icke beviljad

opinion & reflektion

Scan10259

I förrgår kom det negativa beskedet från Svenska Kulturfonden, precis som jag egentligen vetat att det skulle. Jag var förberedd, och ändå inte. Jag var fast besluten om att hålla mina förhoppningar på noll, men likväl bar jag ju på något slags hopp ändå. Var i princip arg redan när jag skickade in min ansökan i november för att jag visste hur surt det skulle kännas i mars.

Och visst känns det surt. Grejen är bara att i november så mådde jag på ett helt annat sätt. Den här mörka vintern eller vad det är hade inte tärt på mig lika mycket då ännu. Den hade inte nött ut mig och fått mig att känna mig alldeles urholkad vissa dagar. Jag hade lite sisu då ännu.

Det hade jag inte nu. Jag blev knäckt, faktiskt. Tog det hårdare än vad som är riktigt rimligt. Inte för att jag inte beviljades stipendiet (är säkert bortskämd men inte bortskämd) men för att en dålig nyhet blev för mycket för mig att hantera. Kände inom bara några sekunder att herregud det här klarar jag inte av just nu. Ett par minuter senare hysteriältade jag tankar om alla gånger då jag fått avslag på mina idéer och aspirationer som känts lika viktiga för mig som denna, och att det ter sig som en regel att det ska gå så. Ett obrytbart mönster. Något vars utkomst jag inte kan påverka, inte rubba en millimeter. Framför allt hakade jag upp mig på att den gemensamma nämnaren i dem alla är jag själv. Det var det som knäckte mig — att det fick mig att tvivla på mig själv, känna mig så fundamentalt urusel, plus dum som inte tidigare förstått att jag är det.

Samtidigt så var jag medveten om att tankarna slirade iväg på det sättet för att jag inte mår så bra just nu. För att det har varit tungt på sistone. För att jag till på köpet har sovit dåligt de senaste nätterna, och sånt gör mig grinig. Det kändes liksom såhär: Till att börja med detta *pekar på bajshög* och NU OCKSÅ DETTA *höjer pekfingret till avloppstank som töms precis bredvid*.

Men senare hörni, då kom det något positivt ur situationen ändå! När jag sansat mig en aning skrev jag en halvskämtsam status om avslaget. Tog emot kommentarer från vänner som också var besvikna. Det kändes fint, och så mycket bättre. Det hjälpte att medge att det kändes surt och snopet, och framför allt att andra berättade att de kände likadant. Ingen vältrade sig i självömkan (inte ens jag!), men alla var ärliga med att bakslagen träffade någonstans. Inga teflonhöljen var så hala att beskeden runnit av direkt. Inget plattitydssnack tvingades in om att vi får vara tacksamma för möjligheten att ens ansöka om sådana här kulturstipendier — vilket alla som ansökt i grund och botten säkert är, men kanske inte så värst mycket när besvikelsen precis fallit ner över en — istället för att gräma oss över att vi hade otur denna gång. Istället verkade vi överens om att det faktiskt är okej att gräma sig en stund. Det hela kändes ovanligt, som att vi bröt ett tabu där en aning. Det fanns inget fult med att känna sig besviken.

Så märkligt att det känns obekant att vi vädrar känslor som är fullkomligt mänskliga. Blir lite knäpp då jag tänker på det och jag antar att det är därför jag skriver det här inlägget trots att det inte känns helt bekvämt. Jag menar inte att alla borde vräka ur sig allt missnöje de har nonstop för alltså ingen orkar med sådana människor, MEN: Om vi äntligen börjar röra oss en bit ifrån idealet att alltid verka så jävla lyckade och lyckliga hela sabla tiden (till och med i våra misslyckanden och olyckor!), så jublar i alla fall den här floppiga olycksfågeln.

Tycker att vi så länge nu har levt i ett envar-sin-egen-lyckas-smed-fluff där det ofta ansetts missunnsamt och otacksamt att yttra sitt missnöje. I denna tid då alla ska förverkliga sig själva så tycks vi vara så himla rädda för att det ska betraktas som en brist i ens personliga utveckling att vid nederlag tillåta sig själv att känna något annat än seger för att en försökte och framgång för att varje erfarenhet berikar — eller i varje fall att avslöja åt andra att en gör det. Som att erkänna att du känner dig som en flopp kan bekräfta att du är en större flopp än du trodde.

Känner ni igen det här? När blev det så?

Så ömkligt att bli besviken när ens strävan bedöms som otillräcklig.
Så skamligt att låta sumpade chanser påverka en.
Så misslyckat att känna sig misslyckad i sina misslyckanden.

Vad tror du? Har vi börjat tröttna på det nu?

(Tillräckligt för att i alla fall en del av oss ska skriva ganska obekväma blogginlägg om det? JEPP!)

