glittret i mörkret

opinion & reflektion

20170318_glitter

I duschen sent på kvällen insåg jag varför jag kände att jag borde skriva ett inlägg om lördagskvällen. Varför jag tyckte att den var värd att uppmärksamma fast jag inte tog några bilder, fast jag inte hade något särskilt att berätta om den förutom att den var rolig. Men jag får visst backa bandet en aning innan jag kommer till den saken.

Det är så att de senaste månaderna har inte varit släta för mig, det har jag nämnt förut. Kortfattat kan vi säga att mitt humör har varit instabilt och jag har dragits med mycket ångest och ängslighet.

Nyligen insåg jag att något brukar följa med sådana perioder, och har gjort så även denna. När jag inte mår så bra så gör min socialfobi gärna sig påmind. Den kan t.ex. yttra sig genom att göra det skitjobbigt för mig att ensam vistas på vissa allmänna platser. Denna gång har den fokuserat på att göra mig överdrivet osäker vad det gäller mig själv i umgängessituationer. Den osäkerheten ger såklart min ångest många fler saker att plåga mig för, så den matar lite sig själv där. Så den är ganska mästerligt genidiabolisk på det viset! Skulle nästan kunna känna mig aningen stolt över hur smart den är, om den inte var en sån dum skitstövel.

Jag är inte bra på att styra upp saker med kompisar till att börja med. När jag dessutom erfar en sån här osäkerhet så vågar jag knappt ta kontakt med folk och blir rädd för att tränga mig på. Ofta känner jag mig misslyckad och patetisk för att jag är sådan, vilket förstås inte gör att jag känner mig tryggare med att ta ett utåtriktat steg. Detta, plus samma osäkerhet, gör att jag känner mig utanför — och jag funderar ibland om det kanske är logiskt att jag gör det eftersom jag kanske bara inte passar in, oroar jag mig — samtidigt som jag är livrädd för att bli ensam och kompislös för evigt.

Det är förstås överdrivet och irrationellt. Men det hjälps inte, det är i de banorna jag ältar, det är sådana scenarior jag är mest rädd för — och det är precis sådant som ångest letar fram, riktar strålkastare mot och förbjuder en från att åtgärda. ”Min ångest hindrar mig från att göra de saker som jag har ångest av att inte göra”, som en meme en gång så träffande beskrev det.

Utöver det så känner jag mig ofta så socialt utmattad, också. Som att det ibland är så ovanligt krävande för mig att konversera och hitta något att säga. Jag vill ofta gärna träffa människor men det är mer sällan jag känner att energin skulle räcka till. Detta mår jag också dåligt över, att jag inte orkar mer. Ska jag aldrig orka mer?

Även efter att jag umgåtts med människor har det varit tungt. Då har jag känt mig ängslig för att jag varit konstig, för att jag sagt märkliga saker, för att jag varit onödig och jobbig och störande på något sätt, att jag kanske verkat korkad eller osympatisk eller självupptagen eller något annat som jag inte vill verka vara. Det har hänt sig alltmer ofta att jag gått hem med en klump i magen och ett tryck över bröstet. Sådant är förstås inte heller ett alltför framgångsrikt botemedel mot en känsla av social missanpassning.

Den där post-socialiserande-ångesten verkar vara rätt förekommande hos folk (finländare?), tycker att det är jättevanligt att någon berättar om en sådan erfarenhet och andra skrattar igenkännande och sympatiskt. Många tycks råka ut för den känslan emellanåt, även när de inte mår särskilt dåligt i övrigt. Det gör jag också, men när jag dras med mycket ängslighet till att börja med så blir denna ångest betydligt mörkare och tätare.

Så är det väl egentligen med allt. Allt blir bara värre.

Det har varit tungt. Lyckligtvis har jag märkt att det sakta men säkert verkat börja vända. Idén om ett vårskrik känns lockande. Vråla ut frustrationen och kula in lättnaden.

Att berätta om allt detta för en månad sen hade knappast varit möjligt. Att jag kan prata om det nu är nog bara för att jag har en så bra restfiilis från förra helgen, och att jag hade börjat på detta inlägg då. Ändå känns det otäckt, orkar mest bara inte med att folk ska tänka på mig som ”deprimerad” eller en ”stackars henne”… eller ”haha vilken störd flopp”, för den delen. Orkar bara ännu mindre inte berätta om det här, för jag vill minnas det.

Så, i lördags, det var oklart att vi skulle orka lämna soffan men vi beslöt till sist att gå på det sista av Vasa Littfest. Fast när vi nådde feststället var dörrarna låsta så vi gick vidare till en bar, och där var typ hela littfestgänget. Dessvärre var det så trångt kring borden att vi inte tyckte det verkade rimligt att klämma in oss, så vi satte oss en bit bort. Och så kändes det en stund, med mina ångestepisoder färska i minnet, som att det kanske bara inte är meningen att jag ska vara med. (En känsla som stundvis hemsökt mig sedan barndomen, men mer om det en annan gång.) Men vi gav det en chans.

Och så tog kvällen ändå en annan riktning — vänner kom förbi, sällskapet tunnades ur och vi rymdes kring borden med de som satt kvar, jag skrattade mycket och började till sist prata avslappnat trots att en del personer i princip var främlingar, och när vi gick hem så fick jag en kram av en person som jag skakat hand med max en knapp timme tidigare. Och resten av vägen hem pratade jag och Alfred om roliga saker som hänt och sagts under kvällen och ännu följande morgon kom jag att tänka på något som jag fnittrade glatt åt.

Så i duschen sent på söndagskvällen slog det då mig varför jag så gärna velat skriva något om kvällen, men inte kunnat sätta fingret på vad det var som gjorde att den tedde sig så nämnvärd fastän inget uppenbart spektakulärt hade hänt.

För att jag inte hade haft någon ångest! För att jag inte gått hem med en klump i magen eller ett tryck över bröstet, för att jag inte känt sådant följande dag, för att jag inte en sekund under de fem gångerna jag vaknade under natten (sover också dåligt nu för tiden because WOOP) kände den minsta släng av ”åh skit, vad fan har jag gjort, varför sa jag så, hur kan jag vara så dum, vad ska de tro”.

För att jag fick en kram! Att jag — som gått omkring och mått skitdåligt över hur jag verkar, hur jag uppfattas, hur jag framstår inför folk — får en kram av någon jag precis träffat! Här i landet kramar vi inte nya bekantskaper om vi inte uppskattat varandras sällskap, tänkte jag på söndagskvällen. Jag kan inte ha gjort ett jätteuruselt intryck ändå, insåg jag då.

Så därför var lördagskvällen nämnvärd. För att den påminde mig om att det (jaget, livet, alltet) inte är helt hopplöst, ändå. Jag vill inte låta som nån klyshig hippie, så jag säger det inte, men om jag inte skulle bry mig i hur jag låter så skulle jag säga så här: Fler kramar och mindre ångest åt folket.

Annonser

4 reaktioner på ”glittret i mörkret

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s