, men jag var övertrött och fnittrig och hade jätteroligt! Bra stämning, bra sällskap.

vecka 11

2017_v11_001

Esmeralda solbadade ute på trappräcket.

2017_v11_002

Selma och Myra poserade duktigt. Den där vasen på bordet var ett ganska nytt fynd, jag behövde en bredare en för att rymma ordentliga blomknippen och hittade den där på loppis för ett fåtal euro. Den visade sig vara av svenska Sea Glasbruk och är en riktig 60-/70-talsklassiker formgiven av Rune Strand. Modellserien heter Blomknyte och varje handgjorda vas är formad så att den ska efterlikna en påse eller säck. (Den ska egentligen ha ett blågult sidenband som ”knyter ihop” där vid halsen, men jag föredrar den såhär.) Sen jag fattat vad formen föreställde så gillar jag vasen mycket mer än tidigare, nu är jag hemskt förtjust i den.

vecka 12

2017_v12_001

Selma i skuggorna på soffan. Den här helgen var det egentligen tänkt att jag skulle ha tagit bilder på Åland under Mariehamns litteraturdagar som Alfred gästade, hade sett mycket fram emot detta. Men sen var jag ständigt trött, folkskygg och ångestfylld och för gravid för att kunna slappna av med alkoholens hjälp, så jag klarade inte av att åka. Kändes som att jag bara skulle må sämre om jag åkte någonstans, så jag stannade hemma och vaktade katterna istället.

vecka 13

2017_v12_002

Månaden april fick sin start under en helg. Jag var igen gräsänka och verkar ha tagit en bild genom spegeln i vardagsrummet. Hade köpt ett knippe vita tulpaner så att vardagsrummet skulle se lite trevligare ut tills Alfred kom hem. Påminns här ännu en gång om att jag verkligen borde försöka rätta till den där lampskärmen, den hänger så snett.

2017_v13_001

Genom köksfönstret tog jag också en bild på huset mitt emot. Hade en ganska tråkig dag och vädret likaså, verkar det som.

vecka 14

2017_v14_001

Tog en genväg genom denna fina lilla skogsdunge bredvid tågstationen på väg till loppis.

vecka 15

2017_v15_001

Den här bilden tog jag egentligen en måndag, men det var påskannandag så jag tycker det får räknas som helg. Jag hade träffat Ida-Lina med bebis och hon hade stillat en del av mina värsta graviditets- och barnnojor. Jag tänkte att jag skulle ta en bild på henne på perrongen men så blev vi så försenade att tåget höll på att åka utan henne! Var på väg från stationen då jag kom ihåg det här med helgkameran så då tog jag en bild på tåget precis innan det försvann ur synhåll, bättre än inget.

vecka 16

2017_v16_001

Vi gick ut i blåsten och upp på stenarna i skogsdungen bredvid Minimani. Traskade omkring i området och hittade bl.a. ett par skor och en (avgnagd) hartass.

2017_v16_002

Följande dag besökte vi en större skog och fler bilder från den hittas här. Detta var alltså för bara en och en halv vecka sen.

2017_v16_0032017_v16_004

Alfred tog en bild på mig och jag en på honom, och den blev den sista på rullen. Bra tajmat!

Det har förstås blivit en del foton på katterna (är någon förvånad?) och jag har varit tråkig med att jag knappt tagit bilder på människor, men det känns ändå bra att ha en ungefärlig dokumentation av (veckosluts-)året hittills såhär. Har laddat kameran med ny film så fortsättning följer om uppskattningsvis fyra-fem månader till då!