Annonser

14 reaktioner på ”icke beviljad

  1. JA! När något inte gick som man ville eller hoppades på så måste man få älta lite och vara ledsen. Visst, sen kan man borsta av sig, stiga upp, gå vidare, försöka igen etc, men det har jag nog svårt att göra om jag inte först får vara ledsen/arg/besviken en stund. Och självförverkligande-idealet gör mig också obekväm, alla dessa ”peppiga” citat om att stiga utanför boxar, alltid sträva efter sitt bästa jag (vad är det ens?), att alltid alltid försöka bli bättre på precis ALLT, inte bara på någon specifik hobby eller liknande som man kanske gärna övar på – BLÄ! När blev det fult att för det mesta trivas precis som man är och med hur man har det?

    1. Gudars ja, samhället är liksom så prestationsbesatt nu för tiden och jag går bara inte med på att all propaganda är ”pepp”, haha. Tänkte också på citaten och blir för det mesta bara utmattad av sådana. Fattar att många hittar motivation i sånt, men jag tycker att det så lätt börjar kännas som ett tvång. Känns som att allt sånt här med självförverkligande började som i stort sett harmlösa pick-me-ups men sen eskalerade det någonstans på vägen och blev till stor del bara ännu ett snävt ideal, liksom. Det är också så väldigt sällan jag ser män dela sådant och många av peppigheterna tycks vara riktade till specifikt kvinnor, vilket får mig att bli automatiskt lite tveksam. Det förs fram som girl power men så känns det lika mycket som bara en förlängning av duktig tjej-kravet, i ny variant. Äsch, jag VET inte. Är splittrad. Vill inte klandra någon som finner motivation och inspiration i allt sånt här, men att jag inte kan vistas typ en timme på nätet utan att bli påmind om att jag kan VARA BÄTTRE OCH LYCKLIGARE OCH MER FRAMGÅNGSRIK får mig att må ganska illa då jag tänker på det. Jag menar, med det i åtanke är det fan inte konstigt att så många tycker att de behöver de där peppiga sloganen. 😀

  2. Jag sökte inte bidrag från KF i år men kan ändå relatera till dina känslor för jag har också fått en massa avslag på löpande band det senaste året.. åren! Och kämpar med mig själv massor fast det kanske inte syns utåt (eller det kanske jag gör, vad vet jag). Nu vet jag ju förstås ingenting om dina projekt och vad du planerat men tänker ändå försöka trösta dig såhär generellt.
    Och i alla fall för mig fungerar det så här:

    Jag kommer på en idé jag vill förverkliga. Känner mig euforisk. Gör slag i saken och sänder in ansökan hit och dit. Njuter lite smått av att hoppas, längta… Målar upp en inre bild av vad det här skulle betyda FÖR MIG åh herregud vilken lycka. Men bollen träffar inte i korg. Jag blir knäckt. Jag måste hantera både besvikelsen av ett NEJ, TYVÄRR (DU ÄR BRA MEN…) och så måste jag fortsätta leva i den här gråa vardagen, fängelset som jag njutit så mycket av att dagdrömma mig bort ifrån. Jag vet inte vad som är värre? Så slår det mig att jag åter igen skapat en fiktiv biljett ur skiten genom att investera mina förhoppningar i THE framtidsprojekt som ska fixa allt. Men fyrken uteblir och man hackar på sig själv för att man ens hoppats och trott. Att man ens utsätter sig själv för en sån emotionell berg- och dalbana. Det är så jobbigt att plocka upp sig själv och bygga upp energin igen när man har så att säga… så dåliga erfarenheter av det och allt känns så jävla meningslöst.
    Men allt det där jag kände när jag gick och väntade på besked. Den där ljuva längtan och framtidstron… Det KAN ju inte ha varit rent självbedrägeri. Varför skulle det annars ha känts så bra? Så grym kan ju världen inte vara. Det var ärligt talat en BRA ide. Och jag ÄR bra. Drömprojektet har ju inte åkt iväg någonstans heller. Det är bara jag som förvaltat det dåligt och satt allt hopp i en korg. Som jag missade. Fan. Men men… Jag har ju faktiskt allt jag behöver (förutom en uppdragsgivare). Jag måste helt enkelt ta den rollen själv, tillsvidare anställning liksom. I väntan på bättre tider.

    I mitt fall; jag vill jobba med mat i media. Men ingen vill jobba med mig just nu. Så vad gör jag? Jag gör det ändå. För mig själv. För att jag behöver få göra det för att trivas med mitt liv. Visst jag kan inte leva på det alls och det kostar pengar som jag inte har… jag kan knappt sova om nätterna för att jag är en sån idiot… men jag hoppas på något sätt att detta ska betala sig i framtiden ändå. Jag investerar med min tid och min kunskap. Och jag kan med handen på hjärtat säga att jag älskar mitt jobb- jag är typ villig att gå i konkurs för det. Bara jag får göra det. och jag tänker inte låta någon högre instans få ha så mycket inflytande över mig att de kan släcka mitt hopp. KF hjälper många men knäcker också lika många. Det är lika ledsamt varje år. Delar upp kreativa typer i bra och dåliga. Tänk om ingen sökte längre i typ… ren protest. Vad skulle hända då? H. egen lyckas smed aka idioten aka drömmaren aka gör det ändå vafan, Malin.

