vissa gånger

20170120_004

Massvis med gånger, är mitt svar på frågan hur ofta det har hänt sig att jag inte uppdaterat bloggen på en vecka eller längre tid. Ingen ställde den frågan, men istället frågar jag er, kära läsare (i singular, a.k.a. mamma), om det inte är en bloggares fria rättighet att arrogant fabricera ett allmänintresse för bloggarens liv och leverne, så vad är fan vitsen med att blogga då? Hur som helst, faktiskt är sådana oregelbundenheter så pass regelbundna att det numera känns larvigt och tjatigt och alla kombinationer av de två att uppmärksamma det desto vidare. (Ändå gör jag det gång på gång p.g.a. är grömt frissam.)

De flesta gånger, när jag varit borta en stund, så brukar jag känna en viss press att knåpa ihop ett inlägg som endera 1) inte är helt charmlöst eller 2) tvärtom är fullständigt jäkla aptråkigt. Fördelaktigast så sövande att det i vätskeform lätt skulle fälla en skock med koffeinettriga piggsvin (#fyndigt) om du hällde ut det flytande inlägget i deras vattenhål, t.ex., varför nu än någon sjuk jävel skulle vilja göra sånt, och poängen med denna eftersträvade träsmak är alltså att sänka ribban så lågt det bara går och således undfly prestationsångesten en stund efteråt. De flesta gånger brukar jag ändock mesa ur och istället invänta det tillfälle som jag faktiskt är kapabel till att få till ett inlägg av typ 1 snarare än 2. Kan faktiskt erkänna att samtliga bloggpauser här beror på att jag tappat förmågan att skriva bloggtexter som innehåller det minsta uns av intresse, och istället har jag blivit en expertlig framställare av sömnmedicin och ilsket, ilsket självförakt.

Ett fåtal gånger, när jag väl bloggat efter ett sådant uppehåll, så har det hänt sig att någon har reagerat på vad jag inte-helt-charmlöst skrivit med vad jag gissar är förskräckt avsmak. Troligen har de hasplat ur sig ett BLÄ eller kanske ett BLÖRK, helt spontant som något de inte kunnat hålla tillbaka, lite sådär som en plötslig rapning som överrumplat efter en lång och stor klunk kolsyrad dryck, eller många små svalda tätt inpå varandra. Och för att komma fram till det jag försöker foxtrotta fram till: Sedan har de klickat på avföljningsknappen på Bloglovin’.

Jag låter Selma illustrera detta reaktionsförlopp —

20170120_002
Jasså jasså, Linnea har försökt blogga. *klickar överlägset på länk*
20170120_001
BLÖRK. *klickar äcklat på avföljningsknapp*

Alltså, det här kan jag inte klandra någon för. Det måste kännas tråkigt att följa en blogg som knappt uppdateras och då den gör det så levererar den bara inte, håller inte måttet, lever inte upp till ens förväntningar. Det har jag full förståelse för och jag kan bara beklaga. Ändå, ändå känner jag lite så här: NU?? Ni får nog av mig nu när jag precis visat er så mycket hänsyn genom att inte blogga? SALIGA ÄRO DE OMEDVETNA för alltså den här bloggen kunde vara så mycket sämre och mer störig. TRO MIG, jag har potential!!

I övrigt så har det så kallade vardagsbloggandet känts extra omöjligt på sistone, istället verkar det som att jag borde ha ett tema för varje inlägg för att det ska bli av. De få idéer jag har hinner likväl inte utvecklas innan de känns blasé, avbrott händer ideligen och livet är en snöbollseffekt. Jaja. Denna blogg kan säkerligen beskrivas som många saker, men en av dem är fasen inte ”spammig” i alla fall. Det är väl alltid nåt, ändå.

Annonser