Info

Grädden på moset och regnet på paraden. ✶

IMG_20170304_110007_655

Tanken slog mig häromdagen att vi är många tjejer här i huset just nu, ifall att katterna räknas — vilket de förstås gör om ni frågar mig. *rättar till mina papiljotter och smuttar vin ur min kattformade kopp* På ett sånt där oförklarligt och totalt ologiskt sätt så kände jag mig lite nöjd över det, som att jag har ett eget tjejgäng här, särskilt nu när Esmeralda är här på besök igen.

Detta kom jag att tänka på för att jag tidigare idag läste det Peppe skrivit om myten att killkompisar gör en tjej coolare, och jag känner förstås igen det fenomenet. Tyvärr bland annat i mig själv. Som jag också kommenterade där så ville jag förut gärna skryta med att mina killkompisar beskrivit mig som ”en av killarna”, så som jag tror att många unga kvinnor skulle ha känt sig frestade att göra. Svårare är det däremot att föreställa sig att det hos män hade varit lika populärt att stoltsera med att de är ”en av tjejerna”.

Jag tror dock att tiderna förändrats och framför allt att ungdomen gjort det, tror alltså att det i dag är mindre vanligt att unga kvinnor känner det där samma bekräftelsebehovet som min generation verkar ha gjort. Men va fan vet jag. Det där baserar jag främst bara på fenomen som ”squad goals” och att begrepp som ”girl gang” är något som tycks idealiseras just nu. Ovaries before brovaries och allt sånt.

I alla fall, sen jag blev kvitt den där sunkiga vanföreställningen (tack feminismen!) så har jag förstås noterat samma attityd runtomkring mig i omvärlden, ibland hos kvinnliga bekantskaper. Och här vacklar jag, dels förstår jag ju helt vad det är som får vettiga kvinnor att sitta och förnöjt säga saker som att ”nejmen killar är så mycket lättare att komma överens med bara”, och jag älskar när vi kvinnor som gjort sådant i efterhand kan relatera med varandra genom det och riktigt häxkackla åt vårt forna larv. Men samtidigt är fenomenet frustrerande, redan bara som samhällsstruktur förstås, och så känner jag mig obekväm för den andras skull och djupt generad för att jag varit sådan själv. Skam kryper in någonstans där, jag tror det är för att jag inte kan använda mig av försvarstekniken att medge (och håna) mina brister, när den andra parten uppenbarligen inte håller med om att det är en brist. Jag har antagligen ingen rätt att bli överlägsen men det hjälps inte, jag vill ändå bara hånfnysa och sprida några extra snorpartiklar över den redan så slemmiga strukturen.

Senare började jag fundera på att trots att jag en tid tyckte att det var snäppet coolare att umgås med killar så har jag ändå alltid, innerst inne, verkat föredra tjejkompisar. Allt från när jag i lågstadieåldern annonserade efter brevkamrater till att jag letade medskribenter till Blemma så var det alltid tjejer och gemenskapen tjejer emellan som lockade. Antar det har grund i någon slags romantiserad variant av ”systerskap”. Jag tror inte att jag någonsin sökt manlig vänskap på samma sätt. Funnit och värdesatt, absolut, men inte på samma sätt drömt om eller längtat efter. Och ändå är det killgängens acceptans jag tyckt att varit så viktig att andra ska känna till att jag försökt skryta om den lite sådär casually i förbifarten nu som då, när det är tjejgängens vänskap som betytt mest för mig och som jag helt enkelt bara behövt allra mest. Nä-ä hörni. Vilken nonsenssmörja det här patriarkatet är.

Kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Basic HTML is allowed. Your email address will not be published.

Subscribe to this comment feed via RSS