    Herregud vilket svammel. Sori! 😀

    1. Svammel är bra! 🙂 Jag kan definitivt relatera till mycket av vad du säger, men det är också lika många omständigheter som är helt annorlunda. Hoppas att jag ska hitta tillbaka till den där boosten att JA det är möjligt ändå, men ärligt talat så vet jag fan inte hur det ska gå till.

      Sorry att det här svaret är så jäkla torftigt, känner bra att jag inte riktigt kan gå in på grejer så mycket för då blir det en massa detaljsnack och det är jag inte redo för just nu så här. Men tack för din kommentar, den uppskattas! 🙂 Och hördu du är fan ingen idiot! Det var det löjligaste jag hört på hela dan! 😀

      1. Jo, jag misstänkte det nog… Jag har ju som sagt ingen aning vad du går igenom men ville ändå skriva några rader. Jag har iaf en sorts grundpersonlighet som är överlag gladlynt. Ett inbyggt gott humör. Och så är det ju inte för alla, jag förstår det. Men… då önskar jag dig lite hederligt flax istället. Det är du värd.

  3. En framgångssaga är sist och slutligen skittråkig om det inte ibland går dåligt också. Det märker jag av mitt bloggande. Skulle jag ha låtit bli att berätta om refuseringar, dåliga dejter och stunder då allt inte är på topp skulle min blogg vara extremt tråkig. För vissa kan det funka att bara blogga om allt det underbara, men jag tror att vi mer och mer vågar prata om våra misslyckanden. Jag vågar göra det för att det gång på gång bevisats att ingen hånar mig, snarare är det tvärtom. Varje gång jag talar om en motgång eller visar mig sårbar får jag så otroligt mycket kärlek och stöd.

    Nåja nu blev det här lite yrt, men hoppas poängen kom fram ändå.

    1. Fattar precis, tror jag! Och tror du har helt rätt, det ÄR så folk reagerar (så länge de inte håller på att ta diplom i skitstövleri). Så tror jag att folk s.g.s. alltid reagerat på sårbarhet, det är väldigt få som vill sparka den som redan ligger. Men ÄNDÅ är vi rädda för att visa oss svaga, och framför allt tycker jag att de senaste tio åren ungefär (kanske sedan Facebook blev populärt?) så har det varit SÅN stark fokus på guldkanterna. Vi har varit så upptagna med att uppvisa och insupa våra och andras liv ur ett superlativt lyckoperspektiv. Och jag tror att det får oss att glömma det där du sa, att vi inte har något att förlora på att låta sorgekanterna finnas med på bild också.

  4. Alltså jag skrev lite om samma sak idag, fast inte om Kulturfonden, utan om missnöjet i Jeppis. Ville bara typ… eh, påpeka att jag inte hade läst ditt inlägg före jag skrev. Alltså jag härmade inte dig obs obs obs!!!! Nej men bra skrivet. Som vanligt.

    1. 😀 Ska läsa! Blev förresten häromdagen manipulerad att i radio kalla Jeppisbor gnälliga och insinuera att de pratar mycket skit, så beroende på vilken ställning du tar i inlägget så är jag endera din fiende eller din allierade. 😎 Och tack så mycket!

        1. Attans, men vet du vad du än säger så kommer jag läsa det gnälligt för att prove myself right så jag tror det är DU som är skyldig mig en ursäkt här va. #smart

  5. Att inte bli beviljad stöd från KF tycker jag inte man ska ta som ett nederlag. Det är lite lotteri i min mening, där de som blivit beviljade tidigare verkar sitta på fler lotter. Eller så har de listat ut hur man ska skriva för att nå fram. Jag sökte om några tusenlappar för ett par år sedan. Tanken var att skapa en distributionskanal/app för att publicera alla böcker som kulturfonden finansierar, men som ingen sen vill ge ut i seriös skala. Det skrivs ju t.ex. x antal barnböcker varje dag, men förlagen ger bara ut samma böcker som vi matades med på 80-talet.
    Tänkte att det skulle vara kul om böckerna kom längre än författarens egen hylla. Men icke.
    Antingen var det inte kulturellt nog eller så klarade de inte av ironin i det hela.

    1. Du har rätt, får ofta samma känsla själv angående (ojämnt) lotteri. Likväl så känns oflyt ibland som bakslag för mig. Borde ju tänka att detta förstås är status quo, vilket det ju är, och allt annat är bara bonus och inget annat, men… heh, tja. Noo påtar e äntå. Det här var tredje gången jag ansökte nu (iofs första gången själv och utanför arbetsgrupp) och milt sagt börjar det kännas som att jag veeerkligen verkligen skulle vilja veta VARFÖR inget beviljas. Fattar att de inte har tid att motivera sina val, men jäklar så det kan störa mig att inte veta.

      Och kvack! Tycker din idé var jättebra ju. Så tråkigt att den inte blev av. Tror att självutgivningsförlag, print on demand-möjligheter och allt sådant kommer bli allt vanligare inom de närmsta åren så Kulturfonden får väl skylla sig själv där då de missade chansen att i god tid bevisa sig betydligt mer hippa än vad deras rykte säger. